Insikt.

treveckorTre veckor och sömnig konstant.

Det sägs att man förändras som människa när man får barn. Har hört folk säga att livet börjar först när man klämt ut en bebeto, och jag har alltid tyckt att den frasen varit så satans provocerande och nedsättande mot alla som stod där utan barn och utan någon större längtan efter såna heller. Och jag håller fast vid min ståndpunkt, tycker faktiskt att livet var rätt så gött före Adrian kom, och fortsättningsvis så är det så. Han är bara en extra krydda till en redan rätt så fin tillvaro. Självklart så är jag ju så kär i honom som man kan vara i en människa men ändå så upplever jag inte att livet i sig förändrats så himla drastiskt. Jag umgås med samma typer. Jag gör ganska samma saker. Och jag som person har nog inte blivit sådär jätteannorlunda. Tycker jag själv alltså. Sover lite mindre på nätterna, och är inte lika rock n’ roll på helgerna men i stort så vill jag nog inte gå så långt att jag skulle säga att jag känner mig komplett som person nu. Jag är Nina. Nu är jag även Adrians mamma, men fortfarande en egen person.

Sekunderna efter att han föddes så kände jag mest en enorm lättnad att jag klarat av den kraftansträngningen. Att jag skapat ett liv med min kropp, och att han var frisk och att tårna och fingrarna såg ut som dom skulle. Men dom där som direkt skriker att GUUUUUD VAD LJUVLIGT! Vi skaffar genast en till!  kan jag inte alls relatera till. Vi har fått en unge som i alla avseende är en skön unge att hänga med. Och finast på planeten enligt oss själva, men längtan efter en till? Vara gravid i nio månader och sen pressa ut en till unge? Nja, den längtan finns liksom inte alls där. Det gick så fint med den här första att jag inte alls har något behov av att rivstarta igång nästa rumba. Det är fint som det är just nu. Kände redan en viss panik stunderna efter förlossningen när jag inte kände mig sådär euforisk som alla ser ut i valfri romcom, känslan var egentligen bara enorm LÄTTNAD. Kärleken, den största, tog några dagar att verkligen infinna sig. Tror jag inte ens förstod vad som hänt. Att han är min. Att vi skapat honom. Och nu är han så självklar att jag minns inte ens hur det var när han inte fanns, och det är inte ens tre månader sedan.

Men visst, ett barn förändrar ju tillvaron ändå. Saker tar till exempel så sjukt mycket längre tid. Och jag är inte en tålmodig kvinna så att befinna sig på restaurang med en unge med sig har blivit en konstant kamp mot klockan och mat har lite tappat sin charm eftersom jag upplever att nu måste jag äta så sjukt fort med risk för att måltiden hastigt kan avbrytas då Adrian bestämmer sig för att han hatar atmosfären eller servitören. Livet rullar på enligt ett otroligt ostrukturerat mat- och sovschema och jag hänger mest bara med. Det jag däremot känner är att jag blivit otroligt mycket lipigare. Igår såg jag på en film om en kapplöpningshäst (ja, ni hör ju) och började lite lätt gråta för det var så fint alltihopa. Jag ville nästan örfila mig själv över hur sorgligt hela scenariot var. Är däremot fortsättningsvis inte alls babyintresserad eller myspysig med andras bebeton. Hundvalpar tar alltid priset. Min egen baby är fin, andras inte sådär superintressanta annat än när man vill veta hur folk gjort med rent praktiska saker, som mat och sömn och Bumbo-stolar och fan och hans moster.

På matfronten har det dock skett lite underliga saker när det kommer till mig själv. Jag har bland annat helt slutat dricka mjölk. Jag älskade mjölk ännu för två månader sedan, drack det som en kalv, nu kan jag inte ens dricka ett glas. Jag vet inte hur det gick till men ens tanken på att dricka mjölk känns asig. Och tomater börjar nu först kännas ok igen, fick sån jävla halsbränna av dom under graviditeten så är fortfarande lite anti-tomat. Sen det här med duschen. Duschar har blivit ren och skär lyx och njutning. Tidigare duschade jag på fem minuter, nu kan jag stå där i en halvtimme och bara döva kroppen med skållhett vatten. Och att ta sig till butiken har blivit ett projekt i stil med en nordpolsexpedition och sen ett rally genom grönsaker, blöjor, och yogurthyllan och kommer oftast hem med totalt åt helvete fel grejor för jag är så ofokuserad på vad jag håller på med. Och sen kan jag inte för mitt liv förstå hur hushållet kan bli så sjukt rojsigt av en såhär liten typ. På kvällen är hans grejor överallt och min kvällsrutin nuförtiden går ut på att samla in nedspydda kläder och trasor från husets alla hörn.

Så långt livet med bebis alltså. Har en känsla av att det riktiga kaoset kommer när han börjar röra på sig.

Hur upplevde ni att ett barn förändrade er? Var det en chock eller fortsatte livet som innan?

 

6 reaktioner på ”Insikt.

  1. Vi fortsatte vårt liv som det var innan J föddes. Första matchen gick han på som 5 dagar, och har rest en massa omkring. Han har varit/är en lätt individ som trivs överallt och med alla. Så har aldrig sett något som ett problem. Men ja det med duschen, så skönt att bara stå eller sitta där ifred. och lyx för mig är att få handla mat ifred, så på såna punkter har ju livet ändrats. Jag värdesätter små stunder för mig själc på ett annat vis.

  2. Andades knappt frisk luft på 3 veckor efter att jag kom hem från BB. Fick ingenting att löpa, kände mig mest bara utmattad. Att sätta spädisen i vagnen och gå ut och gå täcktes jag inte,eftersom det var full skrik bara. Först när hon var ca 1 1/5 månad började hon acceptera vagnen. Livet löpte som tidigare nog ju. Men värst var ju hur hushållet blev en enda sopstation kändes det som. Mat överallt, disk,tvätthögar som vällde över! Fullt kaos alltså. Men det blir till sist en rutin i vardagen tack och lov. Det jag lärt mig är att inget varar för evigt. De dåliga nätterna tar slut och det kommer bättre nätter. Men sedan tar de bra nätterna igen slut och det kommer sämre. Så här hålller det på med allt.

    • Jo, antar att man vänjer sig med dom här nätterna. Man borde lära sig att sova när ungen sover men då skulle man ju aldrig få nåt gjort så man får kämpa på bara.

  3. När vår S föddes så kände jag precis som dig: LÄTTNAD över att förlossningen äntligen var över. Inga mera värkar, halleluja! Sen fick jag baby blues och förlossningsdepression (självdiagnostiserad i efterhand). Jag grät så jag skakade tills jag somnade och vaknade därefter gråtande. Sonen hamnade dessutom att vara under uppsikt eftersom han hade högt infektionsvärde vid födseln. Gud. Det tog länge innan jag hämtade mig. Önskar jag hade haft modet att ta kontakt med en psykolog. Under första året pendlade jag mellan nattsvart och grådaskig. Väninnor som tidigare hade fått barn kvittrade på om ”att få barn är det bästa som hänt mig” och så vidare. Själv önskade jag mig bort upp till månen så att jag skulle få vara i fred. Sonen hade kolik till 3-månaders ålder och sen sov han inte en hel natt förrän han fyllt året. Att säga att jag var sliten är en underdrift. Så småningom började jag återvända till livet. Solen började värma och det började bli enklare att andas. I samma veva lyckades jag kirra drömjobbet och livet blev riktigt fint! Nu har sonen fyllt två år och livet är ganska bra. Ibland fåg jag återfall och önskar mig åter bort till en öde ö där jag får göra, tänka och vara precis som jag vill utan ansvar eller ålägganden. Men sånt är väl livet med barn? Det är dock få som vågar erkänna att de har sådana tankar. Jag älskar min son över allt annat, men ibland vill jag bara vara ensam. Inte behöva tänka på matlagning, blöjbyte, klädtvätt, uppfostring och så vidare. Och så är det dåliga samvetet där och gnager. ”Får man faktiskt tycka och tänka så”, ”Inga andra RIKTIGA mammor tycker så, de offrar sig utan knot och tycker inte heller att det är en uppoffring”… Suck. En dag i taget och så en dag till.🙂

  4. Var också rädd för det där, att aldrig få vara ensam. Är en person som normalt kan gå flera dygn utan att egentligen träffa någon förutom min sambo och då kan det kännas lite angstigt när man vet att snart kommer någon som behöver mig KONSTANT. Men nu har jag väl coolat ner mig lite och är himla tacksam att vi inte fick uppleva en kolikbebis för då är jag lite osäker på hur mitt psyke hade hållit. Har hört många mammor berätta om den där insikten som kommer efter första året, att dom mått så himla jävla skit utan att egentligen förstå det förrän efteråt. Skönt att höra att det går bättre nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s