Uncategorized

#MeToo.

Satte igår och såg på mitt Facebook-flöde och slutade räkna efter att jag sett över trettio #metoo-statusar. Var inte ens överraskad att nästan alla kvinnor jag känner är träffade av hashtaggen. Själv så har jag blivit tagen på i skrevet av totala främlingar, fått mina bröst högljutt bedömda av pojkar jag faktiskt umgicks med, blivit erbjuden stringtrosor av random snubbe som jag fotade till en artikel, samt oändligt många andra skitgrejer som är så gränslösa att man inte brytt sig om att lagra dom i minnet längre. Har nära vänner som blivit våldtagna, andra som hamnat i riktigt risiga situationer men tagit sig ur dem.

Som sagt, gårdagen var knappast någon ögonöppnare om du är en kvinna som lever i det här samhällsklimatet. Men det jag hoppas är ju att snubbar får en liten ögonöppnare och reflekterar över sitt eget beteende och inte skyfflar över skiten med ett ”inte alla män.” Nä, inte alla män, men nog jävligt många eftersom i princip ALLA kvinnor känner igen sig i historierna. Det är knappast endast tre snubbar där ute som har kladdiga händer och skabbig kvinnosyn. Och som tydligen helt saknar kompisar eftersom ingen heller tycks känna någon som är totalt gränslös.

Men mest tröttsamt är ändå att extremt få snubbar tar tillfället i akt att nu uttryckligen ta avstånd från skitbeteendet och säga ifrån. Och gör dom det, så är utgångspunkten att nu när de blivit pappor till döttrar så får de något slags uppvaknande kring hur livet som tös ter sig. Märkligt att vi inte har värde innan vi är någons dotter. Räcker det inte med att vi bara är människor som förtjänar respekt?

22449947_1940401756182371_5444051518054760844_n

22365195_528768047470418_3408744402058809980_n

 

Uncategorized

Fredag.

Varje dag så tänker jag att jag ska bli en bättre bloggare snart. En sån som jag var innan, som sprutade ut oväsentligheter och bilder i en aldrig sinande ström. Sen så går ett dygn igen och jag fortsätter min icke-produktiva bana. Faktum är att jag inte ens läser bloggar mera. Nåt sällsynt inlägg slinker ned via nån länk på Facebook (som också det börjar kännas utdaterat). Presterar jag tre inlägg i veckan på Instagram så känner jag mig nästan absurt produktiv. Förbi är tiderna då man bloggade minst två inlägg om dagen och slängde ur sig bilder på Insta utan tanke på vem som sitter där och betraktar vilken glass man valde att föreviga på en brygga i Ekenäs vid solnedgången. Faktum är väl att jag är ganska ointresserad av andras liv, speciellt folk som inte har nåt att göra med mitt eget. Vet inte när den här skiftningen kom men alltså jag känner en sån akut tidsbrist hela tiden att det där med att sitta timtal och surfa runt på dagens outfit-bloggar (är det ens en grej mera?) och andra sociala medier är totalt själadöden för mig. Faktiskt.

Däremot så kan jag sakna den där avslappnade attityden och kravlösheten från den tiden då jag kunde skriva, långt och tämligen intressant ibland, helt utan hämningar eller spärrar. Alltid fanns det nåt att tjattra om. Undrar om det bara är så att jag lever ett så rasande tråkigt liv just nu som gör att ingenting lossnar, eller kanske det är som med allting annat: upprätthåller man inte saker som blir det ingenting av det helt enkelt. Eller kanske man inte ska lägga så mycket press på det här med att få ur sig text utan bara se till att göra det. Tycker ju att det är fantastiskt roligt att läsa inlägg många år senare. Speciellt hela ungens spädbarnstid som totalt är raderad ur mitt minne är så fin att ha i textformat.

Men visst händer det ju saker, och framförallt roliga saker, mest hela tiden! Glömmer bara bort att skriva ner dem. Men här kommer några i en rapp punktform, för enkelhetens skull.

  • Vi har renoverat Serendipitys övrevåning och den står nu äntligen klar, minus några smågrejer. Så himla glad över den här förändringen, som defacto är massiv. Rör ni er i Karis, kom förbi på lördag för då har vi öppningsfest där. Annars kan man hyra den också för privata evenemang. Det mest fina med hela saken är att de träd vi tog ner från gården i våras nu har tagits till vara och gjorts om till specialbyggda bord med tillhörande bänkar. Så himla fint sätt att återbruka kan jag tycka.
  • På söndag ska jag försöka casha in de sista slantarna till vår resekassa. Då står jag i Backgränd och säljer prylar på loppis i Backdala mellan 11 och 15. Kom jättegärna förbi, vi är många försäljare och FBK ordnar program för kidsen.
  • Idag är det fredag och pizza-perjantai! Tror att jag försöker dra ihop nåt syskon och styr ihop nåt gemensamt, den yngsta var iallafall intresserad. Fördelen med stor familj, finns alltid någon som vill laga pizza med en.
  • Om mindre än tre veckor drar vi till sol, surf, och sushi. Känns nästintill overkligt. Barnet vet inget om saken, och så ska det förbli tills samma dag som vi åker. Tänk, semester i tre veckor!
  • Och så avslutar vi inlägget med ett kollage från årets sista bröllop. Det var en intensiv jobbsommar, men en fin sådan.

MJ

Lovar ingen massiv förbättring på den här skrivfronten. Men jag hoppas ju på inspiration nu när jag åker och fritidsfotar i nästan en månad. Här kan ni läsa om vår förra långresa.

Se on moro!

 

Good shit · Uncategorized

En vän och en bil.

Solala1

Återigen har fyra dagar försvunnit från mitt liv och jag har ingen aning om vart dom for. Jag åkte ju tur och retur till Jakobstad på söndag/måndag och trots att det innebar 1064 kilometer i min Toyota så gick det hela förvånansvärt smidigt. Ja, minus det här med kisspauser. Man har inte levet förrän man kissar ut en liter vatten vid en rastplats till tonerna av Rakkauslaulu från min egen bil, samt de minst sagt obekväma blickarna från farbrorn i paketbilen 100 meter bort. Jätteobekvämt. Han försökte vara snäll och köra runt ett varv så att vi skulle få kissa ostört men sen när den stackaren trodde att vi var klara så var det ju min tur att gå och där satt han och kände antagligen att han hatade tillvaron lika mycket som jag just då. Nå, elämä on.

Men jo, Solala var ju lika fantastiska som alltid och fick en liten pratstund efteråt. Var mest glad över att jag fick umgås med Anki helt ostört såhär länge. Hon smet ju iväg till Oceanien över vintern så blir ju inte så hemskt mycket kvalitetshäng i verkliga livet förrän framåt våren.

anki

Vi stannade vid Fäboda innan keikkan eftersom vi båda är totalt havsbesatta. Det var gött att andas och sträcka på benen efter femhundra kilometer i en liten bil. På måndag åkte vi sen i ottan tillbaka hemåt och jag stack iväg på jobb. Tack till Jennifer och Gege som offrade sin soffa en natt. Hade varit ganska segt att köra hem direkt efteråt som jag först hade planerat.

Och därhemma väntade min bästa kompis som var måttlig road av att han var tvungen att följa med mig på en kvällsfotografering eftersom Mavve och jag jobbar helt i kors just nu. Men passade på att knäppa en bild på honom också, där i eftermiddagsljuset._MG_4867a

Uncategorized

Solala!

Nina, vet du att Solala spelar i Jeppis på söndag? Med den frågan började min dag. Det visste jag inte, men jag är inte mera svårflörtad än att en timme senare hade vi biljetter bokade och på söndag bilar vi upp till polcirkeln (så långt känns det nästan), kollar in snubbarna, övernattar i Vasa eventuellt, och sen hemåt igen. Jag har sett dom två gånger tidigare, i Stockholm, och av alla band jag sett live i mina dagar så hör dessa två konserter till mina favoriter. Nånsin. De är så sinnessjukt bra att det går inte ens att beskriva. Det blir en perfekt liten roadtrip med den bästa Anki Bagger som tänker överge oss ett halvår för att Nya Zeeland tydligen är roligare än Karis vintertid. Märkligheter. Hon älskar Solala lika mycket som jag så känns som ett passande avsked inför hennes kommande äventyr.

Snart ska jag faktiskt själv iväg på lite äventyr. Har jobbat som ett svin det här året så jag sitter på fyra veckors ledighet som lämpligt nog tas ut i november. Då drar den här trion iväg till känguruland. Blir fint det för så trött som jag är just nu har jag inte varit sedan året Adrian föddes. Det har varit en helt galet intensiv sommar och jag är för tillfället så sliten att lyckas jag hålla mig vaken senare än tio på kvällarna så ser jag det som ett mindre mirakel. Har en månad jobb att traggla igenom nu och sen ska jag inte göra nåt annat än ligga i ett hav eller klappa på en koala (eller kanske inte det sistnämnda, dom luktar nämligen ganska skit).

Men före det, mot Pampas! Vi ses där.

 

 

Uncategorized

Plötsligt händer det.

renault-twizy-X09eph1-overview-002.jpg.ximg.l_full_m.smart

Jag fick ett meddelande på Facebook häromdagen. ”Grattis, du har vunnit en veckas lån av den här bilen!” Fattade ingenting. Trodde det var ett skämt som förutsatte att jag lämnade över mina kontouppgifter och sen skulle jag få en bil och ett miljonarv på köpet. Som sig bör, i dylika scams. Men det var det inte. Tydligen hade jag slängt en lapp med mitt namn och telefonnummer på i en random lotterilåda på en mässa, och jag vann! Helt absurt egentligen. Blev ju självklart glad men känns ju sådär lagom bisarrt att av alla lappar jag slängt i dylika lådor under åren så är detta vad just JAG kammar hem. Jag, som är lika intresserad av fordon som jag är av matematik. Inte alls med andra ord. Åtminstone var mina brorsöner mäkta imponerade och framförallt avundsjuka. Härligt det åtminstone. Nå, ser ni någon skurra omkring på vischan i en Twizy elbil så kan ni ju moikka, det är antagligen jag.

Uncategorized

BookBeat.

Nu ni, har jag blivit medelålders på rige! Eller vad tusan vet jag, kanske det är exceptionellt hipster att lyssna på ljudböcker? Jag är inte sådär jättemycket på pulsen när det gäller nåt alls mera. (Vet defacto inte ens vad Snapchat är för nåt. Bygones.) Hursom, ger detta en månad av mitt liv, så lång gratistid har jag. Älskar ju pratpoddar så detta måste ju vara min grej. Men vet också att jag blir hemskt trött på kvällarna efter att ungen lagt sig så det blir nog inte att lägga sig med detta i öronen för då är det godnatters direkt. Men tänkte att eftersom jag är queen of the multitasking att detta blir perfekt till ensamma höstpromenader (sa ju, medelålders), eller till extrema redigeringstimmar vid datorn. Får se. 

Nån annan som har BookBeat och kan tipsa om lite grymma böcker? Hittade ju nu tusen timmar Game of Thrones, men i ärlighetens namn kommer jag ändå att hamna i tantsnuskgenren där jag hör hemma eftersom jag orkar fokusera på nåt i ungefär en kvart.
Hit me!

Uncategorized

Tour de Nomikos.

img_2322

Som ni ser på bilden ovan jobbar jag som proffsfotograf till vardags. En sketen skärmdump från en lika sketen iPhone-video lyckades jag prestera när jag vill illustrera det faktum att vår avkomma helt plötsligt har lärt sig cykla. I fredags meddelade han att han vill ut och cykla och jag i min enfald trodde att det innebar en kvart, på sin höjd, utomhus då han antagligen skulle bli frustrerad och välja en lugn kväll i soffan istället. Eeeh, så gick det ju då inte. Han ramlade fyra gånger och sen cyklade han nonstop i en och en halvtimme! Till slut hamnade vi i Serendi och i det skedet började jag skarpt ångra det här beslutet att införskaffa en begagnad cykel åt honom. Han far ju som ett jävla skott medan jag springer bakom och ropar STANNA VID DE VITA LINJERNA! AKTA BILARNA! TITTA FRAMÅT! BROMSAAAA! i ett lagom nervsammanbrottigt tonläge.

Idag fortsatte vi de här vansinnesfärderna med en lika lång cykelrunda med en avstickare till skateparken där han är tio huvuden kortare än alla andra. Därtill så hade vi sällskap av mina föräldrars galenpanna till hund som skäller på allt från löv till barnvagnar men mest på Adrian som syns som en prick på horisonten och hunden har full panik för den har liksom noll koll på läget. Vi hade säkert en jättelugnande effekt på alla vi mötte idag. Varsågoda!

Och om en hade visioner om att detta konstanta rullande hade nånslags uttröttande effekt på ungen så hade den brutalt fel. Det känns mera som om han är en dynamo som samlar kraft ju mera han trampar. Synd tillika att han inte bemästrade cyklandets ädla konst innan sommaren. Man hade varit redo för ett maraton såhär lagom i september.

Men eftersom jag känner att jag inte är på Usain Bolt-nivå (ännu) så fortsätter jag med något som jag njuter av lite mera än att jaga illbatting på två hjul, nämligen Crossnature. Ikväll kör vi 18.30 i Pumpviken som vanligt. I torsdags brutalregnade det hela förbannade passet och Lina hade någonslags inre flunssaaggression som gjorde att vi gjorde 65 burpees i hällregn medan hon lugnt ropade att ”ni orkar noooog!” Och vi orkade. Och fy fan vad härlig man känner sig när man sliter av sig dyblöta kläder, täckta med sand och gräs, och tar sig världens bästa dusch efteråt. Så, välkomna med! (Bli inte avskräckta av burpeesmängden, ni orkar noooog!) Duschen efteråt är värt allt.

img_2239