Så var äventyret över. Mot nya.

Blog

Det känns ju lite märkligt att avsluta ett tre veckor långt resereportage från Australien genom att sitta hemma på soffan i Karis. Men så är fallet, vi landade äntligen på Helisngfors-Vanda igår imorse klockan 6.20 efter en sejour på ungefär 20 timmar i luften. Min kropp har aldrig varit så lycklig över att gå på finsk mark som den var just då. Och nu, efter ett dygn hemma så känner jag mg ganska återställd igen. Marken har slutat gunga, barnet har hittat någonstans rytm.

Men för att avrunda det hela rätt så kan jag konstatera att Sydney var en trevlig stad. Lite styvmoderligt behandlad av oss kanske eftersom vi var så himla trötta och inställda på att semestern var över. Det tog oss över ett dygn innan vi ens orkade ta in vad som fanns framför näsan. Men sen när vi väl orkade så kändes det hela mycket fint. En storstad men inte det minsta kaotisk som t.ex. New York kan kännas. Vi tog oss ut till Bondi och kollade in stranden (och såg faktiskt en av de där Bondi-strandpojkarna som man sett på tv), traskade till operahuset och Adrian firade fotoögonblicket med att bajsa ner sig. Tänk, där är vi vid ett av världens största arkitektursevärdheter och det vi fick ut av det var att vi besökte toaletten (topnotch för övrigt, lyx vid blöjbyte).

Blog1

Och således efter tre nätter i Sydney, 21 nätter på resande fot, så började vi den extremt tröttsamma resan hemåt. Första etappen, Sydney-Singapore, gick så himla smidigt trots att den var på över åtta timmar. Vi hade en lyxen att kunna sprida ut oss på fyra sittplatser så Adrian kunds sova större delen av resan. Därtill så hade dom ett hysteriskt underhållande crew som på nåt sätt såg det som sitt livs uppdrag att underhålla vår avkomma. Mycket, mycket, uppskattat. Så dom där åtta timmarna gick väldigt fort och det var inte förrän nästa etapp påbörjades som jag började känna att nej, nu börjar jag få lite psykbryt av att flyga. Finnairs plan är dessutom ganska förlegade och halvsunkiga och jag hade oturen att inte ens ha ett fungerande underhållningssystem vilket gjorde att jag satt och tittade på flygkartan i tolv och en halvtimme (kokko i huvudet när vi landade).

Och när Adrian bestämde sig för att få totalt psykbryt där nånstans ovanför Kabul då vi ännu hade närmare sex timmar kvar så tänkte jag nog att jag aldrig någonsin ska resa nånstans igen. Max till Helsingfors med tåg om jag verkligen måste. Men efter en halvtimmes pysslande och vankande med hysterisk liten farbror så var allting kosher igen och jag kände inte ens av turbulensen längre, så sliten var jag. Men ska verkligen inte svartmåla vår fantastiska resebebis här, för han har varit en jävla klippa igenom allt detta (ja, kanske inte helt hygglo att skita ner sig tre gånger på sista etappen men åtminstone hade vi nåt att underhålla oss med då). Jag menar, han har varit på sex massiva flygresor inom en månads tid och totalt kanske skrikit 90 minuter under hela den pärsen. Skulle inte JAG var så hysteriskt flygrädd så hade det nästan varit en njutning med alla dom där transportsträckorna. Han har haft noll krämpor eller åkommor under hela resan, sovit ytterst bra, hängt med på allting utan större missnöje, och rakt igenom varit en störtskön livsnjutare under hela sin sjätte levnadsmånad på andra sidan planeten.

Inatt vaknade han när Mavve kom från jobbet efter 3 (ja, Greken jobbade nattskift efter resa jorden runt, ytterst smart), så jag och han gick upp efter halv 4 så att Mavve skulle få sova natten igenom (vi var snälla, det är ju Farsdag och allting. Hans första!). Vi tittade på Homeland och så slocknade vi igen efter 5. Och så steg han upp efter halv sju. Så, nu känns det nästan som om vi hittat lite rytm ganska fort. Igår kväll var jag tvungen att väcka stackaren så att han inte skulle tupplura in på natten. Han var så trött att han satt knäpptyst i badkaret och bara stirrade när jag försökte roa honom för att undvika jetlag-koman. Lyckades hålla honom vaken tills lite efter 20, då slocknade jag själv också. Så, ganska bra lyckades vi såhär natt 1 efter Äventyret.

IMG_4373Travelling like a boss.

Så, där tog Australien-rapporten slut. Ska sammanställa nåt lite mera allmänt om hur det är att resa med en spädis, har själv haft stor nytta av såna inlägg innan vi åkte. Tack till alla som kom med tips, om nån vill fråga nåt om själva resan så kör hårt! För alla er som funderar på att resa iväg men tvekar p.g.a. att ni har en liten bebeto, bara stick iväg! Det går hundra gånger enklare än man tror. Dessutom så är det nog sååååå värt att leva ihop i total paradissemester i nästan en månad med sin lilla familj, utan jobb och andra saker som tar bort värdefull tid tillsammans.

Och till slut:

Tack, tack, och tusen tack igen till vår fantastiska OZ-familj där vid Machans Beach. Vi saknar er redan! Puss och kram!

Blog2

8 reaktioner på ”Så var äventyret över. Mot nya.

  1. Tack för att du delat med av er resa. Helt härliga foton, känns nästan som om man fått vara på en liten resa själv🙂

  2. Tack! Himmel vad bra skrivet – har sagt det förut och säger det igen, just love to read your blog! Den är såå underhållande* Kraaam & välkomna hem!

  3. Ps. Kande inte sjalv igen G pa sista bilden utan skagg, av nan orsak trodde jag att det var Mavve och undra forvirrat nar jag hade pussat honom, hahaha

    • Gordon ser skum ut, tänker fortfarande att han har skägg. Här har vi vakat sen 3.30 imorse. Tror Adrian straffar oss för att vi tvingade honom att ge upp sin lovande karriär som proffssimmare i valfritt vattendrag.

  4. Så otroligt roligt att läsa om er resa och se på alla ljuvliga bilder, tack för det! Det har tagit bort mycket av min rädsla att så småningom åka iväg nånstans med vår ett par månader yngre bebis än Adrian.
    Undrar hur det gick med att ta med barnmat så där långt – gick det klart genom tullarna, måste det tullas, vad hade ni med er osv.? Dessutom undrar jag med vilket objektiv du fotat med?
    I övrigt vill jag bara säga att det är ett nöje att läsa din blogg, du skriver så otroligt roligt och underhållande!

    • Barnmaten var inget problem alls. Hade med Mig typ 15 pkt NAN 2dl förpackningar, använde mest till flygen. På plats köpte jag sen pulver och all övrig mat. När man kommer till OZ så måste allt tullas! Så glöm inte att anmäla varenda chokobit! Dom frågar sen vad man har och så är det bra med det, inga problem bara man är ärlig.
      Fotar mest med ett Canon 50mm f1.4. Bästa objektivet! Funkar till allt, speciellt porträtt.

      Klarar JAG av att flyga jorden runt med en unge så klarar alla av det! Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s