Anteeksi, mulla seisoo.

Jag avskydde att prata finska ända tills jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Fram till dess hade finskan varit ett obekant och otympligt språk som jag högst kom i kontakt med de gånger vi hade släktträffar på landet i Pargas och då det naturliga arbetsspråket alltid på nåt sätt blev finskan. Trots att jag har kusiner som är födda och bosatta i Sverige så körde vi alltid på den där knaggliga rotvälskan. Tyckte finsk grammatik var en pina och det kändes som ett slag i ansiktet de få gånger någon snällt korrigerade ens otroligt taffliga försök till ett korrekt språk på det första inhemska. Avundades min äldsta bror som av nån jävla anledning fötts med ett anlag för finska och skuttade runt och skrattade åt vad jag antog var extremt underhållande vitsar. Jag och min andra bror muttrade och stirrade surt, och tänkte att den där finskan kunde vi nog bara skita i och leva i vår finlandssvenska bubbla. Men, det kunde man ju glömma.

Med årens lopp har jag ju nog fått lära mig att i mitt jobb, trots att jag arbetar på en totalt finlandssvensk tidning, så jobbar jag högst antagligen dryga 60% av tiden helt på finska. Och i nåt skede där, så släppte den där skräcken att säga fel, och idag pratar jag ju nog finska helt utan problem, om än jävligt icke-korrekt. Men det gör inte så mycket. Jag upplever ingen skräck för själva talandet längre. (Endast om det sker på telefon, men det beror på att jag HATAR att prata i telefon. Oberoende av språk.)

Tror grejen är den att man måste avdramatisera det hela. Det är ju bara ett språk. (Ett totalt orimligt och överjävligt svårt språk, men ett språk). Folk säger ju totalt fel på engelska hela tiden, lyssna bara på radio så får ni höra (Hallå, FJUUUUTERING, det heter FEEEEETURING!), men då är det ingen käft som sitter där och fnissar. Jag hade den här diskussionen med en kompis häromdagen som berättade om språkliga fel hen har råkat ut för. Som det klassiska, olemme paholaisia när man enbart vill be om ursäkt, eller den sjukaste föreställningen hen hade om att det finska snuskordet ripsipiirakka defacto betyder ett sånt där wienerbröd som ser ut som en kam. Tack gud så gick den här personen aldrig in i Wi-Box och beställde en dylik. Och storfavoriten är när en person som befann sig på ett möte, ställde sig upp för att stretcha ryggen som gjorde ont och yttrade frasen: Mulla seisoo, selkä kipeä! Alltså, har skrattat så jag nästa kissat ner mig åt den där historien. Sen avslutades alla historier om när isskrapan till bilen blev en RAPSUTIN, då var jag tvungen att gå hem och hetsskratta för mig själv hela kvällen. (Vet inte själv heller vad isskrapa är på finska, men rapsutin låter fel t.o.m. för mig.)

Så finska behöver inte vara så ledsamt och hemskt hela tiden. Överraskade mig själv när jag var till sjukhuset i Ekenäs och möttes av helt finsk läkare. Istället för att börja jomsa om rätten till service på svenska så sket jag i alla konventioner och körde allt på finska, med random medicinska termer på svenska från mitt håll. Kändes bra. För alla parter. Och hade det uppstått nån smärre språkkris där så fanns det en svenskspråkig sköterska i rummet. Tror det är viktigt att inte dramatisera finskan så himla mycket. Blir så otroligt glad när mina totalt finlandssvenska brorsöner helt plötsligt förstår allt man frågar av dem på finska, enbart eftersom de går i ett språkbadsdagis. Tror ju, och hoppas, att det gör det hela så mycket lättare för dom i framtiden när de ställs inför det här språket i skolan. Önskar att jag själv hade fått den starten. Då hade inte dom första knagglande stegen i den språkvärlden varit så jäkla tunga.

Och om alla else fails, lek Robert Gustafsson. Sounds legit.

Vad är er relation till finskan?

3 reaktioner på ”Anteeksi, mulla seisoo.

  1. Bra dagar går finskan ganska bra, men får alltid höra att jag talar väldigt formell finska. Vissa dagar kan det gå så katastrofalt dåligt att hela min självkänsla rubbas. Har insett att jag överlag är så mycket sämre än jag skulle vilja vara och för längesen accepterat att jag förmodligen alltid kommer att ha en accent på min finska. I början av mina studier i Helsingfors fick jag ganska snabbt ett stort komplex som jag inte märkt av förut. Många av mina studiekompisar är nämligen tvåspråkiga och för mig är att tala finska inför finlandssvenskar som kan finska flytande nästan det värsta och mest pressande. Men jag har istället dragit nytta av det och alltid frågat dem vad ord betyder etc. Ja, och sen gör det mig lite ledsen att det vore jäkligt svårt att söka in till diplomatutbildningen pga. bristen på perfekt finska, men sen igen är ju ingenting omöjligt och man kan lära sig ett språk Bra om man jobbar jäkligt hårt. Sååå mycket enklare hade dock livet (i Finland) varit för mig om jag fått ett naturligt förhållande till finskan redan som liten.

  2. Din språkhistoria låter så bekant! Jag har hatat att prata finska, speciellt om svenskspråkiga var med. Och min bror var också en naturbegåvning och steget att prata var ännu större. Oftast enivsades jag med att prata svenska fast de finskspråkiga inte förstod (så löjligt inser jag nu 10 år senare). Men nu, nu har jag inget problem, jag bryr mig helt enkelt inte om det går fel mera. Jag pratar och blir förstådd och det är det viktigaste. Mycket är det tack vare barnen och att vi flytta till Lojo, här måste man helt på ett annat sättt kunna finska än i Helsingfors.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s