Skärpa.

UTÄr inte sådär sjukt sur i verkligheten, är bara fokuserad på den där förbannade skärpan!

Woah, we’re half way there, woah, livin’ on a prayer! De där minnesvärda orden, direktciterade av estradpoeten Jon Bon Jovi, går jag idag och nynnar på. Otroooooligt frustrerande låt att ha som ett evighetsupprepande mantra i huvudet för övrigt. Men sen min gravid-app hojtade till imorse att jojo minsann, nu är halva vägen vandrad, så har den där pudelrockaren bosatt sig i mitt huvud. Fatta, vecka tjugo! Redan! Panik! Det har gått så sjukt fort att jag får skrämselhicka av tanken på att efter lika lång tid så ligger jag där med en kid på armen. Hjälp. Hjälp. HJÄLP. Just kissade jag på pinne och reste till Amsterdam kort därefter och försökte febrilt att inte verka som tråkigt resesällskap som ”inte är sugen på öl just nu.”

Nästa vecka är det dags för ultra nummer två och nu vill jag bara få det gjort för det känns hemskt att gå såhär och bara vänta på besked att allt är ok med hen där inne. Åtminstone är där något nu. De senaste två dygnen har nåt buffat på där. Eller om det sen är gas. Jag vet inte. Hur ska man veta sånt liksom? Det känns inte helt standard hursomhelst, så är det inte bebis så är det nog så att mina tarmar är mest aktiva i hela världen. Magen är iallafall sjukt spänd på kvällen. Ett ovanligt fenomen när man är har varit ganska pizzadegig i konsistensen de senaste femton åren. Fascinerande är det. Och fortsättningsvis är jag öm över vänstra klinten. Röven alltså. Pappa påstår att det är ischias som känns där. Jag vet inte, helt fruktansvärt irriterande åkomma hursomhelst, att gå omkring som en invalid.

Anyhuu, det var dagens dos av barnprat (förlåt, Mats). Måndagen har för övrigt blivit en favorit av veckans alla dagar. ÄLSKAR jobba-hemifrån-konceptet. Har kunnat sitta på Serendi i ett par timmar utan problem och dessutom fått allt på dagens lista gjort! Och äntligen har jag levererat ett enormt jobb, till mycket nöjt brudpar, så nu kan jag sova lite lugnt igen.

Kvällen ska tillbringas med Anki Bagger och nån hemsk dokumentär som antagligen ger mig mardrömmar. Före det borde jag ta mig ut på länk, och eventuellt via Pityn och fota nya tillskottet på menyn. Gotigott! Vad det är kan ni hålla utkik efter på Serendis Facebook eller Instagram.

9 reaktioner på ”Skärpa.

  1. Det är nog säkert sparkar du känner, spännande! Och jag skulle påstå att det din pappa kallar ischias är foglossning… Det hade jag och det var inte alls kul, men man kan ju ha bara lite. Behöver inte bli sååå sjukt.

    • Nä, alltså ibland så låser sig liksom hela nedre ryggen p.g.a. detta. Men tror också det kan bero på mitt jobb, och den där 15 kilos väskan med utrustning som jag släpar runt på. Får se hur länge ryggen samarbetar. Och så farligt är det ju inte såhär långt, bara ömt som sagt. Men foglossning låter ju ganska troligt, hur man nu sen ska veta hur sånt känns. Detta kvinnoliv alltså.

  2. Woho! halva vägen! Det är nog en liten en som buffar på som du känner… jag fick också i ett skede ont ner på skinkan men det gick över lika fort, men då vet jag att jag läste mycket på nätet om folk som fick falsk ischias eller gravidischas..

  3. Gratulerar till hälften!🙂 Rekommenderar, som den arbetsnarkoman jag är, att du skaffar ett SI-bälte, det lättar på foglossningen och ryggvärken. Som tyvärr brukar bli värre ju större bulan blir.

    • Jo, kanske inte så jäva smart att släpa på den där kameran hela tiden. Får väl fixa fram ett sånt där bälte i nåt skede. Fick också det tröstande orden att det antagligen bara blir värre så man jublar ju.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s