Uncategorized

Tour de Nomikos.

img_2322

Som ni ser på bilden ovan jobbar jag som proffsfotograf till vardags. En sketen skärmdump från en lika sketen iPhone-video lyckades jag prestera när jag vill illustrera det faktum att vår avkomma helt plötsligt har lärt sig cykla. I fredags meddelade han att han vill ut och cykla och jag i min enfald trodde att det innebar en kvart, på sin höjd, utomhus då han antagligen skulle bli frustrerad och välja en lugn kväll i soffan istället. Eeeh, så gick det ju då inte. Han ramlade fyra gånger och sen cyklade han nonstop i en och en halvtimme! Till slut hamnade vi i Serendi och i det skedet började jag skarpt ångra det här beslutet att införskaffa en begagnad cykel åt honom. Han far ju som ett jävla skott medan jag springer bakom och ropar STANNA VID DE VITA LINJERNA! AKTA BILARNA! TITTA FRAMÅT! BROMSAAAA! i ett lagom nervsammanbrottigt tonläge.

Idag fortsatte vi de här vansinnesfärderna med en lika lång cykelrunda med en avstickare till skateparken där han är tio huvuden kortare än alla andra. Därtill så hade vi sällskap av mina föräldrars galenpanna till hund som skäller på allt från löv till barnvagnar men mest på Adrian som syns som en prick på horisonten och hunden har full panik för den har liksom noll koll på läget. Vi hade säkert en jättelugnande effekt på alla vi mötte idag. Varsågoda!

Och om en hade visioner om att detta konstanta rullande hade nånslags uttröttande effekt på ungen så hade den brutalt fel. Det känns mera som om han är en dynamo som samlar kraft ju mera han trampar. Synd tillika att han inte bemästrade cyklandets ädla konst innan sommaren. Man hade varit redo för ett maraton såhär lagom i september.

Men eftersom jag känner att jag inte är på Usain Bolt-nivå (ännu) så fortsätter jag med något som jag njuter av lite mera än att jaga illbatting på två hjul, nämligen Crossnature. Ikväll kör vi 18.30 i Pumpviken som vanligt. I torsdags brutalregnade det hela förbannade passet och Lina hade någonslags inre flunssaaggression som gjorde att vi gjorde 65 burpees i hällregn medan hon lugnt ropade att ”ni orkar noooog!” Och vi orkade. Och fy fan vad härlig man känner sig när man sliter av sig dyblöta kläder, täckta med sand och gräs, och tar sig världens bästa dusch efteråt. Så, välkomna med! (Bli inte avskräckta av burpeesmängden, ni orkar noooog!) Duschen efteråt är värt allt.

img_2239

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s