familjeliv · Liv med barn

Degmage.

Det är lustigt att titta tillbaka på fyra år av föräldraskapet. Saker som jag aaaaaaaldrig skulle göra, har blivit vardag. Barnet har för fan Crocs på sig ute i offentligheten, vad har hänt med mig?! (skyller dock här på en farfar som envist köpt otygen åt barnet sedan han fyllde ett. Och jag orkar inte skokrångla när barnet älskar dom). Ungen skulle heller inte få äta godis och sött förrän han var minst två år eftersom han antagligen blir besatt av det ändå. Det gick inget vidare eftersom min pappa matade glass i honom innan han fyllde ett och sen var den kampen förlorad.

Men en sak som jag bestämde mig för ytterst tidigt var att aldrig diskutera kropp och utseende i negativa ordalag med min unge. Vet att inget gott kommer av att gå runt och fundera på sin egen och andras kroppar överhuvudtaget. Han ska aldrig får höra orden ”mamma äter inte bulle för hon måste BANTA!” Och det har jag minsann hållit fast vid. Och det är jag så himla glad och stolt över idag. Han förstår inte konceptet tjock och smal, han ser bara kropp. Han förstår begreppet stark, och att vi tränar för att kroppen ska fungera och må bra. Att röra på sig har kommit naturligt eftersom han varit med på mina uteträningar sedan han var sex månader gammal. Vi tränar för att det är roligt och för att frisk luft och skratt är det bästa för att ens mamma ska orka med vardagen.

Däremot har han ju funderingar om kroppen ändå, även om han inte förstår att bedöma den ännu.

– Mamma, varför är din mage så lös?
– Va? Vad menar du?
– Ja, alltså den är sådär mjuk och lös.
– Nå, den har väl stretchat ut lite. Du har ju till exempel bott där inne. Det blir ju så då.
– *tystnad* … nå joo… men alltså det var ju länge sen!

RIDÅ! HAHAHAHA! Tyckte detta var det roligaste på länge. För några år sedan hade jag anmält mig akut till Viktväktarna och hetsgråtit i ett dygn men nu är jag liksom åtminstone lite över sträcket till den här absurda kroppshetsen och står inte konstant en kommentar ifrån valfri ätstörning. Jag duger.

Idag när jag fotar folk som konstant klankar ner på sin egen fysik eller brister så orkar jag inte ens kommentera ett klatchigt och peppande svar längre. Jag vet att det inte fungerar. Insikten måste komma från en själv. Och det första steget, och det allra enklaste, är att frånkoppla sig från alla konton på sociala medier som bara ger en mera problem med sin egen självbild. Det är faktiskt väldigt enkelt. Blir du ledsen av folk med perfekta kroppar i triangelbikinis som dricker margaritas på kritvita stränder? Sluta titta! Det sker inte över en natt, men det är otroligt hur stor skillnad det gör över en tidsperiod om du bara slutar översvämmas av bilder som inte gör något för ditt välmående.

Förhoppningen är att min pojk en dag ska vara så pass stark i sin egen självbild att han inte utvecklas till en rövhatt med fettfobi en vacker dag. Intrycken kommer ju av hela samhället dagligen ändå, så ser det som min uppgift att åtminstone hemmet ska vara en frizon utan kroppskrav och ångest efter varje glass.

_MG_4231ax
Man får vara lat men inte dum. Se till att ordna transport om du tvingas ut i svampskogen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s