Det eviga kampen.

IMG_3282Raw-balls på recept från Anna. GÖÖÖÖÖTT! Bästa träningsgodiset.

Nu är vi några veckor in i Det Nya Livet och det går bra, ja helt ok iallafall. Bra, som i att jag helt tappat sockersuget. Bra, som i att jag varit och tränat på gymmet varannan dag, promenerat alla dagar. Bra som i att jag äter jävligt ”rätt” och tillräckligt. Men har även kommit till den fruktansvärt jobbiga insikten att jag tyvärr INTE är en av de där typerna som kilona bara rinner av så fort de slutar dricka Fanta och börjar tänka på Zumba. Tufft, men sant. Och det är är så frrrrrruktansvärt irriterande att det ska vara så. På nåt sätt är min kropp som gjord för att överleva en arktiskt vinter på bara fettreserver för det går fan inte snabbt neråt på vågen. Det är himla irriterande faktum som jag på nåt sätt först nu blivit medveten om. Visst har jag varit tjock sen jag var typ femton men har alltid bara tänkt att det beror mest på lathet och för mycket pizza men får nog lägga till att jag helt tydligt har världens sämsta ämnesomsättning också. Och fine, det kan jag väl leva med även om det suger balle. Det behövs liksom inte mera än tre Lonkero för att min kropp går helt banans och stannar av allting som heter viktminskning. Att jag sköter mig sex dagar av sju tycks inte ha någon drastisk effekt. Men kanske det bara är nu i början av träningsperioden som det är så. Jag hoppas det. Jag hoppas att den här hösäcken snart fattar att hoppa på samma tåg som huvudet och inser att det är lönlöst att kämpa emot. Jag ska bli en maskin!

Och det är märkligt det där med socker. Jag har som sagt inte ens ett sug efter det, men ändå kan jag sitta och tänka att det är ju lördag, jag måste ju passa på nu. Och jag har stått emot för jag vet att jag mår ganska skit av det efteråt. Bröd går under samma kategori. Jag äter inte ens smörgåsar längre för jag blir bara underlig i magen av det hela, tycker inte ens att det är gott. Åt dock lyxfrulle på stugan för där orkar jag inte börja härja med någon chia-smoothie. Det var något som kom med graviditeten dock, kärleken till vitt bröd. Har lagt sig nu igen. Helt sjukt egentligen att jag går runt och funderar så mycket på vad jag stoppar i munnen, lite som en missbrukare. Däremot har träningen gjort att jag äter mycket mera regelbundet och ser alltid till att jag äter på morgonen, lunchen, samt en ordentlig middag. Om man ser hur jag äter så har man nog kanske lite svårt att förstå att jag är överviktig. Och det är väl där skon klämmer, irritationen över att jag måste passa mig så jävla noga med andra kan äta gräddtårta till frukost och inte ens en gång behöva fundera över att byxorna stramar. Funderar över vad jag stoppar i vagnen i butiken så inte folk står där och himlar med ögonen när man laddar upp Tupla och Ben&Jerry´s på bandet. (Som om nån ens skulle bry sig, men så inbyggd är skammen över kroppen.)

Det är kanske min största insikt just nu, att vissa HAR SVÅRARE att gå ner i vikt. Precis som andra har svårt att gå upp. Tycker att samhällets syn på det hela tycks vara att är man tjock så är det ju bara att sluta äta skit. Och tänk om det vore så enkelt alla gånger. Men man måste ju äta! Det är väl skillnaden till alla andra missbruk. Man MÅSTE INTE knarka. Man MÅSTE INTE röka. Man MÅSTE INTE supa. Det är inte fråga om överlevnad. Men äta, det måste man ju. Man MÅSTE sitta och peta in mat trots att det bara spär på behovet att stoppa in ännu mera. Man får inte direkt samma reaktion när man glatt meddelar att hej, jag har slutat röka! som om man ropade ut hej, jag har slutat äta!

Så jag stretar vidare. Jag mår ju så jävla bra av min träning, det känner jag redan nu. På ett par veckor har styrkan ändrats drastisk. Och efter vårt Crossnature-pass så har jag faktiskt ansträngt mig för att hitta en bra hållning, glada punkten i bröstet. Och det gör skillnad. Det svåraste just nu är att faktiskt orka ta mig till gymmet oberoende av obekväma tider eller hur trött jag är efter totalt sömnlösa nätter. Jag vet ju att klarar jag av att ta mig igenom detta nu, när det är som körigast med precis allting rent tids-och orkemässigt, så kommer jag ju att orka upprätthålla det senare. Ingen jävla idé att göra det lätt för sig såhär i början. Det kraschar sen bara. Men nånstans därinne så gror ändå den där irritationen, att varför ska det vara så himla svår för just MIG? Får väl bara ta det för vad det är. Är bra på saker som andra kanske kämpar mera med. Livet ska väl inte vara så himla simpelt. Man får väl ta det för vad det är.

Jag fortsätter.

8 reaktioner på ”Det eviga kampen.

  1. Har du provat lchf? Funkar bra för mig men inte för alla🙂 det goda med lchf e att man får äta sig mätt, jag skulle aldrig klara av att räkna gram o kalorier! Kämpa på!🙂

  2. Vill först ge en bamsekram. Vad du kämpar! Fan vad orättvist det är. Känner till stor del igen mig i det du skriver. Jag nosar på en bulle och vips visar vågen på plus. Folk som inte har känt mig mer än tio, femton år brukar säga typ ”men duuu är ju inte tjock, varför håller du på så där med maten och träningen?”. För att jag har varit överviktig, är svaret. Och för att kroppen minns det. Den har kvar alla fettceller från tonårstiden och tidiga 20-årstiden, och dessa celler kämpar kroppen med att fylla. Först lärde jag mig att gå ner i vikt. Efter ett par bakslag lärde jag mig att hålla vikten. Detta genom att bli träningsfrälst och hitta lusten till nyttig, näringsrik mat. Men det är fasen inte lätt alla gånger. Tänker för mycket på mat, vikt och fettförbränning. Och det tog många år att ändra självbilden från ”tjock” (även om jag aldrig varit väldigt överviktig) till ”normalviktig”. Olika kroppar har olika lätt att gå ner i vikt och hålla vikten, så är det bara. Ibland tänker jag på det som en allergi, som att jag är överkänslig mot godsaker. Och när det känns extra orättvist att vissa goffar tårta och är pinnsmala, då påminner jag mig om att min kropp mår prima tack vare min kost och motion.
    Och en sak till: det blir lättare när sömnbristen försvinner. När vi sover för lite klamrar sig kroppen fast vid varenda kalori överlevnadssyfte. Heja Nina!

  3. Jag känner så igen mig i det här. Det är jäkligt svårt att orka kämpa när det är så segt att få något att hända. Visst blir jag snabbt starkare och mår bättre, men jag vill ju att det ska synas också, att det ska blir lättare (och roligare!) att handla kläder och att jag ska slippa vara en tjockis. Sen känns det också för jävligt att aldrig kunna ha ett avslappnat förhållande till mat, att hela tiden behöva tänka på vad jag stoppar i mig. Det är en kamp, men åtminstone för den ju något positivt med sig även om det inte direkt syns kring midjan.

  4. Heja heja! Sen en viktig sak att komma ihåg – din kropp omvandlar fett till muskler. Fett väger mera, så i början av en inspirerande träningsperiod brukar man (JAG) alltid gå upp i vikt istället för ner. En tid efter det och rutinen ligger på så börjar det rasa av. Du har ju själv haft en grym transformation. Det går men behöver tid. Kämpa vidare!!!

  5. Känner igen mig med vad folk skriver här om att gå upp första tiden man börjar hårdträna och kytta vad man stoppar i sig! Nina var snäll mot dig själv, det ”taar tiid” och sömnlösheten gör vem som helst till ett cookie-monster, unge eller ej ;)! S

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s