Bully.

Hela veckan har Aftonbladet kört en serie kring unga som begår självmord. Ett ytterst svårt ämne överlag att hantera i media, det är så himla tabubelagt. Skriver vi att någon dött men inget brott misstänks så kan man ju nästan uteslutande anta att det handlar om någon som valt att avsluta sitt eget liv. Men vi skriver inte sånt, det anses trigga andra som mår dåligt. Vi skriver ingenting. Jag vet ju inte hur det faktiskt är, mår man så dåligt att man överväger självmord så kanske en notis inte påverkar ens beslut åt det ena eller andra hållet. Som sagt, jag vet inte.

Men det jag vet är att jag får så sjukt mycket obehag när man läser dessa historier om mobbade småbarn som helt enkelt inte orkar längre. Om barn som kallar varandra bögar och fetton innan de ens lämnat förskolan, om möjligheten att skicka iväg ett ”du är så jävla ful. dö!” på en anonym chat liksom inte ens är ovanligt längre. Hur fostrar man sina barn till empatiska individer som inte beter sig som vidriga små råttor då de befinner sig i en grupp eller i den falska tryggheten som en dataskärm ger dem? Hur lär man sina barn att respektera alla människor, att vara snälla, att stå upp för dem som har det jävligt tufft? Hur gör man någon modig?

En av de obehagligaste filmer jag sett är dokumentären Bully, som tar avstamp i en familj vars trettonåring valt att avsluta sitt korta liv hemma i sovrummet, upphängd i ett bälte i garderoben. Han hade blivit kontinuerligt mobbad i flera år. Alla visste, ingen gjorde något. Klarar inte av att se den här filmen flera gånger, den river liksom ett så jävla stort gapande hål i själen. Men en så otroligt viktig film, att alla borde se den. Framförallt barn i den där åldern.

Men ja, hur gör man då? Och hur gör man när ens barn är den där som står där och skriker bög till andra ungar? Att inte ens ha nått mopoåldern och gå runt och fundera på hur man ska avsluta allting är bara för jävla fuckat för att förstå. Ta hand om varandra. Och framförallt, uppfostra empatiska mini-människor som inte får utlopp för sina egna problem genom att avreagera sig på andra.

8 reaktioner på ”Bully.

  1. Filmen har jag visat för mina äldre elever. Men. Det mest grymma är att en föredetta elev på skolan jag arbetar på, 17 årig pojke, tog livet sv sig förra veckan. Mobbning, depression… En förtvivlad lillebror är kvar på skolan. Begravning på alla hjärtans dag. Henrietta

  2. Ja, vad kan man säga. Grymt. Filmen och ämnet som det handlar om. Blir lite paff faktist. Detta ämne berör så jävla nära. Jag blir som en galen lejonmamma när det gäller mobbning alltså. Sprang en gång skrikande över vägen vid finska skolan när jag såg någo sexor(?) stå o buffa på nån mindre..kanske nån i fyran. Vitsi jag blev så förbannad. Pojkarna blev nog bara tysta.. o försökte smita. Ringde sen ennu till skolans rektor på vägen till jobbet.. kund int släppa de liksom. men problemet e ju större än det man ser hända just då. Hur ska man nå föräldrana,barnet som mobbar. Hur ska man hjälpa vända kälken åt rätt håll. man gör ju det lilla man kan, men sen finns de faktist Seppon som bara står tysta o säger ingenting. O nu menar jag föräldrar! Man måst ju hjälpa dom, före man kan säga att du ska hjälpa ditt barn.

    • Jo, fast alla gånger kommer ju inte problemen hemifrån heller. Ungar lyssnar ju hundra gånger mera på sina kaverin än sin jamiga mamma. Och fast man vet att man gör fel, så är det lättare att hantera än att säga emot sina kverin. Men du har så rätt, grundproblematiken kommer ju från hur man uppfostras. Det är ju det här jag funderar på: Hur gör man för att uppfostra sin avkomma till en empatisk individ med civilkurage?

      • Det gäller att visa och ha egen civilkurage. Inte bara jorsa hemma vid köksbordet, utan verkligen springa över skolgården och haffa tag i ligisterna. Säga ifrån på bussen då någon är otrevlig… Vara ett gott exempel helt enkelt. Mina stakis barn får nog mer än ofta se oss (två lärare) ryta till åt höger ovänster. Vuxna som barn får ta del av vår uppfostran. Man får för faen inte bete sig hur som helst, varken som tant/gubbe eller som barn. Henrietta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s