När Speedo kom till världen.

*Ni som har obehag för allting som heter blod, barn, förlossning, och andra mindre rumsrena saker kan sluta läsa här. BLUNDA*

Jag tänkte plita ner min förlossningsberättelse. Dels, för att det känns skönt för mig själv att lite processa vad som egentligen hände i måndags, och dels för att jag själv hade ett stort utbyte av dessa historier när jag gick runt och funderade över hur det egentligen är att klämma ut en bebis. Så, here goes.

Efter en drömgraviditet där min största krämpa under alla dessa månader var mitt eget humör så kom då äntligen vecka 40 i hela processen. Och vilken vecka sen. Mådde dåligt redan från måndagsmorgon. Trodde seriöst att det dragit igång då redan när jag började få en helt sjukt molande värk i magen helt plötsligt. Men icke, det var bara den gode spysjukan som knackade på. Men resten av veckan mådde jag fortfarande balle och kände mig helt miserabel, sov inte på nätterna, tjurade på dagarna. Så när jag helt plötsligt vakande på lördagsmorgonen kände jag mig helt sjukdomsbefriad igen. Hade sovit fantastiskt gott och åkte mycket glad iväg på mässa i Helsingfors. Skämtade med Mavve att kanske ungen kommer ut nu helt plötsligt, när vi ändå var på Barnmässan. Nå, det gick kanske en halvtimme så kändes det helt plötsligt som att nu hände nåt, nu kissade jag fan på mig! PANIK! Står där i en jävla evighetslång kö med tusen skrikiga barn, och med en känsla av att ha gjort ner sig… den fiilisen, mysfaktor hundra. Nå, inte hade jag kissat på mig, men nåt var nog inte helt kosher, nåt slags slem var det men en sån pyttemängd att jag nog inte trodde på nån slempropp ändå. Gick lugnt ut, tog Greken under armen och sa att nu åker vi hem, nåt är på gångs. Sen körde vi hem i tystnad, och funderade om det var inatt vi skulle få barn.

Det kom dock aldrig några värkar så jag gick lugnt och surt och la mig på natten med en känsla av misslyckande i kroppen. Hade lite ont ändå i nåt skede där på natten för jag kunde inte sova alls, gick mest runt och vankade, och suckade och pustade. Dessutom hade nåt som såg ut som lite gammalt blod börja komma ut. Inte mycket, men märkbart. Somnade till slut på soffan så att en av oss åtminstone kunde få lite sömn. Och så kom då söndag, och direkt kände jag att nu, nu händer nåt. Magen gjorde ont, som en rullande våg som kom med magont med allt från en halvtimme till tio minuters mellanrum. Åkte på lunch till Serendi, och hem igen. Kände mig obekväm och sjuk igen. Sprang på toaletten cirka hundra gånger på några timmar och började klocka vad jag antog var värkar. Smärtan var inte ens svår, men oskön på alla sätt.

På kvällen skulle jag egentligen gå på bio men hade nu så obekvämt att bara tanken på två timmar i en biosalong gjorde mig kräksjuk. Stannade hemma och kollade igenom de sista avsnitten Girls med Anki Bagger. När hon åkte hem där vid 23-tiden gick jag in till Mavve som låg i sovrummet och sa att ”inatt tror jag det blir av, kanske bäst att du går och sover.” Var helt sinnessjuk lugn här, tror inte realiteten riktigt sjunkit in.

Försökte själv sova men det gick inte alls, var tionde minut var jag tvungen att resa mig upp och ta värkarna ståendes för jag kunde inte ligga. Har ju googlat säkert tusen gånger hur en värk egentligen känns, och varje gång får man bara svaret ”du vet nog när dom väl kommer om det är på riktigt.” Nåväl, kanske det. Ont gör det ju, men inte så att man inte klarar av det utan en endaste värktablett, åtminstone för mig i det där skedet. Duscha varmt hjälpte bra, och tanken på att det är just över, det är just över, det är just över. För otroligt nog så släppte ju det onda varje gång efter max nittio sekunder, och så kunde man andas lite igen. Men ja, nån sömn blev det ju inte. Tryckte sen i mig en Panadol där nångång efter klockan 1 för att se om det hade nån effekt. Det hade det inte. Och när duschen, började kännas meningslös så ringde jag in till Lojo bb och frågade om jag fick komma in. Där var värkarna ungefär 4-5 minuter ifrån varandra. Gjorde rysligt ont, så ont att jag stod och panikandades över köksön medan en Netflix-dokumentär om skönhetstävlingar för transvestiter dundrade på nånstans i bakgrunden. Det absurda i det hela alltså.

Nå, en mycket snäll kvinna sa att välkommen in bara (på svenska, måste jag väl tillägga till er som är språkoroliga över Lojo) och klockan 3.30 satte vi oss i bilen och åkte in. Inte en minut för tidigt. Att sitta 25 minuter i bil när magen och ryggen vill döda dig är ingen höjdare. Var dessutom så sjukt orolig hela tiden att det skulle ta tusen gånger ondare innan det var över och att dom skulle skicka hem oss en sväng innan dess. Men icke, en snabbkoll senare konstaterades det att jag var ynka 2 cm öppen klockan 4 och vi fick stanna. Praise the Lord! Eftersom jag sovit som en kratta det senaste dygnet var jag totalt utmattad så fick jag vänligt nog nåt smärtstillande i sprutformat som gjorde att jag kunde sova typ en timme, vet inte exakt, var ganska sliten redan här. Tyckte det var rent ut sagt horror att ligga stilla på den där britsen uppkopplad till en ctg som kollade hur Speedo mådde där inne. Himla skönt nog så mådde han jättebra, jag själv, not so much. En timme in i processen gick slemproppen och nu förstår jag att man inte kan ta fel på den. Den var rojsig. Och jag började ha sanslöst ont i framförallt ryggen. Satan vad det tryckte på. Gick helt in i mig själv när det gjorde som mest ont, undrade hur mycket värre det skulle bli.

Klockan 7.30 fick jag gå vidare från det där första rummet där vi varit ganska långt ensamma sen vi kom in, några gånger tittade dom förbi och kom med lite värmekuddar och kollade hur jag mådde. Mavve satt bredvid och tittade och klappade och höll i handen när jag kved som mest. Och sen skötte han det viktigaste av allt, hämtade vatten och juice åt mig på kommando. Var helt sjukt törstig. När vi kom in i själva förlossningssalen så grät jag lite ynkligt för jag hade så jävla ont i ryggen. Fick hoppa i ett badkar och det var nog så jävla skönt. Mavve klickade igång lite musik och där låg jag och flöt på och lipade när värkarna kom. Om dom kom tätt vet jag inte, antagligen. Vet att jag somnat till emellanåt, varvat med att jag skrek att Mavve skulle ”stänga av den där satans hip-hop skiten!” till att skrika åt belysningen som var automatiserad och stängdes och tändes med jämna mellanrum eftersom vi var så stilla i rummet. Var riktigt svinarg på en lampa. Minns själv att jag tyckte jag var dum i huvudet.

Klockan 8.15 började jag skrika efter epidural och bad Mavve hämta någon som kunde sätta nåljäveln i ryggen, typ GENAST! Jag fick komma upp från badet och dom snälla kvinnorna där bad mig komma upp i sängen för att kolla läget lite. Och jag bad dom igen, E-P-I-D-U-R-A-L! När hon kollade mig så minns jag såväl att hon tittade upp på mig och sa leende, att vet du vad? Du är helt öppen, du kan börja krysta, här behövs ingen epidural. Hon tog hål på hinnorna och jag antar att vattnet gick här, men minns inget av detta. Vet att jag tittade på Mavve som verkade himla lättad att vi nu var såhär långt.Var så jävla trött att jag hade svårt att fokusera. Men i ett huj var värkarna bara borta och det var så sanslöst SKÖNT! Bad Greken springa ner till bilen och hämta kameran (herregud, är ju ändå fotograf!) Och så fick jag äntligen lite relief, för nu kom lustgasen fram. Och den sög jag i mig som nån junkie. Och jag blev helt jävla hög! Kändes som att ljudet i universum försvann och jag tror att jag log för första gången sen detta drog igång. Var lite tvungen att dämpa mig dock för jag blev så yr att jag inte riktigt kunde fokusera.

Föda

8.34 fick jag studsa runt på en pilatesboll för att hjälpa ungen neråt lite, men det kändes bara obekvämt och jag hade noll lust att röra mig en meter mera än jag var tvungen. Men nu började det iallafall trycka på. Gjorde inte ont, var inte ens obehagligt, faktum är att jag hade svårt att förstå att vi var så långt i processen som vi var. 8.45 studsade jag tillbaka i sängen, på rygg, som i film. Kändes bekvämast när man är lat som jag, ville inte föda på knä, alldeles för trött. Och sen började jag då trycka på, när det kändes som att jag skulle göra det. Tog några värkar innan jag riktigt förstod vad jag ens skulle göra. Det gick lite för långsamt tyckte dom, mina värkar vara inte så kraftiga så jag fick värkstimulerande dropp som gjorde att dom ökade i styrka. Och så fick jag på mig ett par strumpor. Dom skulle jag hålla i så att jag fick lite motstånd när jag skulle trycka. Hade två helt ljuvliga barnmorskor! Ena var faktiskt bara studerande men minns såväl att hon nästan viskade fram ponnista, ponnista… vielä vähän, vielä vähän… och hon hade så behaglig röst.

Så plötsligt meddelade dom glatt att nu ser vi huvudet, Nina… kämpa kämpa, lite till. Och jag sa att ni hittar på, det känns ingenstans, vilket jävla huvud? Helt sant alltså, jag kände INGENTING som kunde antyda att ett huvud höll på att forceras igenom min kropp. Jag förstår inte, men alltså det gjorde inte ens ont. Jag var bara trött och sa att jag orkar inte, jag måste få sova. Det fick jag ju då inte. Och så plötsligt, lite efter nio så sa dom att nu, nu kommer bebisen. Det kände jag, i kanske 10 sekunder, när dom sa att ungen blir mitt i en värk med öronen halvväggs ute. Det sved en del, men absolut INGET jämfört med hur det hade känts för en timme sedan. Kämpa, Nina, du orkar, hörde jag Greken pipa i bakgrunden.

Föda1Föda3Föda2

Och med en sista push klockan 9.20, så gled han helt plötsligt ut! En blå smurf som skrek som en galning! Och Mavve hojtar glatt, ”det är en pojke!”. Och jag bara i all min oändliga vishet ”är det sant! Har vi fått barn? Händer det på riktigt?” Och det var sant! Speedo var ute! Och så lyfte dom upp honom på bröstet och jag bara kände att jag var kanske gladast på planeten, som hade fött fram världens finaste lilla påg där medan natten övergick till morgon. Greken fick klippa navelsträngen i rent chocktillstånd och nån minut senare trycktes moderkakan ut i en enda klump, och det kändes noll. Var själv lite på en annan planet just då. Var bara så överlycklig att det var över och att resultatet var så fantastiskt.

Föda4

Syddes med ett par tre stygn längst in i kroppen nånstans och det var kanske oskönaste biten av hela förlossningen, men nu var jag ju så nära mållinjen att det spelade liksom ingen roll. Och sen klockan 10.10 fick jag Speedo tillbaka till bröstet och han började amma direkt och där har han typ varit sen dess.

Föda5

Och så gick det till, när den här resan tog slut. Nu hoppas vi på en lika lyckad fortsättning. Han är fantastisk.

Föda6S2Kärleken.

12 reaktioner på ”När Speedo kom till världen.

  1. Fantastiskt! Frågade han bredvid mig om han vill läsa och visade sista bilden med lillis i pappas famn. Han svarar vänligt men bestämt: Näe, jag har sett det själv!🙂 Hoppas vi ses snart!

  2. Tänkt att jag int sku sitta o lipa över ett blogg inlägg. Toisin kävi. Voi saatana så söpö ungi. Härlig story, låter mycket som min egen. Allt gick smidigt, lustgas sög man o hög blev man (jag prata så myki om allt o ingenting.. Vandabor,kreisiga grannar,hundar som springer över vägen när bussen kör etc. att läkaren till slut sa nyt sun pitäis olla vähän aikaa hiljaa😀 ) men ja alltså Nina, pojken e bara för fin❤ LYCKA!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s