Det räcker nu.

Det räcker nu. Det räcker med bilder på treåringar som ligger livlösa på turkiska stränder. Det räcker med bilder på mammor som desperat slänger sig själva med armarna runt sina spädbarn på järnvägsspåren. Det räcker med bilder från lagerlokaler med uppradade småbarn som ligger där döda och sönderskjutna med korslagda armar. Det räcker med dessa otroligt tröttsamma kommentarer om att vi måste ta hand om våra egna åldringar och sjuka innan vi kan hjälpa dessa ”i-phone flyktingar”. Det räcker med pappor som intervjuas i teve om hur hela familjer drunknat i Medelhavet och de inte kunnat göra annat än simma från den ena till den andra bara för att få se dem dö en efter en. Det räcker nu.

Det har varit en fruktansvärd nyhetsvecka. Och då har jag bara sett den bakom en trygg skärm i ett varm hus ett duggregnigt Finland där mitt största problem har varit hurvida mitt eget barn är för snorigt för dagis. Jag har inte klamrat mig fast i en värdelös jolle med min familj och vetat att detta var det bästa av två alternativ. Skjutas ihjäl, eller drunkna.

Jag kan inte förstå denna brist på empati hos mina landsmän. Tror folk seriöst att dessa människor suttit hemma och googlat och kommit fram till att ”Hej, Finland! Dit åker vi! Verkar vara grymma KELA-stöd där! Vi tar båten direkt. Let’s go!” Ser folk ställa sig på torgen med sina egna ungar med fantastiskt innovativa plakat med texter i stil med ”EI VITTU TÄNNE!” och jag blir helt förtvivlad faktiskt. Och jävligt konfys. Är det finska minnet faktiskt såhär satans kort? Har vi glömt hur mycket stöd vi fick under Andra Världskriget? Vi skickade 70 000 barn västerut! SJUTTIOTUSEN! Och inte bara det. Vi mottog enorma mängder hjälp i form av mat, arbetare, skor, och gratis utbildning för våra lärare utomlands för att kunna få det här landet på fötter igen. Detta var alltså inte för tusen år sedan. Detta var inte längre bak än att vissa av oss har föräldrar som genomled detta nationella trauma.

Och här sitter vi i våra bekväma IKEA-möbler, några årtionden senare. Kanske vi just tagit oss en trevlig fredagsbastu och Lonkeron smakar jävligt gott. Ungarna sover i sina mysiga muminlakan och vårt största bekymmer just nu är hur man ska få helgen att räcka till. Och ändå så finns det människor som lever i den här trygga fantastiska tillvaron men ändå inte ser nånsomhelst problematik i att några länder söderut så ligger hela familjer uppradade på tågstationer och inte har en aning om hur de ska överleva.

Jag vet alltså inte, men jag fick bara en så brutal insikt i mänsklighetens jävlighet just den här veckan att jag haft svårt att fungera riktigt normalt. Jag står liksom helt rådvill och går totalt sönder av ett Facebook-flöde som om vartannat handlar om folk som visar upp sin nya hårfärg medan följande streamar videos på döda spädbarn. Själv kan jag inte sprida dom där bilderna på Aylan. Jag vet inte, men alltså det känns så fruktansvärt omänskligt på nåt sätt. Jag tänker på hur media fungerade under Utöya, eller Tsunamin. Det var inga vita döda barn på våra löpsedlar då. Det var pixlat av hänsyn. Jag vet inte varför det nu är okej. Argumentet att vi måste se för att förstå håller inte. Och nu har bilden visats ungefär 50 gånger bara på min skärm inom loppet av ett dygn. Förstår man inte efter bara en gång så hjälper det knappast att se den 50 gånger heller. Då är man bara jävligt empatistörd.

Jag vet inte ens vart jag vill komma. Förutom kanske till insikten att det trots allt känns väldigt fint att det finns så många typer som drar sitt strå till stacken och gör privata punktinsatser och hjälper till där man kan. Om det sen handlar om att slänga en slant till Röda Korset, använda hela sin semesterrresa till att hjälpa flyktingarna på plats, eller att privat köra iväg kläder och förnödenheter till flyktingförläggningen i Åbo. Dom negativa rösterna har en tendens att alltid vara jävligt högljudda men de positiva individerna har verkligen visat solidaritet och det känns som att viljan att faktiskt kunna hjälpa finns där. Känns försiktigt hoppfullt.

För er som står lika rådvilla som jag så är väl det enklaste sättet att donera pengar till välkända organisationer som kan hjälpa på plats. Samlade ihop tre stycken med tillhörande hjälpnummer. Alla bidrag hjälper. Kärlek.

Help

3 reaktioner på ”Det räcker nu.

  1. Jattebra skrivet Nina, har gratit sa manga ganger den har veckan och hopplosheten river i mig! Donerar varje manad till Roda Korset sa far hoppas att det hjalper lite men onskar sa det var nat mera jag kunde gora😦 KRAM

  2. Instämmer till punkt och pricka med din text och åsikt! Vi har gått igenom hela J:s garderob och tömt den på allt överflöd av varma kläder..tyvärr är inte det heller så mycket då min man bara handlar när de behövs nåt..men iallafall..några jackor, skor, vantar, halsdukar, sockor och fleece kom vi med iallafall – till näst skall grynens leksaker gås igenom och ges vidare som sysselsättning för de som kommer hit utan något alls. Har donerat till unicef i år redan men ändå känns det som så himla lite..men alltid nåt iallafall..usch..så otäckt med allt – främst att bo i detta land där det tycks vimla av folk utan empati… Tur finns det av oss också som faktiskt vill hjälpa och gör något! Kramis❤

  3. WORD! Min farfar fick springa bredvid släden över isarna som femåring så han inte skulle förfrysa, då hela familjen flydde med två slädar. Samma år sattes min tvååriga mormor i en jutesäck, bars på ryggen av sin farfar och gömdes i skogen. Inbördeskrig 1917. Och som du skrev: vi gömde barnen, skickade iväg dem i hopp om att åtminstone dom skulle klara sig. För bara 70 år sedan. Vad i all världen är problemet i Finland? Kollektivt glömmande och stirrande i egen napa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s