Åtta dagar kvar.

IMG_5124

Vet ni, om ÅTTA dagar är jag officiellt inte mammaledig längre. Jag fick en chock när jag tittade igenom mina FPA-papper och såg att den strida ström av enorma resurser (eeeh…) som kommit från den instansen tar slut den 21 januari. Då är jag inte en sånhär stay-at-hom-mom längre, jag är nämligen på semester sen. HERREGYYYYD! Här har man suttit på arslet och tänkte att jobbet är låååångt borta i en annan galax och så står man här plötsligt och inser att snart ska jag vara tillbaka i arbetslivets hårda ekorrhjul igen. Förbarma oss alla, hur ska det gå? Vi har fortfarande ingen dagisplats (förlåt, får man säga dagis mera? Är ovan med sånt här) och hur detta hushåll ska undgå förfall när jag inte längre går här och plockar är ett mysterium värdigt Agatha Christie.

Jag avundas alla mina bekanta som får gå hemma resten av året. Ja missförstå nu inte, inte en käft som har läst den här bloggen kan väl undgå att jag upplevt det här året som… ja, lite lagom slitsamt. Men den här lunken kommer jag att sakna. Trots allt. Det där kravfria i att inte göra ett jota annat än överleva. Ibland kan jag titta tillbaka och tänka att vad har jag gjort i ett år egentligen? Jag har inte ränt runt på några bebisklubbar. Inte yogat med ungen. Inte varit i parker. Men tiden har gått ändå. Vi har hängt med släkten ganska mycket. Suttit på Pityn en del. Och rest i en knapp månad. Men jag hade ju inte någon kompis som råkade klämma ut avkomma samtidigt så det har i stora drag varit ett ganska ensamt år. Vilket egentligen är rätt skönt. Får överdos av människor i mitt arbetsliv. Men visst, dom där andningshålen då jag fått gå ut och umgås med andra människor utan barn har varit riktigt golden. Adrian är så liten dessutom att det där med att sitta med honom i en park har ju känts lite som en överkurs.

Men ja, lite sorgligt känns det ändå att nu var det över. Nu är det någon annan som ser Adrian största delen av dagen (fyra dagar av veckan). Kommer han att nu börja vifta efter pappa när han är bister? Nåt som jag haft pax på de senaste månaderna. Är det någon annan som ser honom ta sina första steg? Hur ska jag orka jobba om jag inte får sova på nätterna? När i hela Hangö ska jag ens se min karl?

Ja, frågorna är många och hade det ens funnits en liten möjlighet hade jag dragit ut på detta vårdlediga-liv men eftersom det inte finns en chans i världen att vi kan överleva ekonomiskt så är det nog bara att gilla läget och tänka att vi fick tio månader på tumis och det är mera än nittio procent av kvinnorna i världen får. Och kanske mitt psyke blir lite stabilare av att jag får ur mig längre meningar än ”Adrian, var är lampan?”

Allt har sin tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s