Hälsan.

StretchaHittade denna man med otroligt livsbejakande shorts på en affisch på gymmet idag. Behagligt.

Besökte ett gym imorse. Inte i träningssyfte, jag var där på jobbuppdrag. Men det roliga i sammanhanget var ju det att den största delen av de vi träffade var alla i sjuttioårsåldern, eller äldre, men i otroligt grym form. Hade aldrig ens gissat att på att de var i närheten av 80 år gamla, sextio kanske men inte mera. De berättade att de tränar på gym ett par gånger i veckan, går på andra jumppor, och promenerar nästan dagligen. Jag vet inte varför men blev så otroligt inspirerad av det här. Dom cyklade på och lyfte tyngder och verkade så otroligt tillfreds med allting. Där fanns också yngre förmågor, som nog mest bara fipplade på telefonerna och dallade runt men definitivt inte direkt delade glädjen av en funktionsduglig kropp. Kanske man inte förstår vikten av att kroppen gör som man vill, förrän man är utan den förmågan?

Tänkte en hel del på det här efteråt, hur mycket gott motion gör för psyket. Sällan är man väl direkt sugen på att ge sig ut och springa intervaller men när det väl är gjort så känner man ju sig som en kung. Och det krävs ju inte ens mycket. Igår var jag så himla slut efter jobbet att jag hade planer på att skolka från min yogakurs. Tanken på att stretcha ut min sjuka rygg fick mig inte direkt att springa ut genom dörren. Men jag kom iväg, och efteråt var det ju en himla skön känsla att jag faktiskt stretchat i nittio minuter. Och konstigt nog så har jag aldrig i hela mitt liv haft en mera akut längtan efter jogging som jag har just nu. Jag vet inte inte ens när jag senast tränat så att jag faktiskt blivit svettig. Kan sakna det. Och trots att jag nu är i relativt god form trots graviditeten så kan jag känna hur min kondition bara överger mig. Det är ett långt steg från tio kilometer spring på landsväg. Till sommaren kanske jag är där igen. Hoppas.

Efter några år med ändå en någorlunda god träningsrytm så har jag svårt att förstå hur man kan avstå den fiilisen som träning ändå ger, vare sig det gäller tidsbrist eller nåt annat oacceptabelt svepskäl. Träning ger ju så mycket. Inte bara det där att kläderna sitter bättre, utan mest att JAG KAN, JAG ORKAR, JAG VILL. Pushandes framåt, när man helt plötsligt kan springa två, fem, tio, tretton kilometer. Kanske man måste ha en viss inbyggd kod för att alltid vilja vinna för att vara en sån som tränar oberoende av tillstånd, för helt klart finns det ju människor som inte tränat en dag i sina liv och aldrig suktat efter det heller. Eller så är det bara så att man helt enkelt inte vet hur sjukt bra man kan må av en liten extra halvtimme motion om dagen, som gör att man aldrig ens kommit igång.

Idag är det 30 dagar sedan jag satte sockerstopp och motionstvång på det. Och jag har aldrig varit tjockare. Nämen skämtåsido så har det hela gått jättebra. Har inte ens funderat på att fuska. Bytt ut all form av läsk mot vatten, inte ens vischy är så fasligt intressant längre. Ökat på mellanmålen och försökt äta mera frukt. Bytt godis mot smoothies på bär och sockerfria bärsoppor, mellanmålat akut på nötter, och undvikit pizzor och skit (en portion franskisar slank dock ner på helgen. Buu.) Promenerat två gånger i veckan, simmat en, yogat en. Egentligen så är allting som det var för ett år sedan, minus mängden intensivmotion. Och vet ni vad? Alla kan! Sockerberoende of the world unite!

MellisarBra och nyttiga mellanmål behöver inte vara asiga. Bananpannkaka eller fruktsallad är topnotch!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s