småbarnsåren

När ett Blåbär blir ett Hallon.

Maj. Den Blomstertid nu kommer. Eller snön, hur man nu sen vill. Om en veckan börjar jag fota studenter, på lördag första vårbröllopet för i år. Känns lite ofattbart att vi här igen. Just nu, mitt i lugnet före den storm som alltid väller in lika ofattbart varje år. Den här säsongen har jag tio bröllop som ska genomföras. Flera tar jag inte. Vet av erfarenhet att jag är totalt dödstrött i september och förstår inte hur jag tänkte i oktober när dessa började bokas. ”Ett tionde bröllop? SJÄLVKLART VILL JAG!” Men än så länge försöker jag att inte stressa upp mig. Försöker sova drömlösa nätter och strävar till att träna så mycket som jag orkar utan att börja ta stress av det också. Min vilopuls är för tillfället inte direkt lysande, oftast över 90, och därtill så har jag tid bokad till en hudläkare för jag ser ut som en leopard från halsen neråt. Mys. Men det är en världslig sak.

Imorgon har vi sedvanlig vårfest på dagis. Adrian fick besked förra veckan att han antagits till språkbadsgruppen Vadelmat så från augusti får vi inte längre lämna vår unge i de trygga händerna på Blåbären utan nu ska han husera några dörrar bort med dom stora kidsen. Det är märkligt ändå, känns inte så avlägset sedan jag efterfrågade när dom där dagarna kommer som man tvingas väcka ungen för att få iväg honom på morgnarna. Nå, nu är vi där. Oftast ser det ut såhär där vid 7.30:

img_0985

Vet inte ens när vändningen kom men borta är de där två timmars nattningsritualerna där man i princip kröp ut ur rummet för att inte väcka honom. Nu somnar han i egen säng, utan sällskap. Och där hålls han nätterna igenom. Sköter sina toalettbesök utan uppmaning och är helt plötsligt en stor unge. Kanske han bara behövde få bestämma själv när han var trygg nog att fixa nätterna på egen hand? Jag led faktiskt inte så mycket av själva samsovandet, mera av dom där evighetsnattningarna som sög musten ur en. Nätterna har sist och slutligen alltid varit ganska lätta med honom. Speciellt känner jag av det nu när jag har många personer i min närhet med bebisar som inte sover på nätterna, hur tungt det kunde ha varit. Men sen glömmer en ju också väldigt fort. Utan bloggen hade jag inte haft en aning om vad som hände de två första åren. Så, jävligt trött har jag ju nog varit.

Så, imorgon firar vi av vår fina personal där på Solbacka. Tänker köpa skumpa åt dom. Har en känsla av att dom fått sin beskärda del av doftljus under åren så tycker att dom gott kan få lite bubbligt som tack från oss för den fina tiden vi haft där de senaste två åren.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s