Jobb eller jobbigt

Krasch.

En så otroligt ledsam dag det blev idag då. Fick redan föraningar inatt om att idag skulle bli ett rent helvete då Adrian bestämde sig för att sova ungefär två hela timmar på hela natten. Det var gnäll, skrik, och tjut natten lång. Och två extremt förstörda föräldrar imorse. Jag skulle ju upp tidigt eftersom jag var tvungen att åka in till redaktionen och få höra om jag ens har ett jobb kvar efter avslutad mammaledighet. Så, urtrött och allmänt bister satte jag mig i bilen och den första låten jag hörde på radion var Free Fallin’. Allting kändes bara så jävla ödesmättat att jag hade redan gett upp hoppet på fortsatt anställning och planerat världsdominans och en osäker frilanstillvaro för all framtid eftersom den här branschen är på väg utför ett brant stup. I raketfart.

Men så kom då turen till mig och när jag fick beskedet att jag erbjuds fortsatt anställning som fotograf så blev jag faktiskt lite ställd. Jaha, var liksom responsen. Där ute i korridoren irrade folk runt och väntade besked och där inne satt jag och hade just fått min frälsning för stunden. Glädjen över mitt egna positiva besked dämpades ju totalt av det faktum att när jag återkommer till våren så kommer många av mina fina kollegor inte att finnas på plats längre. Människor som jag jobbat med dagligen i sju år går nu vidare med sina liv och kvar står vi som ska försöka ro det här skeppet genom mycket stormiga hav de kommande åren. Det kändes jävligt beskt i munnen. Vissa har valt gå självmant. Skolat om sig, deltidspensionerats, eller helt enkelt bara sagt tack och hej nu gör jag nåt annat med mitt liv. Det räcker nu. Men sen har vi de där som verkligen inte valde detta. De som gärna hade stannat men fick beskedet att ni måste gå. Och det känns så satans jävla hemskt.

Vi har ju levt med dom här hoten under de senaste åren redan och vi själva rapporterar ju dagligen om firmor som slår lappar på luckorna. Stora svarta rubriker som jag själv bildsatt där ofantliga massor av människor helt plötsligt står där utan ekonomisk trygghet, och för vissa ännu viktigare, utan en grupp med arbetskamrater som man träffar varje dag. Men när man står mitt i kaoset så förstår man liksom inte hur det gick såhär. Det känns ofattbart att på en eftermiddag försvann 48 tjänster inom vår lilla koncern. Trettio av dem var journalister som arbetar på svenska här i Finland. Och potten är redan liten så hur de få som är kvar ska lyckas axla ansvaret för informationsflödet i svenskfinland återstår att se.

En tanke går till alla berörda idag. Så ofantligt ledsamt alltihopa.

2 thoughts on “Krasch.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s