Oledigt ledig.

Idag hade jag en såkallad ”ledig dag”. Det heter ledigt men är nog inte så himla mycket fritid som det låter. Jag jobbar alltså 80% sen några år tillbaka, detta eftersom jag vid den tidpunkten insåg att det började bli lite kämpigt att få ett heltidsjobb och en privat firma att gå ihop alla gånger. Och efter mammaledigheten och jobbytet så fortsatte jag på den här banan med förkortad arbetstid, men nu med tillskottet av en ny person som skulle inbakas i ekvationen på ett smidigt sätt. (När avkomman var tre veckor jobbade jag första gången som frilans efter förlossningen, helt jävla sjukt nu när jag tänker efter). Nåååå, det finns inget smidigt sätt. Dygnets timmar räcker inte till. Eller ja, kanske om jag valde bort sömnen. Men eftersom jag är lika rolig som en stövel om jag inte sover ordentligt så har jag kommit till insikt att nåt måste offras. Heltidsjobbet vill jag ju gärna behålla, och mitt barn likaså, så det där med firma är det som fått ge vika. Vilket också är helt rimligt, att jag inte konkurrerar med min egen arbetsplats. Dessutom så har jag inte haft tid med något privatföretagande sen maj, alla helger gick åt till jobbuppdrag där jag är anställd, och de få som jag hade lediga låg jag och sov under en filt på en ö i havet. Och drömde om höst.

Men vet ni, trots att jag har en firma som går på sparlåga så har jag ändå tusen olika saker som måste åtgärdas de dagar jag inte sitter på kontoret i Ekenäs. Det ramlar in mejl på min privata adress, saker måste bokföras, folk skriver till min privata Facebook i helt jobbrelaterade ärenden, och så finns det ALLTID bilder som måste åtgärdas som ska levereras hit och dit, eller så sitter jag här och gör grafiskt material till vårt andra barn, Serendipity. Har flera gånger bara helt kallt tänkt stänga ner allting som rör min egen firma för att det helt kallt börjar bli ”lite myki”, men ändå så finns det ju en viss stolthet i nåt som JAG själv skapat och byggt, hur mycket det än smakar balle ibland.

Det här jobbet är dessutom så totalt bipolärt att man går från höga toppar till djupa dalar inom loppet av en arbetsdag. Man ger så himla mycket av sig själv hela tiden att det är totalt psykiskt knäckande de gånger saker inte går vägen. Och så mår man illa och vill sluta med allt som heter foto och kanske starta upp ett hunddagis eller hönseri och inte träffa en enda människa igen. Lyssnade på radion häromdagen då det pratades om företagande och de frågade personerna om de nånsin bara kan ligga på soffan en hel dag eller om de får dåligt samvete? Det slog mig att jag vet inte när jag skulle bara ha legat på soffan och inte gjort ett jota en halv dag. Det skulle väl vara de dagar jag helt enkelt varit för sjuk för att kunna göra nåt annat. Det om något känns lite sjukt. Främst för att jag aldrig upplevt mig själv som en överdrivet energisk person, mest är jag en sådan som skjuter upp saker och sen gråter för att allting måste blir gjort den sista kvarten före deadline. Men jag gör saker hela tiden, hur relevanta dom är alla gånger är oklart.

Ju stressigare saker är för mig, desto mera manisk blir jag dessutom. Har svårt att svara på enkla mejl och får panik när det ringer i telefonen eller de där whatsapp-messen som bara väller in (får för övrigt panik av all telefonkommunikation, svarar inte ens åt de idioter som har dolda nummer). Kommer det brev från Skatteverket kan jag låta brevet ligga tills jag verkligen MÅSTE öppna det, trots att det kan vara ett enkelt infobrev. Kan sätta mig och skura toaletten istället för att bara göra saker som måste göras, som bokföring eller fakturering, trots att jag vet att jag mår bra när saker är gjorda. Så idag skurade jag faktiskt vessor i sann uppskjutande anda av allt annat relevant, MEN lyckades faktiskt få alla privata jobb gjorda, hann till och med ha ett propert OSTÖRT vuxensamtal och dricka en kopp te, och detta enbart för att jag hade gjort listor där jag KRÄVDE av mig själv att det skulle bli gjort idag så att jag kan åka till Stockholm nästa helg och stänga av allting som heter mejl och Facebook.

Men jo, det sägs att man borde byta jobb vart sjunde år. Kanske ligger nåt i det där. Men kanske inte bara byta jobb då, utan helt skola om sig och göra nåt helt annat. Ville ju bli polis en gång… det vill jag ju kanske inte nu mera, är ju rädd för puligubbar och är vettskrämd inför att köra bil i galna stadsmiljöer. Nej, byter jag nånsin jobb så blir det nog nåt hantverk. Typ möbeltapetserare eller bagare. Bulla verkar kiva. Drömmen.

Men vetefan alltså, kanske man ändå är dömd, för att man bara ÄR såhär som person, oberoende av arbetsmiljö. En typ som kräver så mycket av sig själv hela tiden, en som vill stå till tjänst och hjälpa till med det ena och det andra trots att man vet att man egentligen inte hinner eller ens vill för man kan nästan kräkas av alla måsten. En som ändå liksom lite njuter av kaoset och att man bidrar med något. Kaikkien kaveri. Men det gäller väl kanske att sluta på topp och inte sen när man ligger under soffan och fulgråter en dag för att man helt plötsligt glömt hur man klär på sig.

Men ni som sadlat om, hur kom ni till insikt? Eller ni som lever i livsbalansdrömmen, hur gör ni?

11 reaktioner på ”Oledigt ledig.

  1. Alltså så bra skrivet! Själv har jag börjat inse mina begränsningar – jag KAN inte jobba hela tiden och om jag gör det blir resultatet inte alltid så bra och det värsta är att jag mår så skit sen. Det jag över huvud taget inte fattar är hur en ska fixa allt med eventuella barn i framtiden? Blir helt matt av bara tanken, så lyfter verkligen av hatten till alla som fixar pusslet med barn och jobb/företag.

    Hörde också det där om att ligga en halv dag på soffan och det är nåt jag tvingar mig själv till nuförtiden. Aktiv vila kanske? Alltså ser till att jag måste ha lediga dagar då jag verkligen inte behöver göra nåt. Men förr kändes det konstigt att vara sysslolös en halv dag.

  2. Oh, I so copy You. Känns som om jag själv skrivit det där, förutom att jag jobbar på heltid med mitt företag. Vilket också är ett helvete för det är så svårt att få det att gå ihop. Behöver fler ben att stå på men hey, hur få tiden då att räcka till???
    Jag är mästare på att förhala obehagligheter som räkningar och bokföring, få ont i magen av telefonsamtal och har till och med svårt att få fakturor skrivna fast det ju borde vara den roligaste delen? Senast igår plingade ett mess via mitt privata facebook, halv elva på kvällen där man frågade efter prisuppgifter på barnfotograferingar.. VAR är mitt liv?
    …och jag är så led på att folk inte fattar att det kostar att leverera ett hantverk. Jag vill inte gå med i rullbandet och spotta ut halvdant material , men jag vill inte få ångest av mitt kontoutdrag heller.

    Ja det är steget före väggen. Eller stupet… eller bristningsgränsen. Men det finns inte plats för det, för ett sammanbrott ger inte fyrk och det finns bannemig inget skyddsnät för en företagare. Bara att ORKA. Och då är jag egentligen inte bränd av för mycket jobb utan bara att press. Den finns där 24-7, pressen att prestera, förtjäna, hållas flytande…
    uff.

    • Jag vet också det där fantastiska känslan när det plingar till facebook-chatten mitt i natten. Har löst det som så att telefonen är på Nattläge från 22 till 07. Så slipper jag sånt där. Det är liksom ingen gräns mellan privatliv och jobb känns det som.

      • Svår balansgång, speciellt om man är i ett läge där man egentligen behöver alla uppdrag som plingar … Suck. NÄR blev det såhär negativt? Vet bara att mina största kunder ( företag) har skurit ner arvodena med 30% och uppdragen minskat med lika många procent. Minst. inte underligt att man försöker jobba arslet av sig på privata uppdrag som i sin tur måste vara många… Räknade på skoj att för att leva på enbart ettårsfoton borde man göra 40 i månaden. Haha vem skulle orka liksom?

  3. Jag är i livsbalansdrömmen nu, och det kanske främst tack vare att jag inte har så höga krav på mig. Jag behöver bara förtjäna så mycket pengar som behövs för att familjens grundläggande behov täcks, allt annat är bara plus. På sommaren jobbar jag vareviga dag från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Nu njuter jag av att ha dagar i vilka jag inte behöver jobba alls utan bara kan ägna mig åt återhämtning och roliga projekt. Jag behöver det verkligen efter en så intensiv arbetsperiod. Förra hösten trappade jag inte alls ner, och fick en liten burn out.

    • Låter som en ganska behaglig tillvaro för dig just nu. Förstår helt den där mattheten som infaller sig den här tiden på året. Men jo, kanske det gäller att sänka kraven lite som sagt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s