Enbarnschocken.

Läste Dannis inlägg om den totala utmattningen som tycks följa då man fått äran att vara förälder till inte bara en, utan två kids. Hon skriver så fint och brutalt ärligt om den här känslan vi sitter med i kroppen, att detta ska vi klara. Man får inte klaga. Barn som är efterlängtade ska liksom bara vara kiva att umgås med dygnet runt. Skit i att en är så sliten att man hittar tandkrämen i frysen och vad som hamnat i wc-skåpet vill man inte ens fundera på. Får ofta kommentarer här om att det är så befriande att jag skriver så ärligt om dessa småbarnsår, hur sanslöst skit det är ibland. Blir alltid lika överraskad. Vadå? Pratar inte folk om detta? Hur jävla tungt det är? Är detta nånslags välbevarad hemlighet som vi måste skydda för att få människosläktet att överleva? Bebisar som är så ljuuuuuvliga.

Kan lugnt konstatera att jag gick in i den här bebisfasen utan illusioner. Jag är uppväxt med sex syskon, fyra av dom är yngre. Det här med att inte förstå hur jävla tungt det är med kids har minsann inte gått mig förbi. Har ALDRIG känt en längtan efter en bebis. Barn, jo. Bebis? Nej. Mest är bebisar ångestframkallande. Totalt jävla utsatta och man har aldrig någon aning om varför dom skriker. Ibland känns det ju nog som att man håller på att drunkna. Av ren utmattning. Ännu jävligare blir det när barnet lämnas bort en natt här och där och responsen alltid är att ”han är så himla lätt att ha att göra med! Inga problem alls! Det är bara med dig som han börjar gnälla” Och själv står man där som ett jävla frågetecken och funderar vems unge hen umgåtts med? Den som väcker oss med ungefär två timmars mellanrum VARJE NATT? Eller kanske den som kastar mat över golvet vid precis varje måltid? Eller den som bestämt sig för att jag är nånslags ärkefiende som ska dödas med utmattning eftersom jag inte är så himla alert då jag stiger upp där kring 6 varje morgon? Jag vet inte men är stum av förvåning att inte folk sitter och panikgråter oftare när de fraktar runt på sina avkommor i valfri S-Market.

Och sen håller folk ännu till på och järmar om ett förbannat syskon. ”Inte vill du väl att Adrian ska bli ett ensambarn?” ”Han behöver nog bli en storebror snart!”  Ett syskon liksom?! När jag knappt fungerar mentalt med EN sånhär typ! Hur skulle jag ens kunna tänka tanken, när vi är mitt uppe i detta kaos, att försöka oss på nästa projekt? Man tänker inte på kaoset när man är mitt uppe i det, var responsen jag fick när jag frågade om hur folk ens klarar av flera barn. Vad snackar ni om? Jag tänker på det hela tiden. Jag tänker på att mina nerver är totalt slut, att JAG är totalt slut. Att jag konstant har dåligt samvete för att jag inte hinner göra någonting ordentligt. Att det är skittråkigt att känna att en aldrig räcker till.

Och detta handlar ju överhuvudtaget inte om att vi är dåliga som föräldrar, eller att vi inte älskar vårt barn. Men vi måste kunna prata om det faktum att det är fullständigt galet att leva såhär under långa perioder. Det kan inte vara så stigmatiserat att erkänna att jo, det ÄR svintungt att leva med småbarn. Betyder inte att min unge inte är otroligt efterlängtad, älskad, och sanslöst härlig. Men ibland alltså… ibland borde en bara få andas ut lite. Börjar förstå min mamma som åkte söderut med valda delar av flocken ett par gånger per år. Just nu förstår jag inte hur hon är funtad som tog sig igenom SJU spädbarnsfaser. Svaret stavas antagligen A-U-R-I-N-K-O-M-A-T-K-A-T. Tror jag snart börjar ta efter den lärdomen.

8 reaktioner på ”Enbarnschocken.

  1. Jess Nina! Tack för ditt inlägg. Jag har nu två år i rad gjort en vuxenresa på tre-fyra dagar i juni. Har varit guld! I år ska det nog bli en sådan mot hösten. Annars överlever jag inte! KRAM

  2. Ping: Morsvila | Siobhain – det goda livet

  3. Jag måste nog också säga att det här var ganska skönt att läsa. Vi har en tremånaders här hemma och inte är det lätt alla gånger. På något sätt känns det faktiskt lite så att man inte ska klaga. Vår unge skrek pretty much konstant dom första två månaderna och att sen få kommentarer som ”njuut nu, tiden går så fort” gjorde ju inte en gladare direkt. Som jag har konstaterat många gånger så är det tur att han är söt för annars skulle jag skicka tillbaka honom😉

    Jag har inte läst din blogg så länge men den har snabbt blivit en av mina favoriter🙂

    • Välkommen hit! Jo, det där njut nu är kanske det sista man vill höra när man känner att man just går i bitar. Lider med er. Hade ingen skrikbebis rent generellt och det tackar jag högre makter för, vet inte hur jag hade tagit mig igenom det. Styrkekram!

  4. Oooh, jag känner så igen mej… Vår lilla är nu 8 månader o ja e så trött! De värsta e att han i princip sover helt bra, men de hjälper int. De känns extra tungt när folk frågar hu han sover, o när man svarar på den frågan är svaret alltid ”men han sover ju bra”. Men de känns inte så! För att inte tala om min mans mamma och hennes visdomar.. ”Men så där e de att ha barn.” Arghh!!!

    • I feel you! När Adrian var kring den åldern var han jetlaggad i typ en månad efter vår resa. Sen kom flunssa. O nu tänder. Trött är bara förnamnet. Kämpa på! O visdomsord… Gaaaah!

  5. Ping: Tankar och känslor | Plinges vardag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s