Vänta, vila, vänta.

Här händer så lite att jag blir deprimerad för mindre. Satan vad jag önskar att jag aldrig fått något beräknat förlossningsdatum. För hur jag än går runt och övertygar mig själv om att det bara är ett datum bland alla andra, så tänker jag ju hela tiden att bebeton ska komma före den 14 april (tolvdagarkvartolvdagarkvar). För ÖVER tiden kan jag ju inte gå, nej… never. Bah. Kommer garanterat att gå över med två veckor och i ärlighetens namn känns det så förbannat segt med det beskedet just nu att jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Går bara runt och irriterar mig. Igår målade jag möbler utomhus av ren tristess. Och tittade frivilligt på fotboll halva natten. Det om något är väl beskrivande över hur fruktansvärt lite jag har att göra. Gick dessutom ut och promenerade cirka en timme men upplevde för första gången att det började kännas lite tungt med sånt. Men gäller nog bara att vandra vidare för blir jag liggande på soffan nu i fyra veckor så kommer jag att svälla till valfritt nötkreatur. Känner redan att jag blivit alldeles för tung för att det hela ska kännas riktigt bekvämt.

Jaja, jag ska vara tacksam nu över att jag får vara gravid och att jag mått bra och att all is good in the hood såhär långt men ibland måste man bara få utlopp för lite självömkan. Är bara panikrädd över att jag kommer att känna såhär mammaledigheten igenom. Understimulerad helt enkelt. Att jag blir bitter och seg. Och om EN peson till säger åt mig att ”njut nu, för snart är det slut på friden” så kommer jag seriöst att utdela en lavett. Tycker det är världshistoriens sämsta råd kring hela den här graviditetsperioden. Vadå vila nu? Kan man lagra sömn på nåt sätt som jag missat? Hur i helvete ska jag kunna samla sömn nu så att det hjälper sen när det kommer någon som behöver uppmärksamhet och omhändertagande 24/7? Om något så gör det ju en bara jävligt stressad över att gå från tempot noll till hundra över en natt vilken minut som helst.

Därtill så känns det som att varenda kotte jag känner som fått barn den senaste månaden haft såna horrorförlossningar att jag börjar seriöst omvärdera mitt val att inte kräva snitt.

Ok. Andas. Nu måste jag utomhus känner jag innan min Mac självdör av ren självbevarelsedrift inför mitt pity party. Om nån annan upplever lite blues idag så kan ni titta på det här. Gjorde åtminstone min morgon lite mera lysande.

5 reaktioner på ”Vänta, vila, vänta.

  1. Okej, nu gör vi så här: du tar fram papper och penna. Alternativt en almanacka. Skriv upp två grejor per dag, förslagsvis en rolig och en ”nyttig”. Rolig kan vara luncha med en kompis, nyttig är mer av karaktären frosta av frysen eller sortera garderoben. Sedan är det bara att leva pensionärstillvaro några veckor, alltså att hänga upp sin dag på en eller två aktiviteter.
    Det där rådet att ta det lugnt är välment men värdelöst. Innan man får sitt första barn är väntan evighetslång och långtråkig. När man är gravid och redan har barn är väntan lika evighetslång, men långtråkigt behöver man inte ha på ett par decennier framöver.
    Vad gäller andras förlossningshistorier så försök strunta i dem. Upprepa ”slappna av” som ett mantra så kommer förlossningen troligtvis att bli inte smärtfri, men en hyfsat positiv upplevelse. Det kommer att gå bra!
    Jag tror inte att mammaledigheten kommer att upplevas som seg. Iofs får jag bara ungar som kräver konstant underhållning, så jag kanske är fel person att uttala mig. Har hört om andra föräldrar som hinner duscha, plocka ur en diskmaskin och liknande utan att bebisen går i taket. Bitterheten däremot, den kommer som ett brev på posten till många kvinnor med jämställdhetssträvan. Både mannen och kvinnan vill så gärna vara jämställda, och så plötsligt inser man att det bara ”har blivit” så att mamman har huvudansvaret för barn och hem. För själva projektlederiet. För att vara den som per automatik ska komma ihåg att vara steget före och ta med rumpalvedon och nässug när det ska firas midsommar med en spädis ute på landet långt från alla apotek. Som aldrig kan ta semester från det där ansvaret. Det önskar jag att någon hade berättat för mig innan min äldsta föddes. Inte för att skrämmas, utan så att jag skulle slippa känna mig som en gnällig hemmafru en halv evighet innan jag insåg att många andra känner likadant.
    Ojsan, det blev visst en liten uppsats det här. Men om inte annat så slog vi ihjäl lite dödtid?

    • Mera uppsatser åt folket! Har också våndats över det där, att jag per automatik blir en hemmafru genom hela den här processen. Den som ska fixa, städa, och torka snor. Vilket ju är fine, eftersom jag är hemma. Men hur ska det gå sen när jag ska återgå till arbetslivet, ligger den där automatiken på sen? Att man fortsätter med ett jobb på dagen, och sen sköter hela rumban på kvällen också. och så blir man en surkärring. Har diskuterat kring det här en hel del på förhand och ska verkligen göra allt för att PRATA om saker innan det blir skrik, vilket det antagligen ändå blir i nåt skede.

      Men jo, bra tips det där med att skriva upp saker och beta av dem och sen gilla läget och ACCEPTERA att just nu är det lite vindstilla helt enkelt. Andas, och promenera ensam är ju inte helt fel. Inser ju att det snart är en bristvara. Svårt att förstå bara.

  2. Önskar att jag var lite mer optimistisk till jämställdheten. Vi pratade mycket om det innan vi skaffade barn. Jag var tydlig med att jag vägrade ha hela ansvaret, maken var tydlig med att han ville dela. Senast i söndags flippade jag ur över att det är jag som ska komma ihåg att köpa nya gummistövlar i tid (när de behövs är de plötsligt slut i affären eftersom alla andra redan har köpt), boka läkartider åt de små och skriva upp oss på listan för utvecklingssamtal på förskolan. Tyvärr följer ansvaret med efter föräldraledigheten, och då kan mannen hävda att ”men du är ju så mycket bättre, du har ju ett övertag eftersom du har lärt dig allt när du var föräldraledig”. I teorin strävar båda åt samma mål, så varför ska det vara så svårt att få till i praktiken? Obs att vi inte är mindre jämställda än de flesta, snarare mer än snittet, men det räcker liksom inte. Det är ju ooorättvist! för att citera min treåring.🙂

  3. Jag kan bidra med sällskap, jag är ju dessutom 8 meter bort så hit orkar du gå;) Under hela 2 timmar både ti och ons är jag dessutom barnfri så då kan vi ju… Eh…. Spela monopol? Blåsa såpbubblor? Eller bara dricka cokis o tala skit?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s