Den förlösande andra parten.

BebisJag har funderat en hel del på den kommande förlossningen av avkomman. Vad praxis är. Hur jag vill ha det. Vad som känns tryggt. Förlossningen har alltid varit så avdramatiserad inom vår familj, nåt man helt enkelt inte har diskuterat så mycket efteråt. Min mamma har fött sju barn och däri ligger väl orsaken: dom kommer ju ut, oberoende av hur man gör. Vet att en av sju kom med hjälp av sugklocka. En vägde nästan fem kilo (sinnessjukt). En ramlade ut 20 minuter efter ankomst. Och alla gjorde högst antagligen jävligt ont. Men det ska liksom inte spexas så himla mycket om hela arrangemanget. Kanske det är ett nytt fenomen, att det ska pratas så mycket om allting innan. Tidigare födde man ju helt enkelt barnen, och det gick som det gick. Helt åt helvete ibland. Ganska ofta har jag en känsla av. Och vad papporna fanns, vet jag inte. Min har aldrig varit med. Eller jo, han deltog i den första men sen tyckte han att det räckte tydligen. Solidariskt.

Just nu undrar jag faktiskt mest just över den så basala saken som att var fanns era partners under förlossningarna? Fanns den med i förlossningssalen? Hur upplevde personen det efteråt? En kompis beskrev det som att han ”aldrig tänker utsätta sin fru för en graviditet igen” efter att han upplevde födseln av deras andra barn. Medan vissa mest verkar ta det med en klackspark ”jo, man fick bra mat där på bb. Och bekväm säng var det.” Jahaja, säger man då. Hur många av er hade alltså er partner vid er sida när ni födde? Jag är genuint intresserad för den blivande fadern i det här förhållandet har svurit på att följa i sin egen fars fotspår och befinna sig så långt från förlossningen som möjligt. Skämtosido, garanterat står han där och lipar bredvid eftersom jag också måste, men undrar ändå: hurdant stöd är han egentligen, när jag ligger där och hatar världen? Å andra sidan så är det tydligen norm för papporna att vara med i dagens läge, folk tror ju att han skämtar när man säger att han inte tänker sätta sin fot i samma rum.

Själv har jag faktiskt varit med på EN förlossning, ja förutom min egen då. Men jag var också med när min brorson föddes med planerat kejsarsnitt. Det var ju en fin upplevelse och trots att det såg så ofantligt rojsigt ut när han plockades ut så var det ju ändå ett storslaget ögonblick. Inte så mycket dödsångest på den, mest bara glädje att allt gick fint. Har inte hunnit komma så långt att jag ännu ens reflekterat över att det faktiskt ska rymmas ut ett spädbarn genom ens allra heligaste och kanske det inte är en tanke man ens kan förlika sig med, trots att jag känner att någon sparkar där inne. Så, inte så underligt att den andra delen i förhållandet har ännu svårare att greppa detta, och en stark ovilja att se det på nära håll. Men tja, vi får väl se.

TroyNär Troy kom ut till världen.

16 reaktioner på ”Den förlösande andra parten.

  1. Min man var med nästan hela tiden – inte helt först. Jag for in efter att vattnet gått men hamnade sedan på avdelning, inte förlossningen, eftersom det ännu inte gått så långt med själva födandet. Då sände de hem honom, vilket kändes konstigt för mig. Sen när det satte igång på allvar var han med hela tiden. Eftersom barnmorskan ofta lämnade rummet långa stunder (jag höll på i 28 timmar totalt) hade jag känt mig oerhört ensam och utsatt utan honom. Och även i övrigt skulle det ha varit underligt att sköta det hela ensam – det är ju ändå vårt barn.
    Eftersom det slutade med akut kejsarsnitt så var jag väldigt glad att han var med också ur den synvinkeln att han sedan satt med sonen medan jag var på uppvaket. Tänk om vår son bara lämnats ensam sina första timmar på jorden? Vilken start det hade varit. Plus att just under snittet var han till allra störst hjälp, för då var jag livrädd men han höll mig lugn och borta från hysterins brant.

    • Det är ju just det här jag också tänker, vad om något går fruktansvärt fel? Självklart ska han finnas där då, nåt sånt ska man ju inte tas med själv. Jag är bara lite orolig att jag sen blir helt galen när det gör så ont så jag ändå slänger ut honom. Dealar inte bra med folk när jag själv har ont.

      • Åtminstone jag var så inne i mig själv när det gjorde som mest ont att jag inte funderade så jävligt mycket på vem som var där just i den stunden. Man går in i sin egen kropp på ett mycket märkligt vis. Det var däremellan som det var skönt att han var med.

  2. Min man har båda gångerna varit med från början till slut, och inte en chans i världen att jag sku ha låtit honom vara någon annan stans än med på förlossningen. Det har varit otroligt skönt att inte vara ensam, att ha någon att hålla i, att mellan värkarna ha någon att checka av situationen med och någon som vid de värsta värkarna kunnat kalla på personal då jag själv varit så borta att jag inte klarat det själv. Hans peppande prat sku jag ha klarat mig utan (heh), men behövde nog sällskap och stöd i alla fall. Och så är ju en förlossning och födelsen av ett barn något så ofantligt stort, att jag vill verkligen ha delat det med pappan, det är ju hans barn också!
    Och så som Maria skriver – då vårt första barn föddes blev det bråttom att rusa iväg till prematuravdelningen, och då fick pappan springa med. Det kändes otroligt skönt att veta att han var med vårt barn, och kunde sedan berätta vad som gjorts och hur allting var osv.

  3. En partner är jättefiffig att ha i förlossningsrummet. När man inte är helt borta av smärta fungerar han (om det är en han) som sällskap (för som Maria skriver tillbringar man ju ofta långa stunder utan barnmorskor i rummet) och assistent. Massera lite här, räcka lite lustgas där och ibland att projicera lite frustration på. En gång gick min man ut och värmde en Billys panpizza i fem minuter. Oj, vad mycket skäll han fick. Hur kunde han ens tänka på mat, tyckte jag. Att han inte fått äta på typ tio timmar brydde jag mig mindre om.
    Men när det är som jävligast och man går in i sig själv gör partnern kanske inte så stor nytta. Minns dock att jag ville fräsa ”håll tyst, det här är ingen jävla fotbollsmatch. Behåll peppningen för dig själv” men att jag inte kunde prata. I övrigt var jag nog ganska snäll.🙂
    Det är hur som helst helt jävla fantastiskt det ni ska få vara med om!

  4. Min man var där. Vid båda. Ena var igångsatt förlossning i v.24 då vi visste att barnet inte skulle komma ut levande, andra lite roligare då vi kommit så långt att vi skulle få ett levande barn i v.40. Första gången behövde jag egentligen honom mer än den andra, men det var skönt att ha honom där båda gångerna. Om inte annat som sällskap de stunder inte barnmorkan var där. Själv tyckte han efter andra förlossningen att det var en spännande känsla av att se hur stark jag var igenom hela förlossningen. Så inga traumor har han.

  5. Jag hade definitivt inte klarat mig lika bra utan min man. Han räknade ut precis när jag skulle få lustgas baserat på värkmätaren och genom att räkna sekunder. Fantastiskt fint jobbat, utan det skulle jag inte alls ha tagit emot lustgasen lika bra. Det var också skönt att han kunde ta ena sonen i famnen medan jag fick andra, hade nog varit lite svårt att ha båda på mig. När kidsen föddes var ca 6 personer i rummet samtidigt och för mig hade rummet fått vara fullproppat med folk, det var inget jag ens tänkte på då.

  6. Maken var med hela tiden från att vattnet gick fram till kejsarsnittet 2 dygn senare. Exakt vad hab gjorde förrutom att hålla mig sällskap vet jag inte. Eller jo han tänkte att folk som skaffar flera barn är knäppa. För mig kändes det självklart att ha han med mig. Han kände väldig ångest över att se mig ha ont och inte kunna göra så mycket åt det, men ingen av oss skulle gjort det annorlunda idag. Jo en sak; ät om du kan och lika så partnern. När dottern föddes hade ingen av oss ätit på över ett dygn och var svimfärdiga så vill han äta låt han göra det. Det är bra om en av er har någon energi efteråt.

  7. Micke var med vid båda och ett annat alternativ fanns inte. Och han var tll enorm nytta, eller jag sku inte ha gjort det utan honom där. Nej, nej. Andra gången hade jag också med en doula som fokusera på allt vi hade pratat om på förhand (jag ville andra gången definitivt föda utan epidural men jag visste också hur jävla ont det gör och jag ville inte lägga det ansvaret på Micke, alltså att han sku måsta säga där att ”du sa att du inte ville”). Doulan hjälpte mig enormt men utan Micke sku det alltså inte ha gått. Jag hänge på honom och krama om honom och skrek och han fick massera och hålla spykoppar och trasor och fick nog på alla sätt vara aktivt med. Jag har varit så inne i mig själv och fattat så lite av vad som händer omkring mig men honom skrek jag genast på när det kom en värk, han måste vara där! Dethär var alltså de sista timmarna vid förlossnignen utan epidural. Första förlossningen med epidural så låg vi båda och sov timmarna före. Och sen föll jag i golvet när jag sku på vessan för jag hade mist känslan i benen av epiduralen och sen kom sköterskan och sa att jag ska klämma ut ungen och hade ingen aning om hur. Därför ville jag alltså inte ha den andra gången och gjorde förberedleser för det eftersom det kan ta jätteont och då vill man ju bara ha bort den onda.

    Att göra det helt ensam sku vara helt hemskt tycker jag och om inte pappan är med så borde nog definitivt nån annan vara med

  8. Sku bara ännu skriva att nu med trean, om det går så långt som till en förlossning (jag har alltså ännu svårt att ta in att det kan vara på riktigt) så ska förstås Micke vara med men jag önskar också att jag sku få en doula till Lojo. Jag tyckte det var jättebra kombination.

  9. Min sambo var med, jag skulle nog ha blivit galen om hans ens hade föreslagit att inte vara med, men som tur ville han det själv. Så mycket hjälp vet jag väl egentligen inte om han var. Först låg han bara och halvsov men sen när han fattade att det faktiskt var på riktigt så var han jätte bra sällskap. Skönt att ha sin närmaste med sig och han hämtade dricka och vid själva krystningsskedet höll han i mig och försökte peppa mig. När sonen sen föddes var det han som grät och inte jag, jag fattade nog ingenting just då var bara så slut. Han har själv sagt efteråt att det var häftigt och han har inga traumor, fast han tittade när barnmorskan frågade fast jag hade förbjudit honom. Jag skulle nog aldrig vilja föda ensam. Skulle inte min partner vara med så skulle jag definitivt vilja ha någon annan nära där.

  10. Sambon var med vid båda, med stränga order om att hålla sig vid huvudändan av sängen när det sista skedet satte igång. Första tog 22timmar, då blev han likblek och höll på att svimma när jag sa att NU kommer det barn (riktigt på riktigt hade han legat o sovit bort och löst sudoku alla timmar före det, det måste ha tagit på krafterna). Andra gången sa han ”hoppas det inte tar lika länge som sist, blev liksom så jääävla lång tid att bara vänta”… Det tog 2,5 timmar. Trots hans fina kommentarer så var det nog viktigt och betydde massor att han va med!🙂

  11. Min man var inte med. Han har en otrolig sjukhus skräck, så jag visste att 1. Han svimmar högst troligen. 2. Han kanske får obehag och det vill jag inte! Jag hade min gumor, världens bästa beslut för oss!🙂

  12. I vårt fall var ju D med, och himla tur det för annars hade jag knappast suttit här idag! Tänk på att ingen annan där känner dig så väl som den blivande pappan, och har du svårt att uttrycka dig (pga värk eller dylikt) kan han vara väldans bra att ha! 😊

  13. Min man var med båda gångerna. Och visst kändes det bra att ha någon, som känner en fullt igenom, med. För mig var det också viktigt att pappan förstår vilket jobb det är bakom en förlossning och inte bara så att man kommer ut med ett rosigt rentvättat paket efter förlossningen. Har själv varit med på tre förlossningar (förutom mina egna då) och tycker att ögonblicket då barnet ser dagens ljus är det vackraste som finns och värt att dela med någon. Om inte pappan, så någon annan som står dig nära.

  14. Jag hade stöd av honom under hela förlossningen. Jag hade inte klarat av det utan honom. Han t.ex följde med på maskinen som visar när värkarna stiger och då höll han koll på att jag andades in för kung och fosterland lustgas. Så jag kände faktiskt aldrig någon smärta då jag började använda lustgasen pga att jag hela tiden var alldeles full😉 Även vid krystningsskedet hjälpte han till med att hjälpa mig upp och krysta då jag var i liggställning. Så med andra ord var han lika mycket delaktig som jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s