Birth.

20140220-110303.jpgIgår lyckades jag med något fantastiskt. Fick motorstopp mellan Ekenäs och Karis för jag inte hade orkat tanka. Den skammen alltså. Jag vet inte varför jag inte gör det där tankandet när jag kör förbi ABC precis varenda morgon. Jag orkaaaaar liksom inte. Sen får man sitta där vid vägkanten, och ringa sambon med skammen i rösten och meddela att nu har ens lathet ställt till det på det här sättet för en. Voi voi. Kanske jag lär mig nu. Tveksamt, men kanske.

Igår när jag låg där i sängen och försökte sova någorlunda bekvämt, som defacto inte alls varit ens ett litet problem hittills, så märkte jag att när jag skulle vända mig från högra sidan till den vänstra att det kändes som att någon tagit tag i mina inälvor och rev i dem med en rostig krok i tjugo sekunder. Hade svårt att andas så jävla ont gjorde det. Förstår inte alls vad det hela handlade om men fick en insikt om att förlossningen antagligen kommer att bli en fucking miserabel upplevelse. Vågar inte ens läsa folks skräckhistorier om hur deras förlossningar totalt rivit sönder hela deras underliv och förstört dem för all framtid. Börjar skarpt fundera över varför man inte bara gick ut direkt och begärde ett snitt. Ja, det är en operation och hit och dit men alltså att klämma ut en människa genom min vajayjay känns ju inte heller som ett friskt alternativ i dagens läge. Om man kan planera hela förlossningen från början till slut, och själv inte får en sjuhelvetes ruptur mellan benen som tack så känns det ju som ett rimligt alternativ. Ärr och operationer och allt annat i beaktande.

Vet att det anses som himla kontroversiellt att välja att snittas. Har bekanta som fått försvara sig för sina egna val över vad som händer med deras kroppar. Som om man är mindre värd som kvinna, för att man väljer det alternativet. Man liksom lurar naturen och det är inte värdigt på nåt sätt. Jag vet inte, jag kommer ju inte att begära ett kejsarsnitt. Inte nu iallafall, högst antagligen kommer jag att böna dom att snitta mig med en rostig brödkniv när jag väl ligger där men jag tror i ärlighetens namn att jag inte ens förstår hur det hela ska gå till. Hela processen alltså. Ut kommer ju barnet, ont gör det, och folk har gjort det i alla tider. Men, hur mår man efteråt egentligen? När bebisbubblan lagt sig och kroppen hinner tänka till om vad den just gått igenom? Hujeda… scary shit.

11 reaktioner på ”Birth.

  1. Googla roliga förlossningshistorier istället, det gjorde jag och skrattade så jag grät i flera dagar🙂 Tyvärr så fungerade lustgasen inte på samma sätt för mej som den tycks göra för många andra.

  2. Det kommer nog att gå så bra så!
    Jag har en lite lite tatuering.. och jag sa när jag tagit den.. jag föder hellre barn än tar en tatuering till.! det tog först ont det!! håhå.

    Jag glömde att det gjort ont när jag fick min baby till mitt bröst🙂
    (båda gångerna)

  3. Det är liksom så häftig och härlig upplevelse att vara med om att man glömmer de där tankarna sedan. Man är också så hög på adrenalin en tid att man inte känner hur ömt det kanske egentligen är. Sen när man är med igen har det gått en tid och är inte lika ont mera.Finns lika många upplevelser/historier som människor men tror de som behöver opereras eller liknande efteråt nog är mycket mycket få. Hur det kan bli så stort att barnet ryms ut och att den delen egentligen känns minst i processen övergår mitt förstånd.

  4. Ja, jag vet ju inte hur det är att föda naturligt eftersom jag aldrig kom så långt. Men att hamna ut för ett brådskande snitt (det då säkert ändå lite lättare än akut) är inte lätt. Jag tror att jag hellre skulle klämt ut ungen, trots stort huvud🙂

    För det första, att ligga någonstans på ett uppvak utan att veta var barnet och pappan befinner sig. Är allt bra med barnet? Hur såg hen egentligen ut? När får jag hålla hen i min famn för första gången? Tänk om någonting händer medan jag ligger här och vaknar upp??? Ovissheten. Fast det vara ju frågan om bara någon timme, så det var inte liksom det värsta med snitt.

    För det andra, att må piss efteråt. Stiga upp ur sängen följande dag med ett jävla snitt över magen. Inte riktigt det roligaste man varit med om. Eller att gå på wessan. Och hjälplösheten, inte alls kunna sköta barnet de första dygnen för att du har såå ont. Bara försöka repa sig själv. Och efter hemkomst sköta barn, amma, sköta sår, försöka kunna röra sig ens lite. Att skuffa vagnen redan en pärs. Det var nog det jobbigaste.

    En längre tid av återställning. Och säkert inverkade det att man ju inte riktigt tänkt sig det vara såhär. Om jag vetat, skulle jag ju ordnat allt på annat vis hemma. Med mera hjälp kanske.

    Förstås induviduellt, som med precis allt annat. Men på något sätt skulle jag väl ändå bara ha vilja kunna föda normalt. Och att få det omtalade ”morgonmålet” efter prestationen! Istället för ingen mat och ett ordentligt illamående efter alla mediciner!

    • Jo, det där låter inte behagligt nånstans. Men känner folk som inte haft nåt annat än en positiv upplevelse av ett inplanerat snitt så det är ju så olika beroende på vem man frågar. Hur man än väljer och inte väljer så är det ju en högst personlig upplevelse och man kan väl inte göra annat än hoppas på det bästa, hur processen än går.

      • Jag ville så få uppleva en vanlig förlossning, trots ganska svår förlossnings skräck. Men de går ju inte alltid som man planerat, det visade sig att mitt bäcken är för litet och jag blev snittad. Fick bara se en skymt av min lilla bebis o sedan rullades jag till uppvaket, där fick jag ligga i 3 timmar med smärtor värre än kryst värken. Det slutade med att de satt in epidural som jag sedan hade i 2 dygn. Är trots detta snittad 2 gånger, men nu vill jag verkligen inte göra om det flera gånger.. Det finns ingenting värre än de timmar jag legat på uppvaket frånskild från min bebis och bara väntat. Sedan tiden efter när det hugger som knivar i magen när du skall upp från sängen/skuffa barnvagnen/glömmer bort dig och gör en hastig rörelse.. För att inte tala om hur du förklarar till ditt äldre barn att mamma inte kan ta upp dig i famnen, för att tisken är så stor att det händer någonting om du sparkar till. Men allas förlossningsberättelser är ju olika, så som vi människor är olika. Jag hoppas att du får en jätte fin förlossning och du har en underbar tid framför dig hur det än går med din förlossning!

  5. Jag hade nog alla gånger valt vaginal förlossning, kejsarsnitt skrämmer mig:/ Själva förlossningen är ju nog ett helvete, men genast som barnet är ute har du glömt det. Följande dag kände jag mig som om jag var överkörd av en lastbil, det fanns inte en punkt på kroppen som inte var sjuk. Och nästan två veckor var det nog inte så bekvämt i de nedre regionerna heller. Det gäller att lyda i slutskedet när barnmorskan säger att inte krysta, men då är det inte så lätt😀 Jag var aldrig heller nervös före, hade helt enkelt inte tänkt så mycket på saken alls. Jag tror det var helt bra, man kan ju ändå inte planera hur det går utan man får ta det som det kommer bara.

  6. Första barnet var inte roligt o inget hjälpte.. Andra förlossningen var hur lätt som helst, fick bedövning typ genast vi kom in o smärtan hann aldrig komma tillbaka innan killen var ut under två timmar senare..:) nog e man öm nästa dag, men tycker det varit ganska lika båda gångerna oberoende hur själva förlossningen var! håller tummarna att de går finfint!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s