Jobb eller jobbigt

Edda.

Eddaa

Ni vet såna där överkloka hundar man ser på teve? Som vallar tusen får eller lär sig svara i telefonen eller kokar te åt dig när du är förkyld? En sån hund var inte vår Edda. Eddas största hobbyn var att gräva upp stenar och sen skälla på dem, eller att smygäta kattmat när ingen såg. Men de där mindre smarta kompetenserna kunde ändå överses av det faktum att INGEN var så glad som Edda när hon fick syn på en. Spelade ingen roll om man bott utomlands i ett halvår eller bara varit till postlådan. Ändå den där oförstörda glädjen i att bara finnas till.

Jag hämtade hem Edda sommaren 2005. Vi insåg ju redan när vi såg tassarna på den här diffusa blandrasen att hon skulle bli större än en mops. Men att vi skulle sluta med en pjäs på fyrtio kilo hade vi kanske ändå inte räknat med. Men vad gör det när man är snäll och för det mesta ganska chill? Vi gick mer eller mindre framgångsrikt i hundskola och även om det inte blev nån magister i lydnad så fick vi iallafall världens gosigaste pälsboll.

Under de senaste åren har Edda blivit trött. Bakbenen har sackat efter och den här sommaren har ingen mött en i dörren hos mamma och pappa. Det har varit en trött gammal hund som legat på golvet, lyft huvudet, och dunkat den där enorma svansplymen i golvet för att ändå visa att ”jag tycker fortfarande om dig, jag orkar bara inte resa mig mera”. Och det är inget hundliv, inget liv alls.

Redan i våras kom beskedet av veterinären att det kanske skulle vara dags att låta Edda vandra vidare, utan smärtor. Ingen klok människa vill ju fatta det beslutet men det är ju tyvärr det som man måste bestämma till slut ändå. Och nu kände sig mamma redo så nu fick det bli av.

Så idag kom en bekant veterinär hem och gjorde det vi absolut inte ville men som var tvunget. Fick sitta där och kramas tills den lugnande medicinen gjorde sitt och sen var det bara att klappa och hålla handen på huvudet tills den där sista sucken. Och det var hemskt. Fridfullt men hemskt. Kände att jag var tvungen att vara där trots att jag inte ens bor med Edda längre. Höll ihop. Men nu, fem timmar senare känns det nog bara så himla tomt. Och fruktansvärt ledsamt.

Edda fick ändå 13 år med oss och för en hund det finaste tänkbara livet med massor av braiga typer och hundkompisar och somrar vid havet och fri tillgång till soffan så länge som benen orkade skutta upp.

Vila i frid, du fina fina hund. Du fattas oss ❤

 

2 reaktioner till “Edda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s