Vem ska trösta Mamman?

adrian

Igår satt jag på jobbet i allsköns ro när jag helt plötsligt kände att nu är nånting inte helt som det ska i mitt vänstra öra. Började susa och knäppa och utan minsta förvarning fick jag så jävla ont så jag höll på att ramla av stolen. Hade svårt att fokusera och efter ungefär en timme av det där så bokade jag tid till en läkare. Hade tur och fick tid en timme senare hos en öronspecialist som råkade joura den dagen. Har haft ont i halsen i snart en vecka och som jag misstänkte så hade den fanskapen spritt sig till öronen och sitter nu alltså här, 33 år gammal, med en öroninflammation och antibiotikakur på det. November har visat sig från sin bästa sida i år. Febervecka, ögonvecka, och nu toppar vi det då med en öroninflammation. Det räcker inte med att man konstant ska oroa sig för varje snortapp hos ens avkomma, nej nu ska man själv också gå runt här som nån snorig och trotsig tvååring. Nå, det kunde ju vara värre, det kan det ju alltid, men just nu känns det bara bedrövligt.

Känner rent allmänt att jag är ganska bedrövlig för tillfället. Har blivit en såndär skrikmamma som jag absolut inte ville bli. Ska inte helt förringa min insats här, jag är sjukt bra mamma på många sätt, men alltså ibland är jag liksom inte helt stabil när det gäller att hantera kraven och humörsvängningarna hos någon som är en meter lång. Ibland tar vi oss igenom frukost utan kaos, men oftast har vi någon slags konflikt redan innan vi kommit till valet av vilka strumpor som ska kläs på. Jag vet ju att JAG är den som testas allra mest, den vittnar alla som umgås med oss om. Trotset är liksom bortblåst när han umgås med övriga släktingar, men så fort som jag dyker upp så börjar galenskaperna. Och det är ju inte så lätt att höra precis varenda gång. ”Han har varit såååå snäll, ja, precis tills du dök upp faktiskt.” Jaha, how nice, tänker man när man ligger kallsvettig på golvet och brottas med honom för att få på ett par förbannade gummistövlar.

Har helt slutat gå i matbutiker med honom. Senast vi försökte trippade han snällt iväg med sin lilla kärra som han skulle parkera där den hör hemma men sen ångrade han sig tydligen och slängde den nedför rulltrapporna istället medan jag i panik försökte betala en sketen liter mjölk. Man blir ganska trött på att resonera sen, när man upprepat saker hundra gånger på en dag och bara möts av ett ”varför?” Det är ganska kämpigt att deala med någon som är så sjukt verbal, men ändå på en tvåårings nivå rent socialt. Han kan så otroligt mycket, men är ju ändå väldigt liten. Han låg för fan i magen för två och ett halvt år sedan, jag kan inte förvänta att han ska hantera saker som en vuxen. Det blir en konflikt i tankegångarna där. Svårt att förklara. Det är som att umgås med en tvåårig professor. ”Nej, mamma. Vi läser en annan saga för den här är så förskräckligt obehaglig.” I shit you not, han säger sånt. Eller ”Mammmaaa… vet du att yellow betyder gul? One, tu, trii, fåår, fajv.” Fascinerande informationsflöde i den lilla kroppen.

Men, jag är jävligt bra på många sätt ändå. Vi leker en massa och jag är sanslöst bra på att hitta på sagor, ibland lite för bra för jag får inte berätta mera för han lever sig in så mycket att han får panik. Vi bakar tillsammans och de dagar jag är extra modig går vi till bibban (inte så ofta eftersom det är en överdos av intryck för honom och det rivs mera än det faktiskt fokuseras på vad man gör på en bibba, tystnad är ett okänt begrepp för mitt barn). Och kanske denna konstanta maktkamp ändå väger upp det faktum att jag är den han kommer till först när det gör ont, den han han söker tröst hos, eller den vars hand han söker när det känns obehagligt där ute i världen. Och ganska oslagbart är det ju nog när denna fantastiska lilla person du skapat med din egen kropp kryper bredvid sig i sängen, bäddar ner sig med huvudet inborrat i ditt öra och viskar: ”Oj, så söööönt vi har det nu, mamma. Älskar dig.” Vi klarade ännu en dag.Spara

4 reaktioner på ”Vem ska trösta Mamman?

  1. Känner så igen allt du skriver. Känns lättare när någon annan har det likadant. Men dom som gjort detta tidigare säger att det blir bättre. Det bara att ta ett djupt andetag.

  2. Låter bekant det du skriver. Mina två pojkar uppför sig också tydligen som mönsterelever ända tills jag dyker upp. Ibland känns det surt att ta alla utbrott och strider, men jag försöker trösta mig med att barn (liksom vuxna) visar upp sina sämre sidor med dem de verkligen känner sig trygga med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s