Cykelliv

Bikelife, dag 1.

När jag bytte jobb i höstas så var en stor del av hela arrangemanget det att jag skulle göra mig av med bilen. För det första är det orimligt att ha två bilar i ett hushåll där de sammanlagda arbetsresorna är mindre än 10 kilometer totalt per dag, och inte ens veckans alla dagar. Känns ovärdigt att punga ut med ganska anseenliga summor pengar varje månad på något som egentligen bara finns till av ren bekvämlighet och inte ens ett måste. Ska inte sticka under en stol med att det är precis vad det är, bekvämt. Men känns ändå totalt orimligt att betala sig sjuk för en bil. För att inte  ens tala om miljö- samt hälsoaspekterna av det hela.

Men efter ett antal månaders väntan på försäljning så har det liksom inte hänt nåt. Ingen vill köpa biljäveln. Vilket är synd, eftersom jag verkligen hade velat köpa mitt alternativa fordon, den elassisterade lastcykeln, innan snön föll så att jag hade lite rutin på det hela. Men så föll då snön igår, och här står jag nu med en bil utan vinterdäck. Jag äger inte ens vinterdäck eftersom jag kör med friktionsdäck som jag hade tänkte slänga efter den här säsongen.

Efter en ytterst slirig hemfärd igår så bestämde jag att nu får bilen stå tills jag löser detta. Jag har några arbetsresor kvar det här året som kräver bil och då kan jag köra med Grekens monstruösa paketbil. Men dessa kortare etapper, till och från jobbet, sköts härefter med cykel. Jag smygstartade igår då jag cyklade till gymmet på kvällen. Det är inte ens långt, men så himla skönt där och då i ett vindstilla och semi-vintrigt Karis.

Så idag var första dagen jag cyklade till jobbet. Relativt dålig dag och starta detta äventyr. Det blåste som en seppo och dessutom var det halt. Men hjälmen och reflexvästen på och byteskläder med och jag kom fram på drygt 20 minuter utan större problem. Lite motigt dock att jag jobbar på ett jävla berg vilket innebär att jag var svettig som en galning när jag väl anlände. Tur så så har vi både duschar och ombytesrum här så man behöver ju inte förpesta sina kollegor resten av dagen sen.

Men jo, sånt i mitt liv. Och som sagt, behöver nån en bil så finns min till hands. Åtminstone den här veckan, sen har jag säkert tröttnat på det här friluftslivsstilen och akuthandlat bildäck.

img_7632

 

Film · Good shit

A star is born.

Såg A Star Is Born i fredags. Vilken fantastisk filmupplevelse. Är så mättad av slötittande på diverse skit på Netflix att det är sällan jag hittar nåt där jag faktiskt ens bryr mig om hur det går för rollfigurerna. Blivit på gränsen till emaptistörd känns det som ibland. Eller så produceras det orimligt mycket bajs just nu.

Men så plötsligt glimrar det till. Den här filmen hade så mycket fina egenskaper att jag nästan såg den en gång till på bio för att den var så bra, men sen kom jag på att jag inte är så hurja så får nöja mig med diverse Youtube-klipp istället. Lady Gaga var fantastiskt avskalad och långtifrån de baconklänningar hon annars sportar med. Äntligen fick man se henne prestera utan en massa fluff, och det var helt sinnessjukt bra.

Men, mest imponerad får jag väl ändå säga att jag var av Bradley Cooper. Han står nämligen som både regissör och huvudrollsinnehavare i detta drama och därtill har han helt plötsligt gått och lärt sig sjunga och spela gitarr. Om man ska säga nåt negativt så är det väl just det faktum att måste EN person liksom vara bra på allt? Tröstar mig med att han säkert är en röv i verkliga livet (antagligen inte). Han spelar dessutom totalt alkoholiserad på ett så fint sätt att man sympatiserar med honom igenom hela filmen trots att han beter sig som ett praktarsel.

Men jo, behöver ni få ur er ett skapligt gråt så gå och se denna. Önskar nästan att jag inte hade sett den redan utan hade det framför mig.

ekorrhjulet · familjeliv · Good shit · Liv med barn

”Hur tänkte du med maten?”

När jag var liten tyckte jag att det bästa som fanns var när en fick följa med till matbutiken med mamma och pappa på lördagsmorgonen. Det var inte ens så att vi fick godis eller annan belöning för mödan, det var bara roligt helt enkelt. Och sen är det ju så att när en familj på nio skulle utfodras så var det bra med några små nissar med som stod som vid en fabrikslinje och lassade in mjölk i kassarna. Matbutiken var liksom höjdpunkten i ens annars ganska icke-actionpackade liv.

Sen blev jag vuxen. Och jag insåg att handla efter en heldag på jobbet, med en skitig och övertrött unge som precis avslutat sitt pass på dagis, verkligen inte är optimalt. Det gnälls om precis allting, och det ska köras egen vagn, och det ska minsann rivas ner allt från hyllorna. Skit i om det är persimon eller soja. Och sen den där förbannade frågan som kommer per meddelande ungefär fem minuter innan man är hemma: ”Hur tänkte du med maten idag?” Den frågan är nästan gränsfall till skilsmässa för jag är så himla trött på att tvingas styra upp den här proceduren på daglig basis så jag har förbjudit den. Jag HATAR att fundera ut vad som ska stå på bordet, slutar ändå med spaghetti i nio fall av tio.

Men, som kom Jill, min granne och räddare, och berättade att K-Supermarket i Karis ,helt plötsligt och mig totalt obemärkt, styrt upp näthandel för livsmedel! Alltså, ni som bor i stora städer som sysslar med matkassar med leverans direkt till dörren kanske inte tycker detta är så revolutionerande men för oss här på vischan med minst lika pressade scheman, så var detta nog det bästa som hänt sen pehmisen lanserades.

Skärmavbild 2018-10-16 kl. 08.03.05

Så, i söndagskväll när barnet somnat och jag fick sitta en stund ostört så gick jag in på K-Ruoka (finns även en app för er som är för moderna för en stationär dator) och letade reda på recept som verkade vettiga och började klicka hem mat. Just det där med att recepten finns där är väldigt optimalt för största problemet förutom att handla är ju defacto frågan om vad som egentligen ska tillagas. Dessutom står det under varje recept vad kostnaden är för varje portion så det är ju väldigt smidigt om man vill hålla budgetramarna. Sen när jag var nöjd så skickade jag iväg beställningen, valde när jag ville hämta, och följande dag efter jobbet åkte jag och plockade ut veckans mat. Anlände till hänvisad plats, skickade ett sms att nu är jag här, och fem minuter senare åkte jag hem. Färdighandlad, och utan att tvingas debattera med Adrian varför han inte får köpa nåt i dom där förhatliga skräpmaskinerna precis vid kassorna. Vi behövde inte ens gå in i butiken.

snapseed-1

snapseed-2

Listan följde med i paketet så det var lätt at kolla av om någonting var slut eller om något hade bytts ut mot likvärdig produkt. Dessutom kom varorna packade i bananlådor så jag slapp dom där rojsiga plastkassarna. Man betalade vi avhämtning och sen var det bara att åka hem och laga maten. Hurra!

Tjänsten kostade 6 euro och med tanke på att det inte finns en chans att man köper nåt onödigt eftersom frestelsen inte finns där så är den där knappa femman en välvärd investering.

Så, detta var mitt tidssparande tips till er som lever med samma problematik att tiden och ideérna inte riktigt räcker till i vardagen. Om nån annan sitter på smarta vardagstips som optimerar tid så tar jag tacksamt emot. Och som bonus så funkar dom där bananlådorna alldeles ypperligt som underhållningen för ungen när sen maten ska lagas. Till exempel kan man bygga en robotdräkt, tycker Adrian.

snapseed-3

Liv med barn · småbarnsåren · Uncategorized

Vabbelivabb.

43788646_335548303866858_8312835727402467328_n

Hösthälsningar från landet Vab, två dagar jobb, två dagar hemma med sjukt barn. Hösten, den finaste av alla årstider, har en tendens att dra med sig de mest envisa flunssor och annnat skit. Ungen har inte, frånsett från enstaka nätter, sovit ordentligt på snart två veckor. Besök hos specialistläkaren konstaterade att nu ska den arma saten in på operation. Öronen är paj. Hörseln är enligt farbror doktor just nu på samma nivå som en äldre pensionär. Bara det här året har vi haft fyra öroninflammationer och jag tror den femte är pågående. Fick tid till läkaren nu idag (Tack, Hälsotorget!) så ditt bär det av igen. Därtill har han ögoninflammation så vi kan säga att barnet inte har sin bästa månad hittills. Hoppas han hinner bli någorlunda i form så att han kan operareras om en vecka. Kan lugnt säga att att sjukförsäkringen vi tog på honom innan han föddes har betalat in sig.

Idag har jag företagsdag vilket innebär att jag jobbar hemifrån. Det är skönt med ett hemmakontor på många sätt. Man behöver inte klä på sig och se anständig ut när man pratar med kunder i telefon, och man behöver inte gå nånstans överhuvudtaget utan kan sitta stationerad vi datorn precis hela dagen. Mindre skönt dock att distraktionerna är desto flera. Helt plötsligt står en och hänger tvätt eller sorterar vinterkläder när dagens egentliga uppgift är att redigera cirka femhundra bilder.

Bara som exempel på saker man gör för att man råkar vara ledig. Alarmet ringde klockan sju och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag samlade ihop hela sommarens tomburkssamling från vår terass och åkte iväg och pantade. Det var totalt typ tre sopsäckar. Aldrig känner man sig så fräsch som när man står klockan 7.15 och lastar in tvåhundra stinkande burkar i en maskin i S-Market. Så står man där och luktar spurgu när man ska lösa in dom i kassan. Egentid har liksom tappat konceptet när man tycker att detta är en trevlig sysselsättning. Men nu var det gjort. Så nu kan jag fokusera resten av dagen på att reda upp allt som står på min jobblista.

Hade mitt sista bröllop för säsongen förra helgen, i Kimito. Årets bröllopssäsong blev väldigt lång för min del eftersom det första bröllopet fotade jag den femte maj, och det sista den sjätte oktober. Tror inte jag har ett enda konkret minne från dessa månader då jag skulle varit totalt frikopplad från något måste eller jobb. Helt absurt. Nu har jag schemat fullt hela den här månaden ut. Och när dom jobben är avklarade så ska jag försöka andas ut lite.

Det här året har varit helt bananas. Greken har jobbat non-stop sen januari och det är först nu, den senaste månaden, som han haft en chans att vara ens lite ledig. Unnar honom Playstation-kvällar just nu. Gör det faktiskt helt seriöst. Själv har jag börjat styrketräna, det är min Playstation. Och Adrian har börjat bollskola på lördagar. En timme hobby i veckan är en lagom nivå när man är fyra bast kan jag tycka. Vi flänger omkring tillräckligt ändå utan att vi ska uttöka stressmängden i det här hushållet.

Nämen om man skulle ta tag i dom där jobben då innan barnet ska lotsas till läkaren igen. Alla sover här ännu, förutom jag. Skönt för alla parter.

Förresten, min syster har dragit till Tanzania på praktik! Hur häftigt! Ni som vill läsa om det äventyret kan gå in här. Mambo!

Good shit · I form · Träning

Dra till skogs.

I lördags tillbringade jag tio av dygnets timmar ute i skogen. Och fick betalt för det. Om det inte är lyxigt så vet jag inte vad är. Jag fotade alltså Expedition Dragsvik, en äventyrstävling ordnad av Finlands Svenska Idrott och Dragsviks brigad. Himla kul grej ändå! Deltagarna skulle ta sig runt 11 kontroller på en nästan 50 kilometer lång sträcka på under tio timmar. 21 lag ställde upp, och alla tog sig i mål på utsatt tid. Jag hade fullt sjå att hinna med, och körde ändå bil.

Kontrollerna var uppbyggda så att hela kroppen och knoppen fick arbeta i varierande svårighetsgrad under dagens lopp. Det fanns moment som krävde uthållighet, sen fanns det renodlade tankenötter. Och ibland fick de göra rent praktiska saker, som att göra upp eld utan tändstickor. En jättebra tävling, bara de där praktiska kunskaperna är ju guld! Nu vet jag hur jag kan vinscha upp en bil från ett dike med ingen annan utrustning än ett rep och lite träpålar. Älskar sånt där, extremscouting! Är dock glad att jag inte deltog i år. Bilmätaren visade -4 grader när vi startade, första kontrollen krävde att någon simmade ut en bit och hämtade en tio kilo tung bandmina och sen simmade tillbaka. Hade inte simmat glatt kan jag berätta för er.

På söndag var jag så förstörd att jag inte förstod vilken dag det var. Känns alltid som bakfylla dagen efter dom där monsterpassen. Men ändå sån himla ynnest att få vara ute hela dagen med glada människor och fota någonting aktivt. Hela dagen gick kanonsnabbt.

Men jo, för er som är intresserade av äventyr och frisk luft så tycker jag att ni ska hoppa på nästa år. Funderar skarpt på ett värva några hurtbullar som vill piska sig igenom detta med mig 2019.

_80A4268_80A4452_80A4498_80A4651_MG_4624

 

familjeliv · Liv med barn

Degmage.

Det är lustigt att titta tillbaka på fyra år av föräldraskapet. Saker som jag aaaaaaaldrig skulle göra, har blivit vardag. Barnet har för fan Crocs på sig ute i offentligheten, vad har hänt med mig?! (skyller dock här på en farfar som envist köpt otygen åt barnet sedan han fyllde ett. Och jag orkar inte skokrångla när barnet älskar dom). Ungen skulle heller inte få äta godis och sött förrän han var minst två år eftersom han antagligen blir besatt av det ändå. Det gick inget vidare eftersom min pappa matade glass i honom innan han fyllde ett och sen var den kampen förlorad.

Men en sak som jag bestämde mig för ytterst tidigt var att aldrig diskutera kropp och utseende i negativa ordalag med min unge. Vet att inget gott kommer av att gå runt och fundera på sin egen och andras kroppar överhuvudtaget. Han ska aldrig får höra orden ”mamma äter inte bulle för hon måste BANTA!” Och det har jag minsann hållit fast vid. Och det är jag så himla glad och stolt över idag. Han förstår inte konceptet tjock och smal, han ser bara kropp. Han förstår begreppet stark, och att vi tränar för att kroppen ska fungera och må bra. Att röra på sig har kommit naturligt eftersom han varit med på mina uteträningar sedan han var sex månader gammal. Vi tränar för att det är roligt och för att frisk luft och skratt är det bästa för att ens mamma ska orka med vardagen.

Däremot har han ju funderingar om kroppen ändå, även om han inte förstår att bedöma den ännu.

– Mamma, varför är din mage så lös?
– Va? Vad menar du?
– Ja, alltså den är sådär mjuk och lös.
– Nå, den har väl stretchat ut lite. Du har ju till exempel bott där inne. Det blir ju så då.
– *tystnad* … nå joo… men alltså det var ju länge sen!

RIDÅ! HAHAHAHA! Tyckte detta var det roligaste på länge. För några år sedan hade jag anmält mig akut till Viktväktarna och hetsgråtit i ett dygn men nu är jag liksom åtminstone lite över sträcket till den här absurda kroppshetsen och står inte konstant en kommentar ifrån valfri ätstörning. Jag duger.

Idag när jag fotar folk som konstant klankar ner på sin egen fysik eller brister så orkar jag inte ens kommentera ett klatchigt och peppande svar längre. Jag vet att det inte fungerar. Insikten måste komma från en själv. Och det första steget, och det allra enklaste, är att frånkoppla sig från alla konton på sociala medier som bara ger en mera problem med sin egen självbild. Det är faktiskt väldigt enkelt. Blir du ledsen av folk med perfekta kroppar i triangelbikinis som dricker margaritas på kritvita stränder? Sluta titta! Det sker inte över en natt, men det är otroligt hur stor skillnad det gör över en tidsperiod om du bara slutar översvämmas av bilder som inte gör något för ditt välmående.

Förhoppningen är att min pojk en dag ska vara så pass stark i sin egen självbild att han inte utvecklas till en rövhatt med fettfobi en vacker dag. Intrycken kommer ju av hela samhället dagligen ändå, så ser det som min uppgift att åtminstone hemmet ska vara en frizon utan kroppskrav och ångest efter varje glass.

_MG_4231ax
Man får vara lat men inte dum. Se till att ordna transport om du tvingas ut i svampskogen.

livet

Min kropp, mitt val.

Läste en artikel om en kvinna som fick föda barn i en ambulans på väg till Lojo sjukhus för några dagar sedan. Tur i oturen att åtminstone en av personalen i ambulansen var förberedd så pass mycket att han på eget initiativ varit med en dag på en förlossningsavdelning och således åtminstone hade lite hum om vad som sker när ett barn föds. Trodde faktiskt att de hade detta som en del av sin utbildning i dagens läge med tanke på hur snålt det är med BB’s runtom i landet. Men tydligen inte.

Nå, dylika artiklar är inte ens överraskande mera. Däremot så väckte nog den här kommentaren en hel del uppror inom mig:

Skärmavbild 2018-09-25 kl. 08.20.51

Detta är nog det mest trötta jag läst på länge. Gäller defacto all debatt. Det här evinnerliga argumentet att varför ska ni joma om apelsiner när vi kan gnälla på tomater istället? ”Ni kan inte kämpa för aborträtten, tänk istället på BB!” Vad fan, räcker inte inte spelytan till för att göra villkoren drägliga för alla kvinnofrågor? Måste vi utesluta det ena för att kunna diskutera det andra? Och att ”HÄRJA” om abortfrågan är verkligen ingen sak som kvinnor gör för att vi skiter i rätten att föda barn på trygga avdelningar och inte i ambulanser. Mest irriterad faktiskt över att en kvinna lämnat den här kommentaren.

Personligen är jag helt för rätten till abort, i alla sammanhang, enligt nuvarande lagstiftning. Vilka orsakerna än är. Ingen ska tvingas föda fram ett liv som inte är önskat. En kvinna måste själv ha rätten att bestämma över sitt liv och sin hälsa. Tycker faktiskt att det är helt absurt att vi ens diskuterar saken. Hur kan bestämmanderätten över min egen kropp tillfalla någon annan? Det enda som strängare abortlagar leder till är att flera kvinnor dör då aborter inte kan göras på ett lagligt och tryggt sätt längre. I Sverige gick SD inför valet hårt ut med att de vill sänka abortgränsen från 18 till 12 veckor. Detta är ju synnerligen problematiskt, och slår hårt mot de personer som kanske inte ens vet att de är gravida i det skedet på grund av ung ålder, oregelbunden mens, missbruk eller annan problematik. Det finns även fosterskador som inte ens kan upptäckas förrän efter den tidsgränsen.

I Finland har vi fri aborträtt fram till vecka 12, därefter behöver kvinnan tillstånd från Valvira fram till vecka 20. Abort kan även utföras ända fram till vecka 24 men då handlar det uteslutande om grova fosterskador. Att ens tvingas ställas inför det här besluten måste vara fruktansvärt, men att sedan ännu få höra vilken ”barnmördare” och oansvarig person man är för att man tar ett sådant beslut måste ju vara helt bananas.

Tål att tänkas på att det finns inga foster som överlever utanför kvinnorkroppen inom nuvarande tidsramar, vecka 20 alltså. Så att prata om mord är lite magstarkt.

För er som vill så rekommenderar jag varmt att titta på dokumentären Reversing Roe, som handlar om den maktkamp som pågår i USA just nu inom det här temat.