Dos.

”Nu måste ni snabbt skaffa ett syskon åt Adrian! Barn behöver syskon.” Vet inte hur många gånger den senaste månaden jag fått dylika spontana utrop slängda i fejset. Är vi liksom förbi nån magisk gräns nu där det anses absurt att inte sukta efter en tvåa? Adrian når den ansenliga åldern 1 år och 6 månader om några veckor. Bara tanken på att gå igenom en graviditet, och sen en förlossning, och fortsatt sömnlöshet i ett år efter det gör mig riktigt jävla osugen på flera barn. Faktiskt. Det kan låta själviskt, men jag orkar faktiskt inte. Alls. Inte han jag bor med heller. Vi bor med vad som kan endast beskrivas som en Duracell-kanin på speed just nu, lägg till en skrikande bebis i ekvationen och jag tror att jag på riktigt hade varit tvungen att checka in mig själv på psyket.

Sen tycker jag dessutom att det vore sjukt jävla traumatiskt att försöka sig på ett barn till av den enkla anledningen att om vi nu lyckats med konststycket att producera ETT barn som faller inom alla ramar för en friskt unge, så vad är oddsen att vi har lika flyt med följande? Ju mer jag tänker på det, desto mera totalt jävla avskräckande är det. Det känns som om man bara ska rulla med och gilla läget lite, att har man ett barn så kan man lika gärna ha fyra. Som om det liksom blir lättare. Jag tror ju faktiskt inte att det blir lättare. Jag tror bara att man glömmer hur jävla tungt det är att leva i sin egen bubbla. Åren går och mittiallt så står man där och förstår ingenting mera annat än orden till ImseVimse och vilken bilstol som uppfyller alla kriterier.

Personligen så är jag ju inte en såndär bebisperson ändå. Jag tycker om barn men riktigt små bebisar är ganska ångestframkallande att ta hand om. Tror jag sov typ tre timmar per natt det första halvåret med Adrian för jag var hela tiden tvungen att kolla om han andades. Gör jag fortfarande för övrigt. Inte under natten men under de första timmarna han sover och jag fortfarande är vaken. Just nu tycker jag att han på riktigt är rolig att umgås med. Han förstår så himla mycket nu. Pratar. Kramas. Berättar själv vad han vill göra och vad han vill äta. Sen har han ju ett humör som antagligen kommer att bli helt helvetiskt ju äldre han blir och han är lite för uppfinningsrik för en person som helt saknar självbevarelsedrift men det hör väl till åldern.

Och sen har jag en helt märklig undran som jag inte vet vad det bottnar i men alltså när man har ett barn som betyder allt på hela planeten för en, hur ska den följande kunna konkurrera? Låter ju helt kokko, jag vet. Men det är svårt att föreställa sig att ha flera personer i sitt liv som man har ett så starkt band till. Förstår ju helt teoretiskt att det finns plats för flera men sådär emotionellt så är det svårt att föreställa sig.

Här är den andra bilden jag tagit på min avkomma. Drygt en timme gammal skulle jag tro. Här visste jag nog inte ens att det var mitt barn. Var så totalt jävla sekaisin. Förstår fortfarande inte att jag lyckades klämma fram en människa. Hur i helvete är det ens möjligt? Laiffi.

IMG_1256

6 reaktioner på ”Dos.

  1. Som om du satte mina tanker på papper där just. Vi får också frågan ”nå när kommer följande” , ”A börjar bli så gammal måst få ett syskon” , ” snart är det försent” osv. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar och kan gå igenom en graviditet till genom att vara sjukskriven från v. 25, ett barn som gråter och inte sover om nättren, man blir kokko med mindre och nu när A är 3 1/2 år är han så skön typ att umgås med. Hur orkar andra!!!???

  2. Tack att du skrev det här. Jag har länge fundera, att när blev de okej för andra att säga att ”du måst ju laga ett syskon åt honom”. Har tyvärr int riktit balls att säga att näääe hördu, det måste jag nog inte alls heller. Utan sen står man där i en pinsam situation för att vi har ”bara” 1 barn. Vi e riktit nöjda med situationen som den är, fast ja själv njöt mycket av babytiden (sov oerhört bra) så e de ändå jätte skönt att ha en större kille i huset (2½år). Tack för bra inlägg!!!!

  3. Om känslan att skaffa ett syskon kommer så kommer den. Och de e inget fel att vänta med syskon. Eller att inte skaffa syskon. Våra barn har exakt 3 år 9 månader emellan. På dagen. Och det var ett bra beslut. För oss. Jobbigt förstås. Men ändå mycket kärlek. Men orka lyssna på alla som täcks joma angående!

  4. Detta gör mig förbannad! Jag menar man ha försökt att få barn länge eller kanske gått igenom missfall. Vad vet folk om situationen?! Det är fan inte andras sak att tycka vad man skall eller inte. Morr!

  5. Tror folk alltid har något att påstå. Vi har två pojkar och vi hann knappt avsluta meningen då vi berättade att tvåan också är en pojke innan folk sa att ”nå ni får försöka en gång till så kanske trean är en flicka”. Och nu och då frågar folk om vi inte ska prova på en flicka ännu. Som om det skulle vara sämre att han två av samma kön än en av varje.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s