Liv med bebis · Uncategorized

Syskonvåndan.

SibPeppe har en rysligt intressant diskussion om syskon på sin blogg. Om beslutet av stanna av barnproduktionen vid ett barn. Om hur man blir beroende på hur man växer upp i förhållande till sin ställning i syskonskaran. Tycker sånt är himla intressant. Vi är ju så sjukt många (sju) i min familj så jag vet inte ens om man kan definiera vem som är mellanbarn i en sån situation. Eller äldst heller för den delen, förutom rent åldersmässigt då. Jag är ju äldsta flickan, men tredje i skaran. Upplever själv att jag som första flicka alltid fått ta ett mycket större ansvar än dom två pojkarna som kom före. Jag har barnvaktat hela livet medan jag nog inte kan komma på en endaste en gång som mina två äldre bröder någonsin ens skulle ha tillfrågats. Och ja, det har väl sen gjort att jag nog blivit ganska bossig redan från start. Alltid haft ytterst mycket behov av egentid och att vara ensam har aldrig varit nåt problem. Snarare så har jag tyckte att det varit så förbannat skönt. Och samtidigt har detta gjort att jag är väldigt självständig. Jag barnvaktade mina småsyskon helt själv när mina föräldrar åkte till Tallinn över dagen. Då var jag TOLV! Och det sågs som helt kosher, inget konstigt alls. Jag var ju ansvarsfull, tyckte man.

När jag var yngre så kom alltid folk fram och frågade om vår absurda livssituation. ”Hur orkar din mamma? Är ni laestadianer? Siktar dom på ett eget fotbollslag? Du MÅSTE vara en Ahtola du!” Ja, listan kan göras sinnessjukt långt över underligheter som vuxna klämde ur sig. Själv upplevde man ju nog inte det som nåt konstigt att det alltid stod 3o par skor i tamburen förrän nån annan påpekade saken. Eller att vi reste till Kanarieöarna och tog upp en hel rad i en MD-11 såg vi väl inte heller som sådär jätteskumt själva. Men visst kom den där tonårsangsten över mig också, och jag tyckte själv att det var jätteskämmigt under några år där. Hur många syskon har du då? Sex stycken. *Paus*. Jahaja, så din pappa har gift om sig då? Ummm, nej vi bor nog alla under samma tak. *Paus*. Jahaja.

Så nån akut längtan efter att bilda en ny Familjen Von Trapp har aldrig funnits i min kropp. När jag var sex år frågade min mamma hur många barn jag ville ha. Jag hade svarat noll. Jag skulle inte ha barn. Alls. Och den ståndpunkten höll nog i sig tills typ… ja, sekunden som jag blev gravid med min egen kid. Men nu ska jag nog helt ärligt säga att det inte nu heller dykt upp nån översvallande känsla att jag måste få en till. Säger ju inte att det håller i sig men tycker den vi redan har är så fin och bra på alla sätt. Varför fucka upp det med ett nytt försök? Men sen kan man ju tänka sådär som Peppe skriver, hur blir ett ensambarn? Får dom absurd ångest när de blir äldre av att dom är det enda barnet? Jag vet ju inte hur det påverkar en, att man är ens föräldrars enda. Aldrig varit där. Lika lite som jag vet vad jag ska svara när folk frågar hur det är att ha så många syskon. Jag vet inte hur det är, det är bara min familj helt enkelt. Det är normen för oss.

Men nu när jag blivit såhär tusans gammal så är det ju ändå nåt man tål reflektera över. Vill vi ha flera barn? Nä, inte just nu. Kan vi ens få flera? Ingen aning.

Hur tänker ni?

3 thoughts on “Syskonvåndan.

  1. Jag har alltid vetat att jag vill ha minst två barn, med inte allt för stor åldersskillnad. Jag själv är 12 och 9 år yngre än mina syskon och har känt mig lite som ett ensambarn, saknat att ha nära syskon som liten. Nu står jag mina syskon mycket närmare och åldersskillnaden stör inte som när jag var liten. Sen ser jag också mycket av dem som har nära syskon och hur nära de alltid har stått varandra. Det är just det som jag gärna vill att mina barn ska få uppleva. Sen tycker jag ju också att det är så roligt för vår son som har många kusiner i ganska samma ålder, till skillnad från mig som bara har tre kusiner som alla också är långt över 10 år äldre än mig. Så dåligt har jag ju nog inte haft det fast jag ändå vill att mina barn ska ha det annorlunda.

  2. Är själv mellanbarnet med en fyra år äldre bror och 8 år yngre syster. Och har tänkt att jag vill ha tre barn. Har dock gått ner till två eftersom preggotilståndet verkligen inte är min grej. Och har alltid tyckt att 3-4 års skillnad är toppen! Så de e väl så de får bli! 🙂

  3. Ett barn och vill inte ha fler. Angstar över att barnet inte har syskon, knappt har några släktingar, att hen blir en ensamvarg mm….men njuter av att kunna resa hela familjen utan att ta upp en hel avdelning på flyget, att inte behöva speeda mellan triljoner hobbies på kvällarna, att inte behöva se 30 par skor i tamburen, att inte behöva sätta hela sin lön på lån för hus med 4 sovrum (skuldfri vid 36) osv…. Balansen mellan angst och välmående är troligen lika svår att hålla vare sig man har ett eller 5 barn, man gör som man själv känner är bäst o gör sitt eget lopp. Det blir alltid bra i slutändan ändå 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s