Pussla.

1AJag upplever att jag är en ganska otrevlig person för tillfället. Jag har ungefär två sekunders tålamod med precis allting. Folk som inte kan köra bil som folk, framförallt det här med bristen på förstånd när det kommer till syftet med BLINKEN! Bebisar som spottar mosad morot i ansiktet på en. Hundar som skäller på löv som blåser omkring och väcker morotsspottande bebis. Människor som gnäller på att man måste använda parkeringsbricka vid S-Market i Karis. (Ja, dom har jag kanske minst tålamod med. Använd den där helvetes brickan och sluta marra, eller få böter. Enkelt). Vårt hushåll som tycks bebos av osynliga råddtomtar, för varje kväll är här städat och fint, och varje eftermiddag ser det ut som valfri krigszon. Tidsbristen, tidsbristen, tidsbristen. Städa, tvätta, mata, jobba, byta, städa, plocka, jobba, jobba, JOBBA, leka, sjunga, gå, sova lite ibland, och så städa lite igen. Fattas bara en förkylning på detta så kan jag ansöka om permanent uppehållstillstånd i Kaosville!

Man ska göra ALLTING ibland. Vara mamma, sambo, kock, pr-byrå, städerska, älskare, idrottare, underhållare, och vara så jävla fräsig och glad däremellan. En såndär kvinna som inte ens existerar. Eller gör hon det så går hon garanterat på Xanax och annat knark. Ibland funderar på hur man ens ska kunna formulera en enda mening för man är så trött i skåpet. Min värsta skräck innan vi fick barn var att jag skulle bli just såhär: en virrpanna med aggressionsproblem.

Nämen skämtåsido, ibland blir det ju lite för mycket med allting. Livet alltså. Det är ett konstant jävla nötas och tragglas för att sen kunna njuta under utvalda veckor. Förringar ju inte vardagslivet, det är ju jättefint en stor del av tiden men när den där tiden aldrig tycks räcka till. Jag vet inte hur andra familjer får det att gå ihop men märker ju själv att jag är ett ganska avtändande exemplar av den mänskliga rasen just nu. Jag orkar liksom inte göra nåt egentligen. Bara finnas. Och när ett projekt avslutats, så ramlar nästa i nacken. Och det är ju detta som är den eviga kampen för en egenföretagare. Man jobbar för att kunna leva fritt, men man jobbar ju istället konstant men med fria luckor här och var. Du är din egen chef, men chefen har lite fel i huvudet ibland.

Och det är ju så pass stört att jag inte ens kunnat njuta fullt ut av någon ledig mammaperiod, jag känner mig manad att ta jobben som jag är hedrad nog att ens bli tillfrågad om eftersom annars får man inga nya. Men vet liksom inte ens om jag hade klarat av det heller, att endast fokusera på barn och hus. Jag måste träffa vuxna ibland. Och göra vuxna saker, även om det är i form av möten och arbete. Och eftersom jag hade ett övervägande hot om arbetslöshet som flåsade mig i nacken i ett antal månader så blev det där företagande ännu mera akut. För hur gör man sen? När man står där utan jobb? Och då ska ni ändå veta att jag njuter ALLTID när jag väl gör dom här privata jobben, det är ångesten kring att aldrig känna att man räcker till på alla andra plan. Hopen av mejl som ramlar in. En kalender som är totalt kaos. Tänk om jag ännu till verkligen hatade mitt yrkesval? Herregud då hade jag sprungit in i väggen så hårt att det finns inte. Eller ännu värre, om jag hade varit ensamstående. Ni som gör det här solo, I salute you. Vardagshjältar är vad ni är.

Brukar be folk att inte glömma att andas när jag fotar dom. Människor har nämligen en tendens att vara så fokuserade på den där linsen att de glömmer bort sitt mest basala behov. Andas. Tror jag själv behöver påminna mig själv om det just nu. Andas iiiiiin, andas uuuuuut… som nån förbannad yogi. Och göra listor. Listor på vad som MÅSTE göras, listor på vad jag kanske kan lämna för stunden, och listor på vad jag kan ignorera. Och sen är det nog så enkelt att jag bara borde ta mig ut och springa lite. Skrika i skogen och bete mig lite rotigt.

Hur tampas ni andra med detta livspussel? Är ni sådär förbannat harmoniska som ni ser ut när ni står där och väljer era eko-bananer och går på Zumba? Ingen annan som ibland tänker att ”nä nu skiter jag i det här, säljer kåken, och flyttar till Bahamas och börjar snorkla på heltid!”

6 reaktioner på ”Pussla.

  1. Hur jag tampas med detta s.k. livpusslet; ja på samma sätt som du! Ibland fräser jag och spottar och surar och är allmänt rent ut sagt fittig. Sedan en dag så är jag lite lugnare igen, men jag tror att alla någongång känner att man vill bryta ifrån allt och flytta till Bahamas. Sen tycker jag faktiskt att det är hemskt att man ska låtsas vara glad och fin, för livet som hemma-mamma och allt annat du räknade upp, är inte alltid frid och fröjd. Så är det! Men det kommer bättre stunder och ibland så är man tillfreds med sin tillvaro och lyckas hålla ihop alla bitar.

  2. Jag är allt som oftast en sur ragata här hemma! Ibland funderar jag om jag på riktigt håller på att tappa greppet!
    Har så på nerverna konstant!!!
    Jäklar annamma!

  3. Hatar också känslan av att tiden aldrig räcker till. Hushållet ser ut som en bomb skulle ha slagit ner. Detta stör mig så oootroooligt! Speciellt då andra säger ”du ska njuta och ta tillvara tiden” Ja, jag försöker ju det, men inte mår jag bra av att ALLT är en enda oreda heller. Den som säger det, kan komma hit och ge mig tiden att njuta!

  4. Jag är självisk och har valt att studera med baby och 2 större barn och en skiftesjobbande man och det gör vårt livspussel till ett enda kaos. Men jag vet att det viktigaste är att jag hålls sansad och inte låter mig bli stressad för då går det dåligt (det gör det alltid ibland då alltså…). Så min absoluta prioritet är sömn. Jag går och sova max halv timme senare än barnen så att jag får en natt på typ 9 timmar (men då ammar jag 3-4 gånger per natt så där faller ju lite bort). Sen är listor det näst viktigaste. Skriva ner allt viktigt som ska göras och inte ha det i huvudet och snurra för då tänker man ju hela tiden på det. Och det som borde vara superviktigt är motion, men det faller bort eftersom babyns sovtid är bästa skriva på datan tiden och då är det bättre att just göra det än att fara på länk. Men lite kan man ju göra ändå alltid nu och då. För mig är det också viktigt att hållas borta från socker, att äta bra och massor men lite sött. Med allt det klara iaf min kropp av mycket mera än vad jag sku tro.

  5. Harmonisk, jo kanske. Men mest för jag oftast är för trött för att vara något annat. På sommaren var jag superstressad pga jobb vareviga dag, hela dagen och var inte alls harmonisk. Nu har jag lovat mig själv att inte ta nya jobb för de här sista tre månaderna som vårdledig. Företagaren i mig må skrika, men mamman i mig vill i alla fall ha lite mer kravfri tid med kidsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s