Good shit · Tips · Träning

Ut på tur, aldrig sur.

img_7137img_7138img_7139img_7140img_7141

Eftersom en så stor del av min dag går åt till att sitta stilla framför en skärm så är behovet av frisk luft och rörelse ganska stort efter arbetstid. Som en skänk från ovan frågade Lina mig i fredags om jag hade lust att komma på valfri vandring på västnyländsk naturstig på lördag. Mitt liv är just så rock n’ roll att en skogspromenad på en lördagskväll lät som en oliiiidligt spännande tanke. Sen kom ju dock insikten direkt efter att 1. Mavve är på jobb 2. Adrian orkar normalt gå från garaget från bilen innan han tröttnar på att gå 3. Jag är i pisset om jag inte får någon vänlig själ som kan umgås med honom några timmar så att jag kommer iväg.  Jag MÅSTE komma iväg.

Så satte en intensiv kampanj igång för att få någon att ställa upp. Det tog SJU försök innan jag äntligen hittade mina hjältar, Johan och Elin! Egentligen är det en positiv sak, att jag ens har sju personer på listan som eventuellt kan hjälpa oss, men just nu var jag så sönder för jag var så otroligt inställd på att få göra nåt utan barn några timmar och det var absurt hur precis alla hade program just det där tre timmarna.

Nå, ungen släpptes av på tacomiddag till Johan som hade fullt hus med barn och folk. En till spelade liksom ingen roll, tyckte han. Schyrre! Och iväg for vi sen, Lina och jag. Utan barn. För att vandra runt Finlands sydligaste udde på fastlandet.

Tulluddens naturstig öppnades upp för allmänheten 2014. Innan dess var området avstängt. Så himla fin rutt att vandra. Strand, skog, hav och klippor. Som ett Finland i miniatyr. Själva rutten är drygt sju kilometer lång och kräver ingen större kraftansträngning. Dock, har du svårt att röra dig på ojämna underlag eller hoppa på mindre bergsklippor så ska du nog inte gå denna. Stundvis lite svårframkomlig om du har rörelseproblematik.

Här kan ni läsa mera om denna rutt. Själv skulle jag gärna återvända i ett absurt rojsigt höstväder, storm och ösregn. På lördag var det som om hela udden var innesluten i ett tät glaskupa för havet krusade sig inte ens på vattenytan. Så stilla, att det inte ens kändes som Hangö eller hav överhuvudtaget. Är så glad att vi har en så himla fin natur här överallt. Gratis för alla, bara att gå ut och njuta.

Mitt mål är att en dag vandra the West Highland Way i skotska högländerna. 150 kilometer vandring i helt otrolig natur. En sju kilometers promenad runt Hangö udd må verka som en löjlig start, men nånstans måste man ju börja. Borde börja jaga barnvakt nu, känner jag.

Ut och njut!

Tips

Arkivera mera!

heppa

Har gått igenom mina totalt kaotiska bildarkiv de senaste kvällarna. Kaotiskt av den anledningen att jag har varit ganska ostrukturerad under åren angående hur jag har namngett och sorterat dem. Nuförtiden är jag väldigt noggrann med datering och namngivning så att jag lätt ska hitta dem när det väl gäller. Men dom här gamla filerna… aj aj. Inte så lätt att lokalisera någon som jag fotat cirka 2011 och sen hittar under nåt så diffust som BarnfotoSommar, inga exakta datum och ibland inte mera än ett förnamn. Nå, man lär sig med åren. Så ni förstår vilken jävla galen roadtrip det är att segla igenom hundratusen bilder från de senaste sex åren. Hittar en massa bilder jag helt glömt bort, seglar iväg och börjar redigera om och så inser man plötsligt att man varit nere i ett slukhål de senaste tre timmarna.

Men det är fint ändå, att jag faktiskt sett till att spara. Min första hårddisk begick harakiri för väldigt många år sedan och det är minsann ledsamt för där fanns en hel del fint som jag aldrig får tillbaka igen. Kundarbeten är inte så angstigt att inte ha sparade efter en viss tid efter leverens eftersom jag alltid skickar iväg de högupplösta filerna och förhoppningsvis ser kunden till att spara dom själv. Om inte, se till att göra det!

Så, ett tips från den föredetta fotobutiksanställde som på daglig bas fick hjälpa folk att tömma kameror och telefoner och höra på ledsamma historier om hur de raderat allting i misstag eller inte hittar vad de söker eftersom det finns ungefär 794 bilder sparade på kortet:

  • Se till att spara ner bilderna på externa hårddiskar, molntjänster eller usb-minnen. Lagra inte grejer i telefonen eller kameran.
  • Se till att spara dom enligt datum och gärna en kort beskrivning i mappens namn. Typ 20180906_EmmasKonfirmation. Ni sparar många nerver och utbrott när ni väl ska framkalla nåt om ni har klart för er var bilderna ligger.
  • Framkalla dom finaste med jämna mellanrum. Bilder är roligast i tryckt format.
  • Investera i ordentliga album, ramar eller beställ fotoböcker. Himla smidigt att samla allting under året, och sen bara att plocka ut vad man vill ha i böckerna. Colorkolmio.fi eller Crimson.se är en bra tjänst för detta. Du kan spara hela projektet på datorn och jobba med det under en längre tidsperiod. När du är nöjd, laddar du upp projektet på sajten och så skickas boken hem inom ett par veckor. Jag har beställt en varje år åt Adrian eller böcker från våra resor. Supertacksam julklapp eller present dessutom.
  • När bilderna är nedladdade i tryggt förvar och/eller ni har framkallat vad ni skulle: FORMATERA minneskortet till kameran. Det vill säga, en totalrensing av all information på kortet. Så är det bara att tuta och köra igen sen, med ett kort som är som sprillans nytt igen. (OBS! Se verkligen till att ni har fått allt från kortet ni ska ha, detta går inte att ångra. Poff så är det borta.)

Så, var nu duktiga och börjar framkalla och spara ner ert material på ett smart sätt. Ta hand om era digitala bilder. Ni ångrar er när dom är borta.

ekorrhjulet · Good shit · I form · Uncategorized

Åtta till fyra.

Jag börjar förstå folk som trivs på kontor eller i skolvärlden. Fasta arbetstider, serverad frukost, lunch, och eftermiddagskaffe (åtminstone på mitt jobb, har inte varit hungrig sen jag började här). Får gå hem klockan fyra och sätter mig i min egen soffa ungefär 16.07, med ungen parkerad bredvid mig. Det är som en helt ny levnadssituation att skifta dagen till börja jobbet en timme tidigare och därför gå hem en timme tidigare. Och det här med att jobba i Karis, jag säger bara det: SÅ JÄVLA LYXIGT! Behöver inte fråga mamma fyra dagar i veckan om att hämta Adrian och ha ångest över det, och på morgonen får jag smyga iväg utan att väcka någon annan eftersom Greken kan föra iväg honom en timme efter att jag redan åkt.

Det har varit tre väldigt intensiva veckor här eftersom sommarkurserna slutade samma vecka som jag började, och i söndags kom de nya eleverna som börjar sitt studieår nu. Har fått lära mig cirka tusen nya program, rutiner, och lärt känna ett helt nytt gäng kollegor. Sakta, sakta börjar jag vänja mig och hitta min plats i det här sammanhanget också. Det är nyttigt att skifta fokus ibland, lära sig nåt nytt och inte stagnera.

Nu kan jag äntligen börja andas lite igen och komma ikapp allt som laggar. Har alla jobb bokade nu fram till november så några nya behöver jag inte fundera på just nu. Kvällsredigeringen ligger som vanligt lite efter men har faktiskt unnat mig själv att börja träna igen och förstås är det asigt och besvärande tungt men ändå fantastiskt på alla sätt. Ni som vill komma med så hittar oss i Pumppis på söndagar och torsdagar kl.19. Och snart börjar den bästa säsongen: snålblåst och ösregn! Då är det gött att träna, serru…

cross Crossnature ❤

 

ekorrhjulet · Jobb eller jobbigt

All work and no play.

Jag vet inte vad som hände men det känns som att sekunden jag startade upp firman igen så exploderade min inkorg med jobbförfrågningar. Det är ju jätteroligt och är ytterst tacksam såklart, men tajmingen är kanske sämst i världen också med tanke på att jag inte bara sysslar med egna jobb utan faktiskt jobbar fyra dagar i veckan på ett sprillans nytt jobb som anställd. Måndag till torsdag förra veckan upplevde jag en sån tröttma som jag senast kände månaderna efter att jag hade klämt ut ett spädbarn. Totalt hjärndöd med andra ord.

Detta har nu lämnat mig i den bisarra situationen att jag är helt fullbokad till NOVEMBER! WHAT! Jag hinner inte ta emot flera eftersom jag måste få de jobb jag redan gjort bortredigerade. En OTROOOOOLIGT tidsdryg process som gjort att jag suttit och bildbehandlat till efter midnatt för att sedan stiga upp 6.30 och försöka ta in tusen nya program som jag ska kunna hantera på jobbet. Ja ni hör, nån dag kommer kraschen sen. Så nu sätter jag bromsen på. Eller vad fan, nån broms är det ju inte frågan om, det finns inga lediga tider helt enkelt. Dygnets timmar och veckans dagar tog slut. Har ingenting som heter fritid. De få timmarna jag har ledigt på eftermiddagarna har jag och Adrian utvecklat våra skills i Kirby’ Epic Yarn på Nintendo Wii. Kul i sig men jag är i desperat behov av motion och fysio för att jag inte ska se ut som Ringaren i Notre Dame lagom till jul.

Utöver det så har jag bokat bröllop till nästa sommar redan och dom känns helt ok att boka in, hinner planera lite hur nästa sommar ska se ut på det sättet.

Men jo, min höst kommer i princip att bestå av bröllop, nästa nu på lördag, och sen ska jag fota ett väldigt roligt jobb i september som är så långt ifrån bröllop som man kan komma men det kan vi ta sen när vi närmar oss den biten.

Och eftersom jag jobbar som ett as så vad är bättre än att casha in på lite ny utrustning. Har inte köpt en kamera på ungefär sju år så den kommer väl till pass. Nu är min nya bebis beställd och med god tur kommer den inom två dagar. Förhoppningsvis är den så hurja som den låter (och kostar) så att det märks nån skillnad i materialet också.

Men min gamla hederliga funkar fortfarande felfritt och har varit mig trogen och pålitlig under alla dessa år så man kan inte alltid skylla på tekniken när det blir skit av allting.

68d6a3df-5d95-40bd-a3ff-9f14f8f26f26
Fina Malin och Jonas. Canon 5D Mark II. Still works.

Jobb eller jobbigt · Uncategorized

Slitaget is real.

39846697_2185331811741702_6345555635693682688_nIllustrerande bild över mitt mående efter första dagen på nytt jobb.

Hade glömt hur trött en kan bli av att göra nåt nytt. Sådär som mitt barn såg ut en dag i juli på en parkbänk i Hangö, precis så känner jag mig nu. Egentligen ville jag krypa under täcket sekunden efter att middagen var bortstuvad idag (ja, egentligen redan innan maten var uppäten men vem fasiken kan skippa en middag för sömn?) Försökte smyga iväg och vila men hann ju ligga där i ungefär 43 sekunder innan första snubben i huset kröp ner bredvid mig, och tre minuter senare kände sig den andra ensam också så vi låg där i en hög tills jag fick nog och gick till soffan. För att sedan få följe av dom andra två igen så jag gav upp detta med sömn och nu väntar jag på att lördagens bröllopsbilder ska vara överförda så ska det jobbas lite igen. Skift två för idag.

Men åter till det där första skiftet. Gjorde min första arbetsdag på det nya jobbet idag. Fick ett ytterst fint mottagande, det serverades frukost. Tydligen får jag frukost där varje dag så jag är rätt så lycklig just nu. Får även lunch, och fika på eftermiddagen. Say whaaaat?! Fick hälsa på alla och sen satte jag mig på vad som inom kort blir mitt eget kontor.

Sen satte det igång. Det första jag lyckades med var att glömma lösenordet jag skapat till min dator tio sekunder tidigare och efter en typ halvtimmes gissande fick jag ringa IT-stödet och be om ett nytt. Kände mig proffsig på alla sätt. Det är en relativt skitidé att ligga vaken till klockan 1.30 och läsa krimroman när man ska stiga upp 6.30. Det kanske jag inte behöver göra om? Note to self.

Hela dagen gick så fort så jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Kommer antagligen att drömma om hemsidekodning och Earl Grey-te de här första månaderna. Men som det mesta här i livet så brukar ju saker falla på plats efter ett tag. Det hoppas jag, om tre dagar ska jag sköta detta själv.

Men hej, som tips till er som inte behöver nattsömn och tycker om krim och snask: Läs Caroline Kepnes två första böcker om bokhandlaren Joe som är sådär lagom störd på alla sätt men som man ändå hyser underliga symaptier för. Läste ut dessa på en vecka, båda två. Finns på vår lokala bibbla, för tillbaka dom imorn. Jag läste dom på svenska, hade gärna gjort det på engelska men man tager vad man haver. Gratis är gott.

Se on moro!

4df311df_you-cover

hidden-bodies-9781476785646_hr

 

Jobb eller jobbigt

Fredag, skruva upp takten.

Så ja, nu var det slut på den här hemmajobb-veckan. Hur gick det då? Jo tack, bra! Hann jag göra allting som skulle göras? Nej. Tiden har aldrig gått så fort och av den orsaken har jag lite panik i kroppen över att jag nu ska åka iväg till havet om ett par timmar. Ingen tillgång till dator och jobb. Där finns bara enchiladas och Lonkero. Men tiden tog helt enkelt slut. Hann göra de väsentliga sakerna som att komma igång med all redigering, träffa min bokförare, och städa hela huset. Har tyvärr en sånhär hjärna som tröttnar på allting väldigt fort vilket betyder att jag kan redigera ett jobb i en halvtimme, sen hoppa över till nästa, för att en timme senare återgå till det första, för att sen sätta igång med den tredje kunden. Såhär har jag alltid jobbat, men mitt mål för den här hösten är att avsluta ett jobb innan jag börjar med nästa. Tror att mitt huvud skulle må bra av den saken.

Ska fota en grej till havs imorgon, annars hade jag aldrig åkt ut idag. Men det är lättare med barnet om vi redan finns på en ö istället för att han ska placeras nånstans många timmar innan jag är hemma igen. Nu får han hänga med familjen på vår ö istället tills jag är färdig med jobbandet. Greken sliter ju som vanligt så han lär vi väl inte se förrän på söndag kväll. Säga vad man vill, företagande får en iallafall inte att tröttna på sin partners små egenheter. Man hinner helt enkelt inte ens ses tillräckligt mycket för att ens hinna börja reflektera över om han inte diskat eller fört ut soporna. Oklart om han ens är medveten om att vi har en roskis… så lite är han här. Nåja, dom heter ju ruuhkavuodet av en orsak.

Det är lustigt hur veckosluten tappar charmen när ena jobbar som frilansare och den andra driver bar; helgen är den stressigaste biten av hela veckan. Måndag har tagit över topplistan över bästa dagar. Då infaller veckans enda lediga dag nämligen. Så bisarrt livet blev.

Mot havet!

raserHoppas på sån här fiilis imorgon. ❤

Jobb eller jobbigt

Edda.

Eddaa

Ni vet såna där överkloka hundar man ser på teve? Som vallar tusen får eller lär sig svara i telefonen eller kokar te åt dig när du är förkyld? En sån hund var inte vår Edda. Eddas största hobbyn var att gräva upp stenar och sen skälla på dem, eller att smygäta kattmat när ingen såg. Men de där mindre smarta kompetenserna kunde ändå överses av det faktum att INGEN var så glad som Edda när hon fick syn på en. Spelade ingen roll om man bott utomlands i ett halvår eller bara varit till postlådan. Ändå den där oförstörda glädjen i att bara finnas till.

Jag hämtade hem Edda sommaren 2005. Vi insåg ju redan när vi såg tassarna på den här diffusa blandrasen att hon skulle bli större än en mops. Men att vi skulle sluta med en pjäs på fyrtio kilo hade vi kanske ändå inte räknat med. Men vad gör det när man är snäll och för det mesta ganska chill? Vi gick mer eller mindre framgångsrikt i hundskola och även om det inte blev nån magister i lydnad så fick vi iallafall världens gosigaste pälsboll.

Under de senaste åren har Edda blivit trött. Bakbenen har sackat efter och den här sommaren har ingen mött en i dörren hos mamma och pappa. Det har varit en trött gammal hund som legat på golvet, lyft huvudet, och dunkat den där enorma svansplymen i golvet för att ändå visa att ”jag tycker fortfarande om dig, jag orkar bara inte resa mig mera”. Och det är inget hundliv, inget liv alls.

Redan i våras kom beskedet av veterinären att det kanske skulle vara dags att låta Edda vandra vidare, utan smärtor. Ingen klok människa vill ju fatta det beslutet men det är ju tyvärr det som man måste bestämma till slut ändå. Och nu kände sig mamma redo så nu fick det bli av.

Så idag kom en bekant veterinär hem och gjorde det vi absolut inte ville men som var tvunget. Fick sitta där och kramas tills den lugnande medicinen gjorde sitt och sen var det bara att klappa och hålla handen på huvudet tills den där sista sucken. Och det var hemskt. Fridfullt men hemskt. Kände att jag var tvungen att vara där trots att jag inte ens bor med Edda längre. Höll ihop. Men nu, fem timmar senare känns det nog bara så himla tomt. Och fruktansvärt ledsamt.

Edda fick ändå 13 år med oss och för en hund det finaste tänkbara livet med massor av braiga typer och hundkompisar och somrar vid havet och fri tillgång till soffan så länge som benen orkade skutta upp.

Vila i frid, du fina fina hund. Du fattas oss ❤