Halloween.

Skärmavbild 2013-10-23 kl. 15.11.15

Om en dryg vecka firas Halloween. Eller ja, den firas väl redan på helgen men officiellt datum är väl kring den 31.10. Helgen därpå firas Allhelgona, som är en mera stillsam tillställning då vi brukar gå och tända ljusen på gravarna. Halloween har såtillvida trasslat sig in i vår kalender att det inte alls är ovant att se små ungar utklädda i till små spöken i de bästa av sönderklippta lakan. Ganska lustigt, att en så renodlat kommersiell helg har spridit sig hit. Vackert så. Jag älskar ju maskerad. Skiträdd för spöken, men älskar att klä ut mig. Har firat en enda Halloween i USA. Då klädde jag ut mig till läkare och gick ut med förevändningen att jag barnvaktade ungarna i huset. Det var en lögn. Ville väl också gå ut och tigga karkki, som varenda annan hedning i det landet, mina 17 år till trots. Och fint var det. Känner att jag nu upplevt dom där stora Americana-anknutna grejerna som man måste göra om man har den där inbyggda USA-fetischen som jag har: Halloween, prom, och 4th och July. Done, done, and done.

Men åter till Halloween. Vi efterlyser i Västis folks egna spökhistorier som de upplevt och som vi kan publicera i tidningen till helgen. Har fått in en hel del faktiskt. Om nån har nåt på lut så kan ni ju höra av er. Man får vara anonym. Vill ni inte skicka till Västis så kan ni skriva dom här också, så kan jag själv gotta mig. Love that shit. Trots att jag sen får mardrömmar. Personligen har jag en enda historia. När jag var 15 år var jag ute på en ö i skärgården med några kompisar och min hund, Molly. Nångång under småtimmarna så hörde vi alla helt tydligt tre knackningar på dörren. Hunden hörde dom också, för den satte igång ett skällinferno utan dess like. Vi höll alla på kissa ner oss i ren skräck eftersom vi A. var ensamma på en liten holme och B. vi alla hade hört samma knackning och alla fanns inne i stugan vid tillfället. Vi hittade dock aldrig någon förrymd seriemördare där ute, och än idag har jag ingen aning om vad som triggade hunden sådär. Har aldrig varit så vettskrämd, varken före eller efter. (Eller jo, kanske den där morgonen efter att jag sett filmen IT cyklade till skolan och det mitt på stigen i skogen låg en gul plastpåse med en stor jävla clown på. Då stannade hjärtat lite.)

Den bästa spökberättaren är min polare Elisa, hon har helt sjuka historier. Och sen en gammal kollega som berättade om en gång när hon var sex år gammal då hon och hennes lillasyster vaknade mitt i natten av att det satt en liten tomtefarbror och fnittrade vid deras sängkant. Inget har skrämt mig mera i historieväg. Kan ni förstå den skräcken? Huj.

Nån som har nåt saftigt på lager? Klockor som stannar? Telefoner som ringer och i andra ändan pratar ens döda gammalefaster? Anybody?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s