Värst vinner.

PregDet är märkligt, oberoende av vilken graviditetsvecka man googlar, så kommer det bara upp info om hur rysligt skit folk mår. Min läkare sa också åt mig när jag var på kontroll i vecka 32, att trots att graviditeten var lätt hittills så får jag räkna med att den blir mycket tung på slutet. Nå nu är vi nästan i slutet, 25 dagar till beräknat nedsläpp, och jag mår fortfarande inte sådär hemskt som jag gått och förväntat mig. Just nu är jag förkyld, och det är lite tungt att andas. Dessutom tvingades jag be Greken dra av mig mina stödstrumpor häromkvällen för jag tyckte det var så sjukt ansträngande att göra det själv (förnedringen) men i övrigt så mår jag rent fysiskt som jag gjort i nio månader, bra. Det känns oroväckande.

Detta gör att jag absolut inte vill googla förlossningar för det tycks vara nåt självändamål där på den fronten, att den som har det fittigast, vinner. Jag vill självklart vara informerad om hur saker och ting kan gå, men att vältra mig i historier om 47 timmars maratonpass i olidlig smärta och ett liv efteråt som består av att inte skita på sig resten av livet för att din guldklimp rev sönder hela ditt inre system, ja dom berättelserna klarar jag mig faktiskt utan just nu. Är mest bara lite fundersam över hela förloppet, hur man vet att det är igång. Alla säger att ”man bara vet. Känns som en mensvärk från helvetet som drar igång.” Uno problemo, jag har ALDRIG i hela mitt liv haft en mensvärk. Det låter helt sjukt men alltså jag kan inte alls relatera till begreppet för jag vet faktiskt inte vad det är. Har fungerat punktligt som en jävla schweiziskt gökur på den fronten och hela processen har bara handlat om att någon vridit igång kranen och sen har jag väntat ut det hela. Också nåt som antagligen kommer att slå tillbaka nu, kommer antagligen att  få en sån brutal panik av hela det här smärtförloppet att jag svimmar av ren skräck. Man pratar om att det är som att springa ett maraton. Och vet ni hur det gick när jag sprang en halvmara? Jo, jag förberedde mig dåligt och svimmade femtio meter före målet och lades i dropp och spydde ner ett helt uppvak på Stadion. Lysande utsikter på den fronten.

9 reaktioner på ”Värst vinner.

  1. Alltså, nu glömmer vi den där halvmaran och tänker positivt. Det är så himla lätt att glömma att 90% av alla förlossningar (eller nåt) går helt hur bra som helst, det gör ont som fn, ungen kommer ut och man läks. Punkt. Det är resten man får höra om och det är resten som skrämmer skiten ur förstföderskor och det känns ju sådär. Fokusera på dig själv och på det du vill uppleva, strunta i resten – det gäller inte dig.

    Jag var också nervös för de där värkarna. Ville veta HUR ont det skulle ta och hur skulle det kännas? Men kan lugnt säga att du fattar. Det är en värk som du inte känt förut, den börjar som en molande känsla i ryggen (inte i magen) och sen är det som ett stort skärp som dras åt. Förbannat hårt och det gör ont. Sen släpper det och man känner inget. Helt borta. Å så börjar det igen. Lönar sig att lära sig lite andningsteknik så att man kan ”surfa” sig igenom de där vågorna av smärta, det hjälper faktiskt massor. Kan tvåbarnsmorsan intyga. Med Fabian högg jag tag i lustgasen och vägrade släppa men med Emil lät jag bli, det hjälpte ändå inte. Andades och svor och tror nog att jag faktiskt skrek ”aj det gör ont” i nåt skede. Man är så utagerande. Men andas, det är bra.

    Äh, det kommer att gå helt otroligt bra. Det gör ju oftast det. Och du – det ÄR det största du nånsin upplevt. Glöm halvmaror och långlänkar, det här är the real stuff. Smärta så man får en nära-döden-upplevelse och sen poff! så känner man absolut ingenting och istället så ligger det ett kletigt knyte på ens mage. Å jo, sen ska ju den där moderkakan ut också och det tyckte jag var värst av allt, men det sköter barnmorskan rätt bra.
    🙂

    • TACK! Äntligen en smärtbeskrivning jag kan ta till mig: ”sen är det som ett stort skärp som dras åt. Förbannat hårt och det gör ont. Sen släpper det och man känner inget. Helt borta. Å så börjar det igen.” Behöver lite visualisering helt enkelt. Man kan ju knappast vara förberedd på detta men jag är ju realist av naturen så förväntar mig inget annat än att gå två veckor över tiden och sen ligga där på valborgsmässoafton och skrika efter skalpellen. Hope for the best, prepare for the worst. Är mest bara orolig för att jag just mått så jävla bra. Har ju inte ens foglossning och jag ska förlösa ett barn om några veckor! Hur fan ska kroppen ta emot den chocken?

      • Det är det du är gjord förr, fröken!! Kroppen vet. Släpp huvudet och låt kroppen leda dig, då går det bäst. Den här grejen kan man ändå inte styra. Smärtan är positiv och övergående. Flow!!

      • Hej kusin! Tittar in här ibland och läser, tycker du e grymt bra på att skriva. Underhållande och härlig ton🙂 Du skriver att du mår så otroligt bra, inga krämpor skönt! Precis så mådde jag med Första barnet. Fatta knappt att jag var gravid mer än att magen växte. Han kom en månad tidigt, jag jobbade på fredagen han är född på söndagen. Vattnet gick tidigt på morgon, sen dröjde det 2 tim innan värkarna startade. Jag hade gruvat för förlossningen, ställt in mig på att i princip tuppa av alternativt dö av smärta. Men med facit i hand var det inte så farligt ont som jag trodde. Ont gjorde det som fasen, men hanterbart. Hjälper att röra på sig så mycket man kan, varm vetekudde var kanon och mot slutet hjälpte lustgas. Det gjorde ont som tusan men hanterbart. Det tog 3 tim från värkstart, sen var Kevin född. ville bara bidra med en positiv förlossningsupplevelse. Som föregående skrev, man hör bara om alla hemskheter annars! Lycka till, det kommer gå kanon bra 😀

      • Skönt att höra! Hurdana förlossningar hade din mamma? Min mammas har ju alltid gått över tiden men jag hoppas jag brås mera på pappas sida om dina gått sådär smidigt:) hoppas allt är fint med söt-bebisen också?

  2. För det första, bara njut av att du har mått bra hela vägen. Alla mår faktiskt inte dåligt. Jag mådde aldrig dåligt eller hade krämpor och skönt var väl det. Förlossningen, ja du, det är väl olika för alla. För mig började med att vattnet gick, vilket jag inte fattade, trodde jag kissat ner mig. Ringde syrran och fråga hur jag vet om vattnet gått🙂 Ringde förlossningen, var in på undersökning för jag kände inget, allt var lugnt. Vattnet hade gått, konstaterades det och vi blev hemskickade i väntan på värkar. ca 12 timmar senare kände jag att värkarna kom i gång. Eftersom jag inte haft nå krämpor innan visste jag att detta var något och precis som andra skrivit kommer värker, gör och och efter ett tag släpper den och sedan börjar det om. Det värker i ryggen, du vill helst gnugga ryggen hela tiden samtidigt som det blir som en kramp i magen eller det drar ihop sig.
    Förlossningen tog länge för mig och slutade i kejsarsnitt men lita på din egen smärtkänsla och be om hjälp, smärtlindring om det känns så. Ingen idé att leka superwoman och strunta i smärtlindring bara för att..utan ta emot hjälp om du känner att du behöver det!
    Sedan är det precis som alla säger, man glömmer! Jag höll på som sagt länge men kan inte komma ihåg den exakta känslan och smärtan jag då upplevde. Det är väl därför folk skaffar flera barn för skulle man komma ihåg allt i detalj vet jag inte om man vill ha flera barn😉 Jag vet att jag i ett skede tänkte att folk är idioter som genomgår detta gång på gång, men i slutändan är det värt allt!
    Så fortsätt må superb och när det är dags så tar du stunden som den är då!

    • Tack! Lill tösen mår bara bra, växer så det knakar🙂 Mamma hade det tufft när syrran föddes. Däremot så har syrran haft det lättare och väldigt snabba förlossningar. Vet att det var nån fler kusin som allt också gått smidigt för. Kanske har det hoppat en generation så vi alla fått den snabba ”förlossningsgenen” 😉

  3. Det är så häftigt. Troligtvis det maffigaste du någonsin har varit med om. Strunta i folks värstinghistorier! Det kommer att göra ont men gå finfint. Det här kan låta lite flummigt, men att tänka på smärtan som något bra, något som för en närmare bebisen, hjälper konstigt nog till viss del.
    Och efteråt känner man sig som en superwoman. Det hänger i länge, typ ”om min kropp har fött barn ska den väl klara det här intervallpasset/den här halvmaran/den här amningssmärtan”

  4. Med de första två var det tydligaste tecknet på stundande förlossning det att slemproppen lossnade. Mysigt va? Det är alltså som en flytning med enbart genomskinlig gele. Vill du veta mera?🙂 Efter ett dygn eller så har förlossningen sedan börjat. En kramande känsla skulle jag beskriva den, skön till en början. Varm o omslutande som en korsett som dras åt och sedan släpper, precis som Anna sa. Sen när smärtan blir intensivare hjälpte dusch o bad mig. Det kommer att gå så bra så, Nina! Hejar på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s