Samsovandet som tog slut.

Det skedde ett mirakel i veckan. Eller två egentligen. Barnet har somnat OCH sovit två hela nätter i sin egen säng! Ja, ni kanske inte tycker att det är så storslaget men tro mig, det är snäppet på lika otroligt som sju rätt på lotto.

Ända sedan den där parveln flyttade in hos oss så har han ju samsovit med oss. När han var bebeto så sov han i sitt Babynest eftersom det var enklast med nattamning och sånt, för att inte prata om det där hysteriska behovet att kolla om han andas hela tiden. Nå, det går ju bra med en femtio centimers korv som ligger stilla där emellan oss men när han närmar sig en meter och sover som någon som är besatt av demoner så är det inte längre lika bekvämt. För att inte tala om det faktum att nattningen har i anspråk tagit mellan en och två timmar varje kväll. Och eftersom JAG är den som oftast är ensam med honom på kvällarna så har ju ungen utvecklat ett enormt närhetsbehov nattetid till just mig. Det har gått så långt att jag själv har svårt att sova om han inte ligger bredvid för det känns så ovant.

Har gjort otaliga försök med att få honom att sova själv i eget rum men tills den här veckan har det varit helt kört. Panikgråt och skrik och tassande fram och tillbaka mellan vardagsrummet och sin egen säng. Och jag har kapitulerat, och halvsovit själv när han bökat på och frågat mig om tusen olika saker tills han somnat av ren utmattning. Nå, pappan i hushållet är inte lika uthållig som jag när det kommer till att natta halva kvällen så den här veckan gjorde han helt plötsligt som så att ungen nattades i egen säng, puss och kram, och godnatt. Nåt som jag försökt typ hundra gånger utan att barnet ens i misstag stannat där frivilligt. Och kan inte förstå varför det varit så svårt, på dagis har han sovit själv sedan dag ett. Det är bara hemma med mig som detta ens är ett problem.

På tisdag kom jag således hem efter ett sent möte och skulle gå in i sovrummet för att kolla att ungen ligger där han ligger i sitt hörn av vår säng. Blev lite lätt överraskad när där inte fanns något barn. ”Var är Adrian?” Möttes av ett nonchalant ”I säng förstås”. Jag ba: VA?! Hur i hela Hangö gick det till? Han ba: Jag la dit honom, och sa gonatt. Och där stannade han hela natten tills jag väckte honom på morgonen när det var dags att gå till dagis.

Just så. Nå, JAG har inte lyckats ännu med det här så mina förhoppningar om att helgen, då vi är på tumis, löper sådär lätt är nog inte så stor. Men känns ändå skönt att det går åt rätt håll. Att vi får sängen tillbaka, och att han börjar trivas i sitt eget rum. Därtill så har vi nu börjat läsa sagor vilket är fantastiskt mysigt. Tidigare har han inte orkat lyssna men nu flyter det på. Ja, förutom att jag gjorde misstaget att läsa Tre Små Grisar för honom vilket ledde till att vi var tvungna att sluta halvvägs och slänga iväg boken för den där vargen var så jävla skärrande.

Men jo, hade aldrig ens tänkt samsova med honom från första början men det blev bara så. Mysigt har det varit men nu börjar jag känna att det skulle vara otroligt skönt att sova utan en vass armbåge i ögat eller en fot som mördar mina revben. Åtminstone en natt i veckan.

Nati natt.

3a

Vid tre veckor sov han mest i korgar. Nånej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s