14 december.

Åtta

Hurra! Idag är det åttamånadersdag här i hushållet. Svårt att tro att det redan gått så länge sedan jag låg där i Lojo och panikandades lustgas i väntan på att den här typen skulle dyka upp. Ropade efter epidural men fick ett bad. Låg där och våndades över surrealismen i att jag strax skulle klämma fram ett barn, att just JAG skulle bli någons mamma. Och så helt plötsligt var det bara över, ut kom världens finaste lilla man och jag förstod ingenting.

En förlossning är ingenting jag ens kunde föreställa mig. Panikgooglade dagarna innan hur det skulle kännas, på vilken skala ligger en smärta när man ska föda fram en människa? Hur vet jag att det är igång? Hur vet jag vad jag ska göra? Vad fan gör man om man bajsar på sig? Vad gör jag om jag inte vill föda utan helst bara dö av misären? Nå, kan inte såhär efteråt heller säga att jag riktigt greppat begreppet förlossning. Det kom och for i en sån ryslig fart att såhär efteråt så känns allting mest bara dimmigt. Och kvar står man med en bebis och mammarollen, och är lika villrådig som man var dagarna innan han tittade ut.

Men det jag kan säga är ändå att det inte var nära på så hemskt som jag hade föreställt mig. Visst gjorde det så satans ont att jag låg och lipade när de där smärtvågorna sköljde över mig och jag trodde att ryggen skulle brista. Men när vi väl var så långt att han skulle ut så har jag absolut inget konkret minne av smärta överhuvudtaget. Det bara hände helt enkelt. Tror jag dessutom var så himla trött efter vakandet att jag sa till barnmorskan att ”nu orkar jag inte mera. Kan vi pausa?” Man är så himla klartänkt ibland.

Men till er som snart står inför detta så kan jag bara säga att ni inte kan förbereda er. Eller jo, ni kan väl läsa på det tekniska om att huvudet är här och det ska ut där men hela upplevlsen är så sinnessjuk att det finns inte tillräckligt med googlande som kan hjälpa er andas igenom det där när ni väl dallar runt där i sjukhusdressen och tror att det inte kan bli värre. Smärta är dessutom så himla relativt. Vissa tycker att detta är så sjukt jävla fantastiskt att de är villiga att föda fram en till nästa dag, medan andra är traumatiserade för livet. Jag hade tur. Upplever inga trauman överhuvudtaget av själva födandet, mera av tiden efteråt som vår tusen resor värre rent kroppsligt.

Men som slutsats kan jag väl bara säga att belöningen är ofantlig för den där pinan man går igenom innan ungen är ute. En starkare band till en annan människa har jag aldrig upplevt. Vaknätter, skrik, och allmänt kaos är kattskit i det stora sammanhanget. Finaste Adrian, åtta månader på jorden, en evighet av kärlek.

3 reaktioner på ”14 december.

  1. Ååh han är ju såå söt att man smälter – finaste Adrian! Grattis till 8 månader (!) & håller med dig till punkt och pricka vad gäller förlossningen…man kan inte förutse den helt enkelt… (andra kom ut med buller & bång och en totalt nersövd mamma = akut kejsarsnitt…)

  2. Gullegrisen!
    Ingen berättade eller de vägrade berätta om allt som ens mörbultade kropp går igenom efteråt. Har precis (1månad sedan) klämt ut barn nr 3, och hade igen förträngt hur fasens ont det gör och hur man är helt skakig av lycka när allt är över och man har ett konkret barn. Helt sinnessjukt! Bra producerat, Nina! Sötaste gossen i Västnyland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s