När hjärtat stannar.

Screen Shot 2014-12-13 at 21.14.16

Igår upplevde jag de mest fruktansvärda sekunder jag upplevt i hela mitt liv. Värre än en förlossning faktiskt. Barnet ramlade nämligen från vår säng. Med en sån duns att jag upplevde att mitt eget hjärta stannade i några svarta sekunder. Sprang fortare än Usain Bolt till sovrummet när det där fruktansvärda ljudet ekade i öronen. Han hade helt enkelt rullat iväg över diverse hinder och sen ramlat huvudlöst rakt ner i backen. Har aldrig varit sådär fullständigt fylld av panik innan. Minuterna efteråt när man undersöker att han inte brutit något. Att han inte fått hjärnskakning. Att han inte FÖRSTÖRTS av några sekunders total jävla onödig brist på tillsyn. Herregud alltså. Kände bokstavligen hur mitt hjärta brast. Började själv nästan gråta. Nå, tack till högre makter så hade han ju absolut inga fel men höll mig fast i honom som en igel hela kvällen och natten sov han sen bredvid mig i sängen för jag var så satans livrädd att han hade fått något fel som jag inte sett.

Alltså, hur ska man klara av sånt här som människa? Den här konstanta oron och vetskapen om att det inte krävs mera än två sekunder så kan det gå käpprätt åt helvete. Vet ju att man inte kan vakta över dom som en hök, och att var och varannan unge dunsar i golvet med jämna mellanrum men ändå så känner man sig så jävla misslyckad som människa.

Idag var lite trevligare. Vi åkte till Fiskars och turistade med vårt australiensiska häng (vi har en urskön musiker vid namn Jane Kitto här hos oss över helgen då hon spelar på Pityn). Fint att turista på hemorten. Åt på Wärdshuset (för övrigt lysande mat, och framförallt supertrevligt inställda till barn. Hela personalen kom turvis fram och gullade och hämtade leksaker och gott), gick på julmarknad, strosade runt med tusen andra turister. Sen stack jag och barnet iväg på kalas till kusinen som blev sju idag, Adrian hängde med tusen ungar, mommon, och mostrar. Kom hem och väckte rockstjärna. Åt ostbricka med nämnd kvinna och diskuterade livet.

Och nu sitter jag här ensam med Downton Abbey på Netflix (andra gången igenom allt. Så bäst), barnet sover, och imorn väntar Crossnature. Och på tisdag ska vi åka iväg och handla julklappar, rekordtidigt för oss. Normalt så åker vi iväg den 23, med sedvanligt två bakfulla snubbar som hatar livet. Tänkte att vi kanske kunde bryta den traditionen i år.

Och just det, Glad Lucia också! Hade ingen krona så jag gjorde en sporadisk strut av gammal tapet och klippte urtaskiga stjärnor av folie. Staven bröt barnet av på en sekund men fick två bilder iallafall. Inte världens enklaste bedrift. Hatt är ingen hit för stunden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s