Barnfoto · Good shit · Liv med bebis

Evolution of baby.

0Månader 1Månader 2Månader 3Månader 4Månader 5månader 6Månader 7Månader 8Månader 9Månader 10Månader 11MånaderFör exakt ett år sedan så satt jag på soffan med min gode vän Anki Bagger och susade igenom de sista avsnitten av Girls för den säsongen. Hon sa ”tänk, Nina… nästa gång vi ses är du kanske mamma!” Och vet ni, så gick det. Tolv timmar senare var jag mamma.Precis när natten blev till morgon den 14 april 2014 tittade den här lilla mannen ut. På beräknat förlossningsdatum och allt. Efter en rätt så okomplicerad förlossning (ja, så okomplicerat det nu sen är att klämma ut nåt i trekilos klassen genom det allra heligaste) så fick vi äntligen säga morjens till en pytteliten farbror som vi de senaste nio månaderna hade gått runt och kallat Speedo, av någon jäkla anledning. Redan dagen efter visste vi att detta är ju Adrian, och inget annat. Andranamnet Nomikos stod också högt på listan som förnamn men eftersom vi vill ge den här typen en chans här i det här landet så valde vi ändå sen det lite mera dämpade namnet. Adrian Nomikos Mavrostomos. Och han är en perfekt Adrian. Inget smeknamn alls. Förutom eventuellt sekopää.

Det har varit ett väldigt omtumlande år. Första tiden som gick åt till att bara förstå hur det är tänkt att just VI ska klara av att fostra en sånhär liten man till en bra människa. Och sen till det där mera praktiskt dränerande som hur man överlever på två timmars nattsömn, och hur man gör när man bara känner att jag dör just om jag inte får andas ifred i ett mörkt rum, hur fan man mäter tempen på någon som är lika stilla som en iller, hur man ska klara av att inte titta till bebisen var femte minut för att kolla att han andas, och vilken jävla alarmcentral som är till för hysteriska mödrar när man står och panikgråter med en gallskrikande bebis som bara hatar livet just då, och listan bara fortsätter och fortsätter. Men det enda jag förstått efter det här första året är ju att i takt med att kärleken till den här individen bara växer, så växer oron i kapp som en mörk följeslagare som totalt paralyserar en om nätterna ibland. Hur värdelös och otillräcklig jag känt mig vissa stunder. När ungen ramlade från sängen så stannade mitt hjärta en sekund, är helt säker.

Men trots all oro så är det nog helt sjukt hur naturligt hela det här moderskapet egentligen känns. Det är som om han alltid bott här med oss. Det där med att sova till lunch är ett koncept som jag inte ens minns längre. Helt galet. Och hur mycket jag än kan sakna dom där spontana infallen (hello, vecka på Cypern med tre dagars varsel!) så slår nog få saker ändå när den här typen typen rullar över en i sängen halv sju på morgonen och säger lite för glatt för tidpunkten på dygnet, HEJ!

Älskade, illbatting… vilket vidunderligt år.

3 thoughts on “Evolution of baby.

  1. Stort Grattis till Adrian! Vilka sjuuukt fina bilder, måste kanske nog anlita dig här nångång i framtiden också för att föreviga våra ungar… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s