Bröllop · Uncategorized

I kärleksdimman.

Så är vi mitt uppe i högsäsongen. Tröttman har inte slagit till med full kraft ännu men tror det beror på att jag är så uppe i varv. Fulle rulle i veckorna med diverse fotograferingar och en butik som ska rulla vid sidan om allting annat. Lördagarna har jag fotat bröllop och söndagarna har jag gjort mitt yttersta för att mitt barn ska veta att jag existerar även sommartid. Vet ärligt talat inte hur hela sommaren bara försvunnit. Lika förvånad varje år över den här tillvaron. På kvällarna när ungen kommit till ro har jag plöjt fem säsonger Game of Thrones, för att väga upp allt fluff och romantik. Funkat fint. Drömmer om svärd och blod. Normipäivä.

Men, bröllopssäsongen har rullat på i bra takt. Har fotat från Helsingfors till Kimito med några mellanetapper i Ekenäs. Varit skönt att fota lite mera på hemmaplan i år. Kul med nya platser också, men det är himla tungt att köra hemåt efter ett 12 timmars arbetspass. Haft ynnesten att träffa så himla härliga människor som ställt upp på allt jag bett om och framförallt har alla varit så himla kära och gosiga utan att jag måste styra så mycket.

Ska försöka uppdatera lite mera bröllop bara jag hinner. Och kanske blogga lite världsliga saker också. Men, har prioriterat Jon Snow nu på mina få lediga stunder av egentid. Raderat alla onödiga appar som till exempel Facebook från telefonen. Så. Himla. Skönt.

Men här är iallafall ett litet smakprov på ett bröllop; Emilie och Timo som jag fotade här i Ekenäs för några veckor sedan. En helt strålande tillställning! Tack för att jag fick delta!

1_MG_1787_MG_5399Untitled-2_MG_5199Untitled-1_MG_5245Untitled-3_MG_2629_MG_6548

Smink&Hår: Davini // Blommor: Bukettmakaren // Lokal: Knipan

småbarnsåren

När ett Blåbär blir ett Hallon.

Maj. Den Blomstertid nu kommer. Eller snön, hur man nu sen vill. Om en veckan börjar jag fota studenter, på lördag första vårbröllopet för i år. Känns lite ofattbart att vi här igen. Just nu, mitt i lugnet före den storm som alltid väller in lika ofattbart varje år. Den här säsongen har jag tio bröllop som ska genomföras. Flera tar jag inte. Vet av erfarenhet att jag är totalt dödstrött i september och förstår inte hur jag tänkte i oktober när dessa började bokas. ”Ett tionde bröllop? SJÄLVKLART VILL JAG!” Men än så länge försöker jag att inte stressa upp mig. Försöker sova drömlösa nätter och strävar till att träna så mycket som jag orkar utan att börja ta stress av det också. Min vilopuls är för tillfället inte direkt lysande, oftast över 90, och därtill så har jag tid bokad till en hudläkare för jag ser ut som en leopard från halsen neråt. Mys. Men det är en världslig sak.

Imorgon har vi sedvanlig vårfest på dagis. Adrian fick besked förra veckan att han antagits till språkbadsgruppen Vadelmat så från augusti får vi inte längre lämna vår unge i de trygga händerna på Blåbären utan nu ska han husera några dörrar bort med dom stora kidsen. Det är märkligt ändå, känns inte så avlägset sedan jag efterfrågade när dom där dagarna kommer som man tvingas väcka ungen för att få iväg honom på morgnarna. Nå, nu är vi där. Oftast ser det ut såhär där vid 7.30:

img_0985

Vet inte ens när vändningen kom men borta är de där två timmars nattningsritualerna där man i princip kröp ut ur rummet för att inte väcka honom. Nu somnar han i egen säng, utan sällskap. Och där hålls han nätterna igenom. Sköter sina toalettbesök utan uppmaning och är helt plötsligt en stor unge. Kanske han bara behövde få bestämma själv när han var trygg nog att fixa nätterna på egen hand? Jag led faktiskt inte så mycket av själva samsovandet, mera av dom där evighetsnattningarna som sög musten ur en. Nätterna har sist och slutligen alltid varit ganska lätta med honom. Speciellt känner jag av det nu när jag har många personer i min närhet med bebisar som inte sover på nätterna, hur tungt det kunde ha varit. Men sen glömmer en ju också väldigt fort. Utan bloggen hade jag inte haft en aning om vad som hände de två första åren. Så, jävligt trött har jag ju nog varit.

Så, imorgon firar vi av vår fina personal där på Solbacka. Tänker köpa skumpa åt dom. Har en känsla av att dom fått sin beskärda del av doftljus under åren så tycker att dom gott kan få lite bubbligt som tack från oss för den fina tiden vi haft där de senaste två åren.

 

Träning

Crossnature goes Italy.

CrossnatureFB

Och så var det maj. Jag tillbringande sista delen av april på en bergstopp i mellersta Italien. Något som jag gjorde enbart för mig. En fyra dagars träningsresa med fjorton andra kvinnor som tränar Crossnature. Det var pasta. Det var vin. Det var bergsluft. Och det var sju intensiva träningspass och en väldans massa skratt och ostörda diskussionstimmar. Den bästa resan jag gjort på länge. Kom hem nästan utvilad men behagligt träningsöm i hela kroppen.

Så himla kul att åka iväg på resa också med en massa människor jag aldrig ens träffat förut. Crossnature är ju på så sätt också väldigt effektivt att du lär känna människor ganska fort när du ska släpa upp någon för en backe eller krypa över varandra.

Nästa resa kommer att gå av stapeln i November. Till samma härliga Sant’Ilario sun Farfa. Gården är en familjeägd farm där det odlas bland annat oliver som sedan produceras till olja. All mat görs på plats och ställe och Susanna som driver gården tog oss runt på vandring i dalen som är helt fantastisk (om än jävligt tung att vandra hemåt). I byn finns verkligen ingenting att shoppa så den som vill åka iväg på nånslags citysemester och träningskombo så kanske kan överväga att stanna i Rom några dagar efter resan om man vill insupa lite mera Italien i stadsmiljö. Men för mig som verkligen inte ville göra nåt annat än träna och andas så var detta helt ideal.

Så om ni är intresserade att hänga på nästa resa så ska ni kika in i Crossnature-grupperna på Facebook eller fråga mig så skickar jag er vidare.

I samarbete med Crossnature.fi.

Good shit · Liv med barn · småbarnsåren

Kalas!

Kalas0Kalas1Kalas2

Igår kalasade vi. Adrian var så lycklig att det nästan handgripligen gick att greppa tag i glädjen. Lite tradigt nog för honom att gå runt och vänta heeeeela lååååånga dagen på att gästerna skulle droppa in. Men sen gjorde dom det, med råge. Vi blev tjugofem personer runt tårtan. En liten, liten familjesammankomst var tanken… det slutar alltid sådär manngrannt ändå. Men kul var det!

Olof-tårtan från Ninos Bakery var en hit! Vet inte varför han ens önskade sig en sådan, vi har aldrig sett Frozen ens. Det enda han sett är två minuters-klipp på Youtube men ändå så är Olof kung! Tårtan var hursomhelst väldigt god! Är inte alls en tårtmänniska men denna var supernice! Adrian smakade inte ens, han hade inte tid.

Imorgon fyller gossen egentligen men vi firade lite på förhand för att undvika att avbryta folks påskfirande. Imorn blir det istället lite smörgås i sängen och ett par presenter till från oss. Sen får han nog anses firad för hela slanten. Efter det tänker jag ta det lite lugnt. Varit helt galen arbetsvecka och längtar efter ledigt. Jobbar dock lördag så ni som vill ha ungarna fotade i sina påskoutfits ska komma till Fotofabriken på lördag mellan 10 och 13. Då fotar jag kidsen för en ynka femma. Så välkomna in!

familjeliv · Good shit · småbarnsåren

En helg.

Vilken helg det blev! Den bara susade förbi i ett enda huj. Började ju ändå ganska rotigt med terrorattacken i Stockholm. Höll på att preppa mig själv och ungen för ett kalas då Flashen i telefonen från Aftonbladet dök upp. Och innan man fått klart för sig att alla nära och kära där i den byn var i trygghet så kändes det hela riktigt taskigt faktiskt. Eller ja, taskigt känns det ändå, om än inte alls oväntat. Det var så skumt för kvällen innan detta hände så låg jag i sängen och grät över nyhetsbilderna från gasattacken i Syrien. Gråter faktiskt väldigt sällan, men det kändes som om hela världen är totalt jävla vidrig när vi i realtid kan sitta och följa med föräldrar som sitter med sina döda spädbarn i armarna och gråter efter hjälp. Och man kan liksom inte göra nåt. Inget alls. Blev för mycket, så jag grät tills jag somnade. Så när nyheten från Stockholm kom så var jag bara tom.

3Men om något så har ju de senaste tidens nyhetsmisär fått en att sluta jomsa om oväsentligheter och bara köra på. Gick på cirkus, trots att jag kände att jag egentligen inte skulle ha orkat. Drog med mommo som aldrig varit på nåt sånt. Hon var överlycklig. Vi gick i pausen för då orkade Adrian inte mera. Men han höll ut längre än väntat ändå.

Resten av lördagen var jag och ungen utomhus. Vi planterade blommor, grävde upp gamla planteringar, cyklade, och städade gården. Vi gick ut nio på morgonen och ytterkläderna tog vi av oss halv sju på kvällen. Klockan åtta sa Adrian frivilligt att han går och lägger sig, och jag kunde sen ligga på soffan resten av kvällen. Frisk luft, så bäst.

612

På söndag åkte vi sen iväg till Bjärnå och kollade på ett gammalt slott med min kollega. Det var en såndär spontanresa som man borde ta sig tid för oftare. Matsäck med och mycket mera än så behöver ingen av oss för att roas. Välvärt ett besök. Ingenting är ju särskilt vackert därute just nu, men om några veckor är detta säkert finfint. Det var det ju faktiskt redan, brunheten till trots. Latokartanonkoski heter stället. Lätt för barnen att gå där också, men forsen är nog helt galet stark så håll knattarna i handen.

Och när vi kom hem ville ungen förstås inte in så vi fortsatte samvaron utomhus. Skruvade tusen skruvar, målade ägg, byggde ett fågelbo.  Och helt plötsligt hade fyra dagar på tumis gått och idag kommer Greken hem igen. Det är trevligt med tumistid med barnet, men nog är det himla skönt att vara två som delar på detta lilla liv. All respekt till er som kör solo och gör det med bravur.

45

Den här veckan blir det rådgivning och kalas. Och påsk förstås. Mera ägg åt folket!

familjeliv · småbarnsåren

Barnet och valet.

img_0348img_0347img_0349

Titta på mitt barn. Tre år om en vecka. Inte ens ett uns bebis mera. Mest bara vilja och bajshumor i ett enda paket. En väldigt klok och empatisk liten farbror. Driver mig förstås till vansinne ungefär tio gånger per dag men ändå min favoritindivid här på vår jord.

Greken åkte idag iväg på resa så jag och den här mini-Mavrostomos ska nu underhålla varandra de kommande dygnen. Vi har fullspäckat schema vilket är bra för om det är något som varken han eller jag är särskilt bra på så är det att gå sysslolösa. Ikväll ska vi ta cykeln och åka till sandgropen och träna. Väldigt praktiskt ändå med träningspass som tillåter att jag tar ungen med eftersom min träning skulle vara obefintlig av praktiska skäl annars. Får grov ångest av att begära barnvakt för att jag ska fara ut i skogen och springa, vilket är helt dumt. Mavve får aldrig ångest för att han sticker och tränar, ingen annan snubbe jag pratat med heller. Däremot har de flesta mammor jag pratat med sagt att de får dåligt samvete om de prioriterar en timme gym före något som berör ungarna.

Men jo, när den där träningsbiten är avklarad så har vi annat på gångs. Kalas, däckbyte, cirkus, hundvaktande, och förhoppningsvis MÅNGA TIMMAR utomhus i solen ska vi försöka fixa de här dagarna vi är på tumis. Både jag och Adrian ser ut som vi aldrig sett solen så nu måste vi liksom ut och tanka lite d-vitamin. Därtill så hoppas jag på äventyr på söndag men det får vi återkomma till.

Mest av allt längtar jag till havet. Men dit får jag ännu längta en vecka till. Har inte varit på vår ö på över ett halvår. Så långt uppehåll har jag aldrig haft tidigare. Det nästan sliter i själen faktiskt. Men till påsken… då ska jag tanka lite liv i mig igen.

Förresten, val på söndag! Jag har redan röstat. Jag röstade på min syster, nummer 3 i Raseborg. Sandra är kunnig, påläst, har sunda värderingar och ett klokt feministiskt hjärta. Go, Sandra!

Broschyren (4)-1Broschyren (4)-2

ekorrhjulet · familjeliv · småbarnsåren · Vänta barn

Tick tack.

Hittade den här sanslöst intressanta artikelserien på YLE. Har ni läst dom? Handlar om finländares syn på det här med barn, om att vara förälder, om att välja bort barn, om ofrivillig och frivillig barnlöshet, eller att välja att starta familj väldigt sent för att allt annat prioriteras före. Själva artikeln är ju intressant i sig men det där mest fascinerande kommer ju där på kommentarsnivån. Folk liksom blottar sitt innersta och på ett sakligt sätt dessutom (utom diverse kränkta män som har svårt när någon påstår att pappor är lata. INTE ALLA PAPPOR!” Ni kan rutinen).

Det är så himla intressant tema det här med barn, tycker jag. Har själv aldrig sett det som en självklarhet att jag faktiskt skulle få bli någons mamma. Fram tills jag var 25 år fanns det inte ens en längtan där. Kanske främst för att jag växt upp omringad av folk och ungar och djur, det var liksom skönt att leva tyst och ensam efter att jag flyttade hemifrån. Men sen när jag väl hittade den där andra halvan av ekvationen så blev det plötsligt helt galet att ens tänka sig tanken att vi INTE skulle bli föräldrar. Nåt som min partner inte alls såg som något sådär supersjälvklart faktiskt, han kände nog aldrig nån biologisk klocka ticka och en ännu mindre längtan. När jag tänker efter så var det inte förrän han sa att han var osäker på om han alls vill ha barn, som jag förstod hur mycket jag faktiskt ville det helt plötsligt. Det var som någon helt plötsligt dragit igång den där biologiska klockan på det mest groteska larm någonsin. Och sen hade vi ju faktiskt tur. Vi behövde inte vänta länge förrän vi blev gravida, och efter en helppo nakki-graviditet och en rimligtvis lätt förlossning så var vi plötsligt föräldrar till någon. Kändes overkligt, känns fortfarande märkligt ibland.

Nu på senare år har insikten om hur jävla tursamma vi egentligen är slagit till ordentligt. Har väldigt många i vår närhet som inget hellre vill än att få barn och hur de tvingas slita och hoppas och krossas för saken. Känns futtigt att gnälla om hur jävla sliten en är över att ungen är förkyld när en vet hur jävla hårt det bränner till i dom som kanske aldrig ens får chansen.

Hade jag inte haft den här bloggen hade jag inte kommit ihåg ett jota av vårt barns första år på jorden. Tack för det bloggen! Och visst var det tungt, det ska vi inte hymla om här. Men har nog faktiskt aldrig ångrat mitt barn, som en hel del människor i de där kommentarsfälten verkar göra. Jävligt dränerande är det, detta mammaliv, men har aldrig heller fått så mycket ovillkorslös kärlek någonsin förut. Ska inte säga att mitt liv saknade mening innan jag fick barn, för det låter fan helt bisarrt, men det fick nog en annan dimension när Adrian kom. På alla plan. Har nog aldrig varit så arg, ledsen, lycklig, frustrerad, förstummad, och förälskad i samma lilla person samtidigt förut.

Och märkligt nog så känner jag just nu ett otroligt sug efter en till. Det gör ingen annan i vår familj. Inte pappan, inte barnet. Den ena vill sova, den andra vill ha sina saker ifred. Vad gör man nu liksom? Jag fyller 35 år i år. Det känns som att det är nu eller aldrig. Och med den här takten så blir det ju aldrig och kommer jag sen att vara förbittrad över detta längre fram? Å andra sidan skulle jag ALDRIG utsätta min partner för en ofrivillig graviditet. Vill jag ens själv? Eller är det nåt biologiskt som spökar? Kan jag ens få en till? Orkar jag? Jag är ju fan gammal och trött! Nå, tiden utvisar.