Good shit · Liv med barn · småbarnsåren

Kalas!

Kalas0Kalas1Kalas2

Igår kalasade vi. Adrian var så lycklig att det nästan handgripligen gick att greppa tag i glädjen. Lite tradigt nog för honom att gå runt och vänta heeeeela lååååånga dagen på att gästerna skulle droppa in. Men sen gjorde dom det, med råge. Vi blev tjugofem personer runt tårtan. En liten, liten familjesammankomst var tanken… det slutar alltid sådär manngrannt ändå. Men kul var det!

Olof-tårtan från Ninos Bakery var en hit! Vet inte varför han ens önskade sig en sådan, vi har aldrig sett Frozen ens. Det enda han sett är två minuters-klipp på Youtube men ändå så är Olof kung! Tårtan var hursomhelst väldigt god! Är inte alls en tårtmänniska men denna var supernice! Adrian smakade inte ens, han hade inte tid.

Imorgon fyller gossen egentligen men vi firade lite på förhand för att undvika att avbryta folks påskfirande. Imorn blir det istället lite smörgås i sängen och ett par presenter till från oss. Sen får han nog anses firad för hela slanten. Efter det tänker jag ta det lite lugnt. Varit helt galen arbetsvecka och längtar efter ledigt. Jobbar dock lördag så ni som vill ha ungarna fotade i sina påskoutfits ska komma till Fotofabriken på lördag mellan 10 och 13. Då fotar jag kidsen för en ynka femma. Så välkomna in!

familjeliv · Good shit · småbarnsåren

En helg.

Vilken helg det blev! Den bara susade förbi i ett enda huj. Började ju ändå ganska rotigt med terrorattacken i Stockholm. Höll på att preppa mig själv och ungen för ett kalas då Flashen i telefonen från Aftonbladet dök upp. Och innan man fått klart för sig att alla nära och kära där i den byn var i trygghet så kändes det hela riktigt taskigt faktiskt. Eller ja, taskigt känns det ändå, om än inte alls oväntat. Det var så skumt för kvällen innan detta hände så låg jag i sängen och grät över nyhetsbilderna från gasattacken i Syrien. Gråter faktiskt väldigt sällan, men det kändes som om hela världen är totalt jävla vidrig när vi i realtid kan sitta och följa med föräldrar som sitter med sina döda spädbarn i armarna och gråter efter hjälp. Och man kan liksom inte göra nåt. Inget alls. Blev för mycket, så jag grät tills jag somnade. Så när nyheten från Stockholm kom så var jag bara tom.

3Men om något så har ju de senaste tidens nyhetsmisär fått en att sluta jomsa om oväsentligheter och bara köra på. Gick på cirkus, trots att jag kände att jag egentligen inte skulle ha orkat. Drog med mommo som aldrig varit på nåt sånt. Hon var överlycklig. Vi gick i pausen för då orkade Adrian inte mera. Men han höll ut längre än väntat ändå.

Resten av lördagen var jag och ungen utomhus. Vi planterade blommor, grävde upp gamla planteringar, cyklade, och städade gården. Vi gick ut nio på morgonen och ytterkläderna tog vi av oss halv sju på kvällen. Klockan åtta sa Adrian frivilligt att han går och lägger sig, och jag kunde sen ligga på soffan resten av kvällen. Frisk luft, så bäst.

612

På söndag åkte vi sen iväg till Bjärnå och kollade på ett gammalt slott med min kollega. Det var en såndär spontanresa som man borde ta sig tid för oftare. Matsäck med och mycket mera än så behöver ingen av oss för att roas. Välvärt ett besök. Ingenting är ju särskilt vackert därute just nu, men om några veckor är detta säkert finfint. Det var det ju faktiskt redan, brunheten till trots. Latokartanonkoski heter stället. Lätt för barnen att gå där också, men forsen är nog helt galet stark så håll knattarna i handen.

Och när vi kom hem ville ungen förstås inte in så vi fortsatte samvaron utomhus. Skruvade tusen skruvar, målade ägg, byggde ett fågelbo.  Och helt plötsligt hade fyra dagar på tumis gått och idag kommer Greken hem igen. Det är trevligt med tumistid med barnet, men nog är det himla skönt att vara två som delar på detta lilla liv. All respekt till er som kör solo och gör det med bravur.

45

Den här veckan blir det rådgivning och kalas. Och påsk förstås. Mera ägg åt folket!

familjeliv · småbarnsåren

Barnet och valet.

img_0348img_0347img_0349

Titta på mitt barn. Tre år om en vecka. Inte ens ett uns bebis mera. Mest bara vilja och bajshumor i ett enda paket. En väldigt klok och empatisk liten farbror. Driver mig förstås till vansinne ungefär tio gånger per dag men ändå min favoritindivid här på vår jord.

Greken åkte idag iväg på resa så jag och den här mini-Mavrostomos ska nu underhålla varandra de kommande dygnen. Vi har fullspäckat schema vilket är bra för om det är något som varken han eller jag är särskilt bra på så är det att gå sysslolösa. Ikväll ska vi ta cykeln och åka till sandgropen och träna. Väldigt praktiskt ändå med träningspass som tillåter att jag tar ungen med eftersom min träning skulle vara obefintlig av praktiska skäl annars. Får grov ångest av att begära barnvakt för att jag ska fara ut i skogen och springa, vilket är helt dumt. Mavve får aldrig ångest för att han sticker och tränar, ingen annan snubbe jag pratat med heller. Däremot har de flesta mammor jag pratat med sagt att de får dåligt samvete om de prioriterar en timme gym före något som berör ungarna.

Men jo, när den där träningsbiten är avklarad så har vi annat på gångs. Kalas, däckbyte, cirkus, hundvaktande, och förhoppningsvis MÅNGA TIMMAR utomhus i solen ska vi försöka fixa de här dagarna vi är på tumis. Både jag och Adrian ser ut som vi aldrig sett solen så nu måste vi liksom ut och tanka lite d-vitamin. Därtill så hoppas jag på äventyr på söndag men det får vi återkomma till.

Mest av allt längtar jag till havet. Men dit får jag ännu längta en vecka till. Har inte varit på vår ö på över ett halvår. Så långt uppehåll har jag aldrig haft tidigare. Det nästan sliter i själen faktiskt. Men till påsken… då ska jag tanka lite liv i mig igen.

Förresten, val på söndag! Jag har redan röstat. Jag röstade på min syster, nummer 3 i Raseborg. Sandra är kunnig, påläst, har sunda värderingar och ett klokt feministiskt hjärta. Go, Sandra!

Broschyren (4)-1Broschyren (4)-2

ekorrhjulet · familjeliv · småbarnsåren · Vänta barn

Tick tack.

Hittade den här sanslöst intressanta artikelserien på YLE. Har ni läst dom? Handlar om finländares syn på det här med barn, om att vara förälder, om att välja bort barn, om ofrivillig och frivillig barnlöshet, eller att välja att starta familj väldigt sent för att allt annat prioriteras före. Själva artikeln är ju intressant i sig men det där mest fascinerande kommer ju där på kommentarsnivån. Folk liksom blottar sitt innersta och på ett sakligt sätt dessutom (utom diverse kränkta män som har svårt när någon påstår att pappor är lata. INTE ALLA PAPPOR!” Ni kan rutinen).

Det är så himla intressant tema det här med barn, tycker jag. Har själv aldrig sett det som en självklarhet att jag faktiskt skulle få bli någons mamma. Fram tills jag var 25 år fanns det inte ens en längtan där. Kanske främst för att jag växt upp omringad av folk och ungar och djur, det var liksom skönt att leva tyst och ensam efter att jag flyttade hemifrån. Men sen när jag väl hittade den där andra halvan av ekvationen så blev det plötsligt helt galet att ens tänka sig tanken att vi INTE skulle bli föräldrar. Nåt som min partner inte alls såg som något sådär supersjälvklart faktiskt, han kände nog aldrig nån biologisk klocka ticka och en ännu mindre längtan. När jag tänker efter så var det inte förrän han sa att han var osäker på om han alls vill ha barn, som jag förstod hur mycket jag faktiskt ville det helt plötsligt. Det var som någon helt plötsligt dragit igång den där biologiska klockan på det mest groteska larm någonsin. Och sen hade vi ju faktiskt tur. Vi behövde inte vänta länge förrän vi blev gravida, och efter en helppo nakki-graviditet och en rimligtvis lätt förlossning så var vi plötsligt föräldrar till någon. Kändes overkligt, känns fortfarande märkligt ibland.

Nu på senare år har insikten om hur jävla tursamma vi egentligen är slagit till ordentligt. Har väldigt många i vår närhet som inget hellre vill än att få barn och hur de tvingas slita och hoppas och krossas för saken. Känns futtigt att gnälla om hur jävla sliten en är över att ungen är förkyld när en vet hur jävla hårt det bränner till i dom som kanske aldrig ens får chansen.

Hade jag inte haft den här bloggen hade jag inte kommit ihåg ett jota av vårt barns första år på jorden. Tack för det bloggen! Och visst var det tungt, det ska vi inte hymla om här. Men har nog faktiskt aldrig ångrat mitt barn, som en hel del människor i de där kommentarsfälten verkar göra. Jävligt dränerande är det, detta mammaliv, men har aldrig heller fått så mycket ovillkorslös kärlek någonsin förut. Ska inte säga att mitt liv saknade mening innan jag fick barn, för det låter fan helt bisarrt, men det fick nog en annan dimension när Adrian kom. På alla plan. Har nog aldrig varit så arg, ledsen, lycklig, frustrerad, förstummad, och förälskad i samma lilla person samtidigt förut.

Och märkligt nog så känner jag just nu ett otroligt sug efter en till. Det gör ingen annan i vår familj. Inte pappan, inte barnet. Den ena vill sova, den andra vill ha sina saker ifred. Vad gör man nu liksom? Jag fyller 35 år i år. Det känns som att det är nu eller aldrig. Och med den här takten så blir det ju aldrig och kommer jag sen att vara förbittrad över detta längre fram? Å andra sidan skulle jag ALDRIG utsätta min partner för en ofrivillig graviditet. Vill jag ens själv? Eller är det nåt biologiskt som spökar? Kan jag ens få en till? Orkar jag? Jag är ju fan gammal och trött! Nå, tiden utvisar.

 

Good shit · Träning

Ut på tur, aldrig sur!

Ni som läser här ibland vet ju att jag alltid tjatar om min absoluta kärlek till världens bästa träningsgrupp, Crossnature. Otroligt att det gått nästan tre år sedan jag första gången åkte in till Helsingfors och fotade ovannämnda träning med Anna som importerade detta till Finland. De där timmarna jag hängde i Brunnsparken fick mig omedelbart att sukta efter nåt motsvarande till Karis. Och otroligt nog så såg den gode Anna potentialen i detta, värvade med världens bästa Lina som dragare och sensommaren 2014 hade vi vårt första pass i Pumpiviken. Efter det har det bara rullat på. Vad som började som träning riktat till nyblivna morsor som ville stärka kroppen i frisk luft skuffandes på en barnvagn har nu blivit ett sammansvetsat gäng som tränar i precis vilket väder som helst och precis varenda gång går hem totalt slut men skrattandes. Fy fasiken vilken jävla ynnest att ha en sån härlig träningsform som bara gör en glad precis varenda en gång.

Lina och jag pratade för några veckor sedan om att plocka ihop lite foton och göra ett bildspel för att kunna visa resten av byn vad de går miste om i förhoppning om att vi kanske kan inspirera flera att hoppa på Crossnature-tåget. Men jag tyckte själv att det allra roligaste vore nog om vi faktiskt gjorde en liten film för att visa vad vi egentligen gör på våra pass, och framförallt förmedla glädjen kring att träna utomhus. Vi pratade om detta på senaste pass, och vi var alla rörande överens om att vi hellre väljer plus fem och snålblåst och regn, än att ställa oss inne i ett gym när det kommer till träning nuförtiden. Ut på tur, aldrig sur.

Så, här är resultatet av våra ansträngningar. Smuts på linsen får vi leva med denna gång, men kanske glädjen ändå förmedlas? Och ni som känner att ni kanske inte hittat nån träning som funkar för er, men känner för att prova på nåt nytt, kom med! Vi är precis sådär flamsiga och lyckliga som vi är i den här videosnutten. Alla kan delta, vi har många nya som precis hittat oss så ni behöver inte vara oroliga för att känna er som att ni inte kan. Vi jobbar alla efter egna förutsättningar och peppar varandra, alla tycker det är lika svettigt och tungt och svordomsframkallande. Ändå kommer vi alla tillbaka.

Så, ni hittar oss på torsdagar klockan 19 och på söndagar kl 10.30 i Sandbo-gropen för tillfället, vi byter plats med jämna mellanrum beroende på underlag och ormar och vargar och fan och hans moster. Ta på er stryktåliga kläder och klä er lager på lager. Sittunderlag är bra, handskar är nödvändigt den här tiden på året. Vattenflaskan med och så kommer ni med och skuttar runt i skogen. Ni ångrar er inte!

Vi finns på Facebook om ni letar på Crossnature Karis. Kom med i gruppen så hittar ni träningstider och platser då vi kan tvingas flytta tider och sånt ibland med kort varsel.

Uncategorized

Slutet av ett kapitel.

En ganska sugig vecka börjar äntligen lida mot sitt slut. Fick ett gallstensanfall förra fredagen som liksom satte stämningen för resten av veckan känns det som. Stod natten till lördagen och hulkade över vår köksö och trodde att jag skulle dö av smärtan i mellangärdet. Kändes som en rosenskimrande dröm att sen åka vidare på bröllopsfotografering till Drumsö med två timmar sömn i trunken. Nå, det gick bra och kom hem tillbaka hel och nästintill normal.

mja

Kunde äta nåt där strax efter sex på kvällen och sen kändes magen nästan ok igen. Men sen tog flunssan istället över vilket ledde till inte bara en, utan två, sjukfrånvarodagar på jobbet. Kändes lysande. Är fortfarande sjuk, men tillbaka på jobb hursomhelst. Tror en del av detta sjukdomstillstånd också är stress. Är konstant trött dessutom vilket gör allting väldigt tungt.

Och för att nu minimera allt som heter stress i mitt liv så har jag nu tagit det enorma och ångestladdade beslutet att efter sex år lägga min firma på is. Detta är naturligtvis inte resultatet av ett par dagars förkylning utan något som legat och grott och gnagt i över ett år nu. Det enda som hindrat mig är stoltheten. Det känns ledsamt att lägga ner nåt som är helt mitt, min andra bebis helt enkelt. Men, stoltheten är inget värt om allt annat känns ganska rotigt.

Egentligen så förändras ingenting för mina kunder, det är jag som får sisådär hundra rynkor mindre av att inte gå och släpa på detta mera. Sen jag bytte jobb för ett par år sedan har jag inte kunnat frilansa egentligen alls. Jag hinner inte, och för det andra så är det bara oschysst att konkurrera med min egen arbetsplats. Några enstaka kunder här och var har skötts vid sidan om allt annat. Detta har i sin tur lett till att jag haft ångesten kring allt pappersarbete som ska skötas med ett företag, men inte fått någon egentlig utdelning överhuvudtaget. För en människa som får kallsvettningar av ens skymten av brev från skattekontoret så är det inte helt optimalt att ha såna här pappershögar som släpar en i hasorna när man har väldigt mycket annat som ska skötas här i livet. Det känns liksom inte bra i magen längre.

Sist men inte minst så har liksom glädjen av att driva åt eget liksom lite försvunnit. Mest har det bara känns tungt att rådda runt med ännu en sak. Det är liksom inte helt lattjolajban att folk messar mig till mina privata konton på sociala medier nätterna och kvällarna igenom längre, eller blir sura om man inte svarar inom några timmar på mejl som skickats på en söndagsmorgon. Gränsen mellan mitt privata-jag och mitt jobb-jag har suddats ut och jag vill inte ha det så längre. Så, härmed rättar jag mig snällt in i ledet med övriga anställda och lämnar ansvaret och faktureringen över till någon annan.

Men ja, åter till er kunder så förändras ju ingenting egentligen. Endast att jag slutar svara på saker under helger och kvällar. Ni får nog ännu skicka när ni vill men svaren kommer inte mitt i natten längre. Sen så sköts alla pengar och fakturor via Fotofabriken vilket egentligen är den största vinsten för mig i det hela. Jag slipper befatta mig med stålarna överhuvudtaget. Studion i Karis står kvar, fotandet finns kvar, men det jag drar ner på är den där konstanta tillgängligheten. Detta, för att JAG ska finnas kvar.

Så, med dessa ord drar jag en lättnadens suck och drar in lite frisk luft i mina snoriga näsborrar. Välkommen våren och friheten!

img_0165

 

 

Good shit · småbarnsåren

Mjölka kor och äta burgare.

17240423_1669125483114151_1063992142332502572_o

Ovanstående råkade segla förbi i mitt FB-flöde idag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men samtidigt fick det mig att reflektera över vilket glidarliv vi har här på landet egentligen. Idag åker mitt barn med tre andra kids till en närliggande bondgård för att titta på fåren och lammen. De har nämligen tovat under vårvintern och frågorna som uppstod kring ullen var främst om det även finns gröna och blåa får eftersom ullen de använde hade den färgen. Så imorse åkte de iväg för att utreda saken närmare. Fatta! Vilken jävla lyx att våra småbarn får åka iväg på såna här äventyr med sitt kommunala dagis!

Och härligt att dessa treåringar nu redan får uppleva detta så de inte undrar i vuxen ålder varifrån mat kommer. Vi pratar ganska mycket om det här hemma annars också, att köttet kommer från djuren och Adrian verkar ganska okej med det. Däremot äter han nog väldigt dåligt med kött, föredrar alltid gurka och morot och majs. Inte mig emot faktiskt.

Själv är jag i någonslags vegetarisk fas just nu. Vet inte riktigt vad det beror på men har utan ansträngning ätit i princip som en vegan sedan en vecka tillbaka. Ja, förutom ägg då, ägg har jag nog svårt att skippa faktiskt. Var ju vegetarian i fem år så det har väl aldrig känts så himla avlägset att skippa köttet igen. Men just nu har det nog inte handlat så mycket om att utesluta animaliska produkter som det har handlat om ett extremt sug efter vegetarisk mat. Fick himo helt enkelt. Dessutom är Pinterest så himla smidigt att du hittar precis ALLTING i receptväg. Och sen så bor jag ju med en person som nog inte klarar av att leva vegetariskt men till och med han har ätit både tofu och zoodles de senaste dagarna så bara han får in en biff här och var så överlever han nog också.

Men på tal om att veta varifrån maten kommer så måste jag även ge ett big-up till min snubbe som valt att enbart ta in nötkött från Mörby Gård i fortsättningen. Det betyder att Serendipitys hamburgare är ultralokala: brödet från Wi-Box och köttet från Mörby Gård. Biffen steks när man beställer den så du kan själv väljer grad. Medium är ju alltid godast. Så, om man ska äta kött så är nog den här burgaren rätt väg att gå. Och till sommaren kommer glassen i Serendi antagligen att komma från Herrgårdsglass i Tenala så nån långvarig vegan blir jag nog inte. Köttet kan jag slopa, gräddglassen not so much. Skulle Greken ännu gå med på att skaffa lite höns till Pityn så börjar det hela vara riktigt ultralokalt på matfronten.

Burgare1