Liv med barn · småbarnsåren

Pusslet.

IMG_5404Såg solen igår, ungefär såhär länge.

Är just nu så trasslig att jag var tvungen att kolla kalendern för att reda ut vad det är för dag idag. Handlar inte så mycket om stress, mera att jag är så sanslöst trött. Slitaget är grovt. Har en del jobb att få gjort men alltså efter att barnet somnar så är jag redan en vinnare om jag inte själv slocknat före klockan nio. Kan ju bero på att jag ser solen ungefär när jag promenerar hundra meter efter min lunch, och så hundra meter tillbaka. Det blir väl sammanlagt cirka en minut ljus per dygn det. Resten av tiden sitter jag inspärrad i en bunker. Om en datorskärm samtidigt kunde producera d-vitamin så skulle jag just nu vara jävligt vitaminstinn. Men nä… Därtill så har min kropp bestämt sig för att inte samarbeta alls och erbjudit mig tre veckor mens i ett kör (får snart fara till Röda Korset och begära påfyllning), en helt ripad naama, och så en arm som fortfarande inte funkar. Men sånt är det väl, såhär när man just är 33 år gammal (fin åsnebrygga va? Lägligt att klämma in min inkommande födelsedag. På måndag. Tack för att du frågade.)

Var på fyrtioårsfest under helgen och det var en succé. (Minus det faktum att jag besökte Affes. Don’t judge.) Framförallt så var det fint att få prata med vuxna människor en heeeeeel kväll. Barnet lyxade till det hos sina kusiner så jag vet inte vem som drog vinstlotten där. Hursom, det uppstod en hel del diskussioner i dimman. En hel del om föräldraskap, och att vara kvinna. Och det var minsann en ögonöppnare när männen deltog i diskussionen. Det var en hel prat om detta med att aldrig räcka till, att dygnet har för få timmar för dom här åren vi just nu är uppe i. Ja, detta var alltså kvinnornas utgångspunkt. Jag känner nämligen rätt så ofta att jag som mamma är en rysligt dålig sådan med tanke på hur mycket jag jobbar, inte mer än någon annan egentligen, men det faktum att jag bara ser mitt barn i snitt 4 vakna timmar per dygn. Detta konstanta dåliga samvete och ångest över att allting bara rusar fram och en hinner knappt andas innan det igen är en ny morgon. En ny grötportion. En ny puss och kram och hejdå vi ses klockan halv sex ikväll. Träning är en bonus, hobbyn existerar inte. Alla kvinnor vid bordet höll med.

Men så kom då männens (ja, EN mans egentligen) synpunkt. Dom kunde nämligen inte alls relatera. Och om man är missnöjd med något så får man se till att prioritera om. Hinner du inte träna? Nämen skit i lunchen och träna då. Satt och stirrade på den mannen och tänkte slå honom i huvudet med min Lonkero. Känner du att du umgås för lite med ditt barn? Men sluta jobba då. Lonkerotanke, igen. Visst visst, det är ju en fin och ädel tanke. Dags att sluta jobba och börja leeeeeva. Jogga lite och skita i köttbullarna. Nu vet jag ju inte hurdant glidarliv den snubben lever men alltså på den planeten jag bor på så MÅSTE jag jobba. Jag äger fan ett halvt hus! Jag har en bil. Jag försörjer ett halvt barn. Och jag vet faktiskt inte vem som hinner zumba på lunchen. Men jo, visst kan jag ju prioritera om. Sluta jobba, skippa bilen, slopa resor, och flytta in på hyra i lämplig tvåa. Och att springa är ju gratis. Det är ju val en gör.

Men det som dessa män alltså menade var att de INTE har dåligt samvete över barnen och sina egna yrkesval, eller hobbies. Inte det minsta. Därtill så menades det att dom inte förstår varför vi har dåligt samvete, medan alla kvinnor tyckte att det känns skitjobbigt att jobba hela dagen, och sen direkt efter hemkomst rusa iväg ut och förverkliga sig själv genom att svettas i grupp och lämna ungarna igen. Trots, att den där timmen av fysisk träning kan vara precis det som gör att man orkar tusen gånger bättre med allting annat. Svårt det där, livet. Att alltid pussla ihop kalendrarna, styra upp barnvakter när det krisar, försöka att inte bryta ihop när barnet ska äta spaghettin själv genom att slänga den över hela bordet, att inte gråta när byxorna inte sitter som dom ska, att hinna med tusen olika möten och inte glömma att köpa blöjor till dagis, att vara trevlig mot kunder trots att man just den dagen lagrat hela tre timmar ostörd sömn, att inte hetsäta mysli för att man glömt att handla, att inte få massiva psykbryt för att det ligger kläder och blöta handdukar överallt, och att inte vilja ta till repet när man tittar på Hjulen på bussen går runt fucking runt runt RUNT för hundrafemtionde gången i rad på ungefär en halvtimme.

Men ja, sen kommer den en liten kis och kramas och försöker smyga sig fram genom att kittla en under fötterna där man ligger utsträckt på golvet, på en randig dammig matta, i ett jävla hav av Brio-tåg. ”Jag ska hjälpa dig upp, mamma” säger den där typen och då tänker man att det jävla pusslet må sakna lite bitar överallt men är nog rätt så gött ändå.

Och nu, ska jag krypa ner bredvid redan nämnd illbatting och njuta av mina tre timmar, tills det igen är dags för den poetiska väckning till tonerna: Stiga upp! Morgonmål!

Godnatters.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s