Liv med bebis

En mammamånad.

UTIdag firar den här familjen en månad med Speedo på utsidan. Så himla märkligt ändå, att det inte var konstigare än såhär att en bebis flyttade in. Han är liksom så självklar att vi inte ens hunnit reflektera över att det märkliga i att vi nu faktiskt är någons föräldrar. JAG är någons morsa. Så jäkla skumt när jag tänker på saken. Och på alla sätt så blir han ju roligare att umgås med för varje dag. Nu skrattar han ju helt plötsligt. Och så är han ett helt kilo tyngre än vad han var när vi satte oss i bilen och åkte hem från Lojo för en månad sedan. Fortfarande så heter han Speedo. Han har ju defacto ett namn, men det är svårt att avvänja sig från det där störda smeknamnet. Skulle jag vetat att det skulle fästa sig så hårt så hade jag kanske övervägt två gånger innan vi började kalla vår avkomma för något som direkt kopplar en till absurt små simbyxor.

Skrikandet kvällstid har lugnat sig igen. Slutsatsen är helt enkelt att han nog bara hade nån fas där för jag har inte lagt om dieten, eller gjort så hemskt mycket annorlunda. Köpte droppar för gaser i magen och masserat på honom vid tillfälle och sett till att han inte är hungrig alls. Tycks ha gjort susen för stunden. Får hoppas att det bara var någon fas, för det var lite svettigt där ett tag, trots vetskapen om att det går om. Har pumpat ut en hel del mjölk också för att kolla hur mycket han stoppar i sig och det är ju nog helt sjuka mängder mjölk som går in i en sådär liten kropp. När han gormat som värst har jag dessutom toppat med ersättning och då har han slocknat som ett ljus så helt tydligt var han bara jävligt hungrig vissa gånger. Lika cranky som jag om jag inte får mat på utsatta tider. Go figure. Och läkaren informerade även att ungen inte är förkyld trots rosslandet, han låter som han ska. Vi köpte lite droppar bara som man ska hälla i näsan för att lösa upp slemmet (mysiga hobbyn man har nuförtiden då).

Såhär en månad in så kan jag jag lite reflektera över saker jag lärt mig:

– Man blöder som satan efter en förlossning. Hur detta hade undgått mig vet jag inte men seriöst så sprang jag omkring i en vecka efter hemkomsten i sjukhusets sinnessjukt heta nättrosor och vad man närmast kan beskriva som vuxenblöjor. Varför jag trodde att man inte skulle blöda som nån jävla fontän efter att man klämt ut tre kilo barn genom sitt allra heligaste vet jag inte. Hade helt enkelt missat denna info. Tyckte det var värre än själva förlossningen faktiskt, veckan efter. Men det går ju fort, men när man lever i det där blod- och svidinfernot så känns det ju inte heeeelt ok alltså. Man har inte levt förrän en knytnävsstor klimp av blod ramlar ur när man står och klär på sig. Jag. Dog. Lite.

– Amning är nåt som forceras så jävla hårt på en och jag är glad över att jag kan amma för det är nåt som mina boobs helt tydligt är som skräddarsydda för, åtminstone när man ser till mängden mat i dom. Det har funkat från dag ett, ja, från timme ett egentligen. Inget ont nånstans, och jag sprutar inte mjölk som nån värre sprinkler heller som en del verkar ha issues med. Ungen är nöjd och det löper på. Men tycker jag att det är mysigt? Nej. Jag tycker faktiskt inte det. Helt ärligt alltså. Har man stora boobs från början så är dom liksom helt sanslösa nu. Sjukt obekvämt att amma när brösten är dubbelt större än ungen huvud. Kan inte ens tänka tanken att sätta mig och amma offentligt för bysten är liksom överallt. Och sen när jag har diskuterat med andra så är det faktiskt ytterst få som jag känner som fått amningen att löpa överhuvudtaget. Vissa har kört en månad under konstant ångest, andra har inte alls kunnat. Själv har jag börjat pumpa en del nu, och lämnat över matandet till Mavve ett par gånger per dygn. Bekvämare för alla, och ungen kvävs inte under ett berg av boob. Enda gången jag tycker det är hundra gånger smidigare är på natten, då jag bara liggammar och vi inte måste stiga upp alls.

– Ett Babynest är den bästa investeringen vi har gjort för det här barnet. Den följer med överallt. I vagnen, till stugan, till och från soffan, och sen har han sovit i den mellan oss i sängen utan att jag behöver ha panikångest över att vi ska rulla över honom i sömnen. Så, ni som ska avla avkomma: Fixa ett Babynest. Köpte mitt i Stockholm. Man kan säkert sy ett eget om man är hurja. I’m not.

– Var förberedd på totalt psykbryt ett par dagar efter förlossning. Jag var oförberedd och fick panik när jag började gråta när Mavve sa att han skulle till Serendi och ta en öl några dagar efter att vi hade kommit hem. Kändes som om jag skulle dö av ledsamhet. Babyblues… mysigt tavara.

– Vi har släpat iväg oss och ungen överallt direkt, med risk för att man isolerar sig totalt hemma annars. Inser ju att alla inte vill flänga omkring hela världen såhär den första tiden men för MIG så har det nog varit ett måste. Jag behöver liksom lite social närvaro för att inte gå under. Dessutom så har jag sett till att komma iväg ut och gå utan (och självklart med också) unge och bara andats lite. Fammo har också tagit sig an Speedo på tumis i några timmar. Vet inte om det mest gynnat henne eller oss, men det har varit winwin för alla. Speedo har sovit sig igenom dessa sessioner så han bryr sig nog inte nämnvärt vem som stirrar på honom när han sover. Och fammo har varit lyckligast på planeten. Och ingen har kommit fram och klottat på honom med skitiga fingrar eller så när vi varit på språng, ingen har ens försökt. Tack, världen.

Ungefär så. Nu drar vi iväg på middag med faderskapet och ungens nono (gudfar på grekiska. Loves it.)

Laters!

 

7 thoughts on “En mammamånad.

  1. Mitt i prick! Kände igen mig i det mesta du skrev, dock inte boobsen….gick från b kupa till c kupa så det var inte så dramatiskt, men visst var de ivägen ändå! Vet inte hur många dricksglas jag stjälpte på matbordet när jag satte mig ner vid bordet med mjölkstinna bröst. Man var ju inte alls van vid att ta så stort utrymme 😉 Detdär med efterblödning ärnog nånting som rådgivningen valt att INTE prata om…. Till mej sade man att man kan blöda några dagar efteråt. Jag frågade kan man använda tampong? Rådgivningstanten kunde inte svara på den frågan…. Fick dock svar ganska snabbt efter kejsarsnittet…blödde som en stucken gris, fick blod i påse för att hållas vid liv och när jag kravlade mig upp på toa de första morgnarna efteråt så hördes det plopp, plopp, plopp när man satte sig på byttan. Knytnävs stora blodklumpar damp ner! Detta pågick i två veckor cirka… kan inte förstå hur vissa kan gå med tajta ljusabyxor en vecka efter förlossning, men det finns väl undantag…. 🙂

  2. Jodå blödningen är tjohejssan… dessutom fick jag tillbaka min mens en vecka efter att efterblödningen slutat, mensen som man inte ska få om man ammar.. eller hur! pah!
    Annars kan jag bara säga att Speedo är riktigt söt och att du gör ett bra jobb, dessutom är det så roligt att läsa dina inlägg, humorn den är suverän!

  3. Äntligen en blogg där man kan läsa om moderskapets mer sanna och normala sidor. Tack! Trött på att bara läsa dessa fasad/pluttiplutt bloggarna.

  4. Ett inlägg lite i stil med det inlägg jag som bäst filar på. Det där med blodbadet var jag beredd på denna gång, även om det var mindre nu än de tidigare gångerna. Den där knytnävsstora klumpen kom dock som på beställning. Och som tidigare sparade jag den för att visa sköterskorna för ifall den är för stor måste de ju börja kolla en extra noga så inget blivit kvar där inne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s