Nedsläppskollapsen.

Hittar den här artikeln som handlar om medborgarinitiativet Färdförlossningsdagen som ordnas imorgon. Läser om dessa kvinnor som tvingats sitta 8 timmar i en korridor på Kvinnokliniken för att det är för många förlossningar på gång samtidigt och det finns helt enkelt inte personal eller utrymme för att tillgodose alla som behöver. Tänker tillbaka ett halvår och hur nervös man var inför det här. Tänk om vi hade varit tvungna att helt plötsligt åka till Jorv mitt i natten? Vi som knappt visste var Lojo bb ens fanns, ännu mindre Jorv. Var glad att vi bor i Karis, och inte i närheten av något megakomplex till sjukhus där man rullas in och rullas ut som en renodlad fabriksprodukt.

Jag kan bara konstatera att jag hade en perfekt förlossning som jag skrivit ganska ingående om. Den gick så himla smidigt (ja, så smidigt nu nåt kan gå när man ska klämma ut en person genom sin fifi, men ni fattar). Upplevde aldrig att personalen var stressad, eller att det inte fanns rum för oss, eller nåt allmänt kaos som jag kanske hade förväntat mig.Inga skrikande kvinnor i rummen bredvid, inga avtuppade pappor. Det var tyst, trots att jag såg efteråt att vi var tre som födde den natten.

Sen hade jag ju en ryslig tur, kan jag tycka såhär i efterhand. Från det att vi kom in så tog det bara fem timmar så hade vi en bebis. Jag kunde stiga upp direkt efteråt (fick ju aldrig min efterlängtade epidural), jag slapp rysliga ingrepp eller operationer, pojken var frisk och började genast äta. Hade inte ens särskilt ont just då, det kom dagarna efteråt. Tror jag var för sliten för att känna efter just då.

Och så var det ju himla smidigt att Lojo bara ligger 25 minuter hemifrån så vi fick dom närmaste på besök och Greken kunde åka hem några timmar på dagen och sköta lite business. Allt med vår Lojo-vistelse var faktiskt superbra. Jättefin personal, kändes nästan vemodigt att åka hem när man hade levt på hotell i tre dygn.

Men däremot måste jag säga att det gärna kunde informeras lite mera från rådgivningen, eller sjukhusen för den delen, om hur satans taskig man känner sig i kroppen efter en sånär pärs. Förlossningen var ju som en jävla söndagsutflykt jämfört med veckorna efteråt. Man blödde som en jävla skadeskjuten elefant och fick gå omkring i mysblöjor och nätbyxor. Vågade inte gå på toaletten för det sved så att man trodde att någon hade tänt en brasa där och sen kastat lite salt på det. Det kändes som att livmodern skulle ramla ut och att ens gå hundra meter var ungefär lika skönt som att krypa sig igenom ett maraton. På knäna. I glassplitter. Jag vet ju inte vad jag hade tänkt mig att känslan skulle vara. I amerikanska romcoms (min ledstjärna i allt här i livet tydligen) så skuttar ju folk iväg över gröna ängar i nytvättat hår och vita sommarklänningar utan en tillstymmelse till monsterblödningar och svidande Heligheter redan en timme efter nedsläpp. Dom ligger inte hemma och kallsvettas då de tänker på att nu fan har jag inte bajsat på fem dygn, jag dööööör! Förlossningen skulle ju vara eldprovet, sen skulle ju allt vara rosa och fluffigt.

Så ni som sitter där och väntar på att ert lilla barn ska göra entré, förbered er på att tiden efteråt är kaotisk rent kroppsligt. Det sa ingen till mig. Ingen förvarnade om knytnävsstora blodklimpar som ramlar ur kroppen när man står och duschar i lugn och ro och man helt plötsligt tror att man förlöst Adrians tvilling som de måste ha glömt därinne. Eller att man inte kan sitta normalt på typ en vecka, åtminstone inte på något hårdare än en soffa. Ahh, detta ljuva kvinnoliv.

Nån annan som upplevde detta? Att chocken EFTER förlossningen, rent kroppsligt alltså, var hundra gånger värre än själva nedsläppet? Eller är det bara jag som var såhär underbart naiv.

focc88da2

17 reaktioner på ”Nedsläppskollapsen.

  1. Jag måste faktiskt säga att jag led något otroligt efteråt.
    Då Winston ploppade ut hördes ett knax, de trodde att det var hans nyckelben som brast!
    Men det visade sig ha varit mina fogar som pama!!
    Och det ni! Det var något av det fruktansvärda jag varit med om *tårar i ögonvrån bara av minnen*!!
    Då jag inte kunde ta mig fram. Hade behövt en rullstol. Så jävla ont hade jag.
    För att alls kunna ta mig fram måste jag böja tårna under foten och flrsiktigt buffa fram foten. Har fortfarande ont i fogarna och nu är lillen 1 1/2😔
    Förlossningens smärta var inget i jämförelse med mina problem efteråt!

  2. E:s förlossning var aningen komplicerad då hjärtljuden försvann så de hamnade klippa mig. Kunde aldrig före förlossningen föreställa att jag skulle gå och ha sjukt i fler månader efter och ha svårt att sitta i flera veckor. Mannen skötte E helt ensam mer mindre de första veckorna då jag hade så sjukt. Var livrädd för att ha lila sjukt andra gången, men som tur var så gick det bättre då och jag kunde ju till och med gå upp från förlossningen till bb. Det kändes stort må jag säga.

  3. Ping: Förlossningsberättelse del tre: skrikpanik och ett lyckligt (men ansträngande) slut | Kolofont

  4. Förlossningen var, trots att det var en ”idealisk tvillingförlossning”, ingen picnic. Jag sprack, blev klippt och sydd. Efteråt blödde jag massor och fick hemorojder. Jag hade ingen aning om vad det ens var, det tog mig typ en vecka för att fatta och sen kunna behandla det. I några veckor efter förlossningen satt jag på en badring på hårda stolar. Det jag tycker att är synd är att efterkontrollen görs tre månader efter förlossningen och sen lämnas man vind för våg. En till kontroll kanske ett år senare sku vara en idé? För att kolla att allting är på rätt plats, att musklerna läkt som de ska och så vidare. Men jag var förberedd på att en tvillingförlossning skulle förstöra mig för lifvet, så det var inte en stor chock. Man klämmer inte samtidigt ut en 3,4 och en 2,9 kilos baby ostraffat🙂

    • HJÄLP! Minns just det där fasansfulla ordet ”klippas” när jag började fundera på kommande förlossning. Är ytterst glad att jag slapp den delen, låter så satans otrevligt på alla sätt. Och himla stort att klämma ut två stycken direkt efter varandra. HJÄLTE!

  5. För mig var förlossningen en lång historia, som slutade i kejsarsnitt för jag öppnade mig inte mer och jag orkade inte hålla på i ett tredje dygn. Jäntan gick det aldrig nån fara på, så det känns bra. Även om det var långdraget har jag ingen trauma efteråt utan kände mig pigg och uppe igång. Det fick jag sota för då mitt op-sår inte ville läka upp så snabbt det ska, antagligen för att jag var uppe och gick och dammsuga efter en vecka. Hm.. men inga komplikationer och att man blödde är väl inge vidare men kommer inte ihåg att det heller skulle ha varit ett trauma. Självklart gjorde såret ont och första veckorna fick man med gott samvete sitta i soffan och försöka inte anstränga sig, vilket är något svårt när man känner sig hyfsat bra.

  6. Håller fullständigt med om det du skriver! Jag hade också en ”behaglig” förlossning (om man nu kan säga så….?) och upplevde den positivt… Men ingen hade berättat åt mig om tiden efteråt….med alla blödningar i veckor och dylikt.. Tur så hade jag en väninna som fick rätt samtidigt en unge som upplyste mig typ par veckor innan om ”nog har du väl laddat upp med ett redigt lager med tjocka stora bindor….?”… Nää-ä sade jag. Man kände ju sig lite korkad av att ha levt i en så naiv tro att man skulle klara sig utan sånt….

    • Ja-a, inte fattade jag heller att det skulle vara så sjukt asigt efteråt. Googlade och såg till min bestörtning att vissa blöder ännu ÅTTA veckor senare. Fick en snutta panik där minns jag.

  7. Jep, jep du har så rätt igen… för mej blev det kejsarsnitt pga gravidförgiftning, men först när jag legat flera dagar o man försökt få igång förlossningen på medicinsk väg. Tacka gudarna för att det aldrig funkade, för innerst inne så hatade (hatar) jag allt som har med barnafödslar att göra och var ju inte så pigg på att ligga o trycka ut en 3 kilos klump. Anyway, efter snittet kom kirurgen och sade att jag aldrig skulle fått ut ungen normalt för att jag är så himla liten. Redan på operationsbordet svettades hon över att jag hade de, största magmuskler hon nånsin sett… På uppvakningen höll jag på att förblöda, nästa morgon behövde jag kissa, steg upp och fick världens magsmärtor, skrek rakt ut och man var på väg att öppna mig igen när någon kom på att tömma min blåsa med kateter, kom närmare en liter…. Ett dygn senare hölls jag inte vaken, svävade mellan medvetslöshet och en känsla att jag föll så fort ögonen stängdes. Hade hb på 70, fick blod och piggnade till. Sen kunde jag gå och då började just pingpong bollarna ploppa ut när jag gick på toa😉
    Sen kom vi hem. Då började mitt snitt svälla och jag hade en ‘puskuri’ på magen.. tillbaks till sjukhuset där läkaren villa hålla mig kvar, vägrade och flink som hon var så tömde hon snittet på vätska, rev sönder en kirurghandske och stoppade in en del av den i såret så att vätskan kom ut, en drän alltså. Åkte hem och gick nästa dag till apoteket o bad om kirurghandskar o rev upp tröjan o visade min bisarra mage för den skräckslagna apotekarn🙂🙂
    Två veckor blödning, grym hunger (steg upp nattetid o tömde kylen) och grymt stora boobs som jag aldrig vänjde mig vid. Vet inte hur många dricksglas jag drämde omkull med dem när de hela tiden var ivägen …;) Brukade dra min story när nån frågade om fler ungar….brukade sluta med; Ja, sen när man kan köpa dem från Anttila 🙂🙂

  8. Hej Nina och vad glad jag blir att du skriver öppet om det här. Jag födde min Knut för snart 7 mån och det är nu jag börjar känna mig normal igen. Förlossningen upplevde jag som jobbig trots att alla läkare och barnmorskor säger att den var normal. Det var tiden efteråt som var jobbig. Psykiskt. Alla pratar om den rosa babybubblan medan jag sörjde min ”gamla” kropp. Jag kände inte igen mig överhuvudtaget. Och inte berättade någon tt det blir en sån omställning. Knut är världens gulligaste person, det är han som hjälpt mig att läka. Jag önskar bara att jag vetat för ca 6 månader sedan att det skulle bli såhär bra! Ha det fint nu! Kram Hannah

    • Hej, Hannah! Skönt att du mår bättre. Minns att jag var in och läste din blogg i nåt skede. Hamnade där via Vanja eller nån annan diffus människa som jag följer på Instagram. Glad att du börjat må bättre. Minns att du skrev om ditt trauma kring förlossningen och jag har fullt medlidande. Tycker också att den mentala biten stundvis är tung, att man själv blir så annorlunda helt plötsligt. Och denna konstanta oro över den här lilla typen man ska basa över. Men heja Knut som fått dig på benen igen. Sköt om er!

  9. Ja alltså efter första förlossningen (akut kejsarsnitt när jag var nersövd) mådde jag så fruktansvärt dåligt psykiskt. Och då hjälpte det inte bara att gå till en psykolog heller. Det är 1 år och 8 månader mellan mina barn, och lika länge tog det innan jag kunde sätta det där första kejsarsnittet bakom mig, och då tack vare att snittet för en månad sedan gick så otroligt mycket bättre!
    Men likadant var det för mig med efterblödningarna, ingen hade berättat hur rikliga de kan vara eller hur länge de kan hålla på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s