Den stora Rubbningen.

Vecka35På en ö i solen imorse. Balanserade en kopp te på magen sekunden efteråt, praktisk detalj.

Tänker föra ett seriöst snack idag. Om hur man kan må under graviditet. För trots att jag inte haft några som helst fysiska men under hela den här snart nio månader långa fasen av mitt liv så måste jag ändå säga att mentalt så har det varit ganska horror. Jag vet inte om man ska kalla det hela humörsvängningar eller blues men alltså jag tror inte att jag rent mentalt mått såhär rotigt nånsin förut. Kan totalt gå ner i ett svart hål på ungefär tre minuter och titta upp därifrån ett dygn senare.  Funderar på tusen saker om livet och framtiden och mig själv och fan och hans moster. Seriöst så har det varit riktigt jävla tungt. Tror framförallt det faktum att JAG som person går in i en så total livsomställning att jag haft lite svårt att greppa det hela. Från att ha varit en ytterst social person som konstant umgåtts med folk och sprungit ute till en människa som hatar ungefär hela mänskligheten har jag vandrat nu på några ynka månader.

Tycker det är extremt tungt att bli någon annan, nån som jag själv dessutom tycker är så satans miserabel och tråkig. Tror framförallt att det är tungt att leva i ett förhållande där båda farit runt som yra höns till att själv plötsligt vara den som agerar kusk eller totalvägrare i sociala sammanhang. Har tappat bort mig själv på vägen litegrann. Blir upprörd. Ledsen. Självömkande, och himlastormande arg. På en kvart. Och det handlar inte ens om att den här ungen inte skulle vara världens mest efterlängtade bebis, det handlar om MIN egen brist på att kunna ställa om mitt liv. Det ÄR tungt. Jag är normalt inte en gråtig människa men så mycket som jag lipat den senaste tiden så blir man ju fundersam om man möjligtvis tappat greppet totalt.

Jag var beredd på illamående, viktuppgång, och finnar. Men en personlighetsomställning från Dr. Jekyll till Mr. Hyde kom som en totalchock och är verkligen inget jag unnar någon. Vet inte, kanske en stor del av det hela också är att jag fick utlopp för så mycket vardagsilska och gråt genom motion tidigare att nu sitter allting uppdämt i kroppen och måste ut på nåt sätt. Kan seriöst sitta och fantisera om dagen jag kan jogga igen. Minns inte ens när jag senast svettades av fysisk ansträngning. Kan man bli rubbad av sånt, måntro?

Anyhow, nu är det ju inte så mycket kvar av själva processen med en person som ockuperar min kropp och längtar efter att få träffa den här typen. Högst antagligen så blir det en ännu mera galen nervkollaps tiden efter det. Och före det så ska man ta sig igenom ångesten av dom här sista veckorna, den desperata önskan om att allting är bra med bebisen och att jag klarar av förlossningen… Snälla, låt nu allting gå fint.

Jag säger då det, att vara kvinna är fan inte lätt.

Idag åker jag till Stockholm. Känner att jag behöver miljöombyte och en jävla Pucko. (Renja, du behöver inte vara rädd för resesällskapet.)

 

3 reaktioner på ”Den stora Rubbningen.

  1. Kom ihåg att du ÄR rubbad under graviditeten, its a fact. Full med hormoner som lever rövare och det blir inte bättre de tre första månaderna efter att du får säga hej till mini-me. Släpp ångesten, acceptera att det är såhär, om inte för alla så för ganska många. Jag flyttade till ett nytt land, släppte hela min identitet och blev tvåbarnsmamma på 3 år. Try that. Inte konstigt att man blev rubbad. Men man blir normal igen, eller iallafall sådär att man kan acceptera sig själv. Kanske som en lite nyare och lite klokare själv, men det är ju inte alltid fel. Man måste ju inte alltid vara 22 och sorglös – trettinånting, förälder och duktig yrkesperson är fan inte fy skam. Ny tid, nytt liv, nytt jag – embrace!!
    kram!!

  2. Jag var beredd på att vara en djävul under graviditeten, med tanke på mitt humör innan. Däremot blev det helt tvärtom för mig, jag har väl aldrig varit mera stabil än då. Sedan är man mera känslig och vill gråta mest hela tiden. Efter förlossningen var jag också beredd på det, är det dag 3 som de säger att man bryter ihop och bara lipar för allt. det gjorde jag inte heller däremot blev jag nervös och orolig för allt och alla, något som jag annars inte är. Det var obehaglig att inte känna igen sig själv och bara gå omkring med en ständig rädsla för att barnet ska sluta andas eller att jag själv plötsligt ska dö eller dylikt, men det blir bättre och man anpassar sig. Den ständiga oron över barnet blir man aldrig av med men det blir bättre och du är inget pucko utan helt normal, även om man inte känner så själv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s