Pösmunkin här, hej.

20131022-142408.jpgNu är vi inne på den sextonde veckan av det här göra-en-människa-projektet. Jag känner mig svullen. Inte gravid, bara tjock. Tror en följd av att man liksom varit rund och haft bröst modell större redan de senaste 15 åren gjort att det inte är en så stor förändring rent mentalt kring det kroppsliga just nu, åtminstone inte för mig. Bortsett från en konstant morgonnästäppa, ett absurt nysande i samband med alla måltider, en obehagligt frusen kropp, samt en öm rövmuskulatur, så är jag nog precis som jag brukar på hälsoplanet. Vilket är lite alarmerande, och gör mig absurt nojig angående det faktum att det alls finns nåt där under napan. Jo, visst har byxorna blivit spända och jag är sjukt sentimental och vill börja lipa bara Greken säger hej på fel sätt, så om där inte finns ett barn så har jag bara blivit jävligt störd. Men inatt drömde jag att allt bara rann ur kroppen. Det var blod överallt och jag vaknade helt förstörd. Får lite panik av sånt. Tror den mentala hälsan inte är helt stabil av sånt här.

Har en dryg månad kvar ännu tills nästa ultra, och nästa besök på mvc infaller samma vecka. Känns lite avlägset. Då kan man ju försöka ta reda på kön om man känner för det. Jag tror inte att vi vandrar den vägen faktiskt. Greken vill ju egentligen att vi ska, och jag var ännu för en månad sedan klar över att vi ska göra det men nu har jag totalångrat mig och bestämt mig för att inte förstöra den yllärin. Eller ja, ylläri och ylläri, blir det INTE en pojke så är nog hela släkten i chocktillstånd. På Mavves sida finns enbart pojkar två generationer bakåt. Endast farbröder och manliga kusiner. På mina syskons sida finns det fem syskonbarn. Fem pojkar av fem möjliga. Enda som påstår att det är en flicka, är min mommo (som för övrigt VISSTE att jag var gravid en månad före resten av släkten ”för hon såg ett sken och ett ljus kring mig.” Detta sa hon alltså innan vi outade nåt. Obehag), och sen så påstår min mamma att man minsann vet vilket kön barnet har på förhand, det känns liksom. Hon påstod att hon tippat alla sina sju rätt. Vi tror henne inte. (Hon har aldrig vunnit mera än tjugo euro på Lotto heller, så hennes synskakunskaper är allt annat än tillförlitliga). För min del spelar det ingen roll. Bara ungen är frisk. Och inte får mitt anlag för matematik.

Hur har ni gjort? Väntat, eller inte?

14 reaktioner på ”Pösmunkin här, hej.

  1. Jag tippade inte rätt då det gällde din yngsta syster. Trodde bergsäkert att det var en pojke till 6 veckor innan förlossningen p.g.a storleken på barnet. Då fick jag för mig att fråga läkaren om hon kunde se nåt på ultra (gjorde aldrig forstervattensprov) och hon upplyste mig att: Det ser nog ut som en flicka. Men sen i följande andetag sa hon att: Inte äter jag ju förstås upp min hatt om det är en pojke. Så bli klok på det. Men det visade sej ju att hon hade rätt, det blev en flicka på 4,8 kg!

  2. Nä, vi kollade inte. Var helt säker på att Nasse var en pojke (well, han fick ju heta Fabian sen) och sen var jag lika säker på att nästa var en Pippi Långstrump. Hade ju tvärfel där, kan jag säga. Eller, han är ju en Pippi fast med snopp, typ.
    Det är vanligt att man drömmer helknasigt, oroa dig inte. Otäckt kan det ju vara, men försök att tänka förbi det. Det blir många konstiga saker under 9 månader, kan jag lova …

  3. Vi tog inte reda på någon av gångerna vad det var. Men andra gången så blev jag ju så sjuk att jag gick på ultra en gång i veckan från v 26 framåt, och i v 32 så var det en stackars läkarstuderande om outade det.. ” och om du kollar där så ser du testiklarna” (med rikssvensk dialekt :)). Stackarn blev lite till sig när jag meddelade att jag inte hade vilja veta.🙂 Sen blev det ju aningen ansträngande att inte berätta det åt gubben under de kommande veckorna.

  4. Vi kollade könet, men jag hade nog ingen skillnad det var pappan som ville. Om vi får ett till barn någongång, så tror jag att jag vill att vi låter bli. För e ändå bergsäker på att vi bara kan få pojkar!😛

    Och GRATTIS förresten! De var ju kul🙂

  5. Vi kolla inte, men jag hade rätt att de var en pojke! Enligt va de sägs om hjärtljuden att flickor har snabbare o pojkar lugnare🙂

  6. Med första så ville vi båda veta så vi fråga och det var klart att det var en pojke. Med andra så ville jag inte veta, jag ville se hur jag sku reagera när barnet föds och se om det sku påverka mig på nåt annat sätt och sen ville jag ha överraskningen. Jag for ensam på andra ultrat för Micke var hemma med barnet och jag sku inte fråga. Men så fråga skötaren om jag vill veta. Och korkat nog så svara jag med frågan ”Kan du med säkerhet se vad det är?” och det gjorde hon och då kändes det på nåt vis fel att hon visste men inte jag och sen så sa jag att hon sku berätta. Och jag ångra det genast jag gick ut ur rummet. Om hon inte sku ha frågat sku jag aldrig frågat. Och en sak är säker, om det blir ett tredje barn så vill jag inte veta. Jag vill åtminstone en gång få överraskningen. (Fast jag vet att ett tredje barn också sku vara en pojke, jag är så säker på att jag ska bli en tre pojkars mamma att jag sku ha supersvårt att acceptera det om det var en flicka)

  7. Vi ville veta. N i Sverige får man bara ett ultra och de jobbar ju inte för att ta reda på kön l. Det inte råkar synas. Däremot fick jag åka in en extra gång pga smärtor och då frågade doktorn om jag ville veta och då letade han rätt på könet. Det var en flicka som jag redan trodde🙂 men som du säger spelar ju inte könet någon roll, bara barnet är friskt. Jag tror på att ni får en flicka just bara för att det är en massa pojkar runt omkring🙂

  8. Härliga tider🙂 Lycka till!
    Vi tog reda på med båda och ångrade inte det. Mycket praktiskt. Båda gångerna hade jag fel magkänsla. Ettan trodde jag att var en pojke och var riktigt skum i huudet i några dagar när det inte var så. Inte för att det skulle ha någon skillnad men för att jag nu inte hade kännt rätt ”som riktigt modermaterial” säkert gör🙂 Med tvåan som jag trodde var en lillasyster gick ”rättelsen” förbi med ett ”okey”.
    På mig har också cravingsen och hjärtljuden stämt med könet. Med tjejen minns jag mitt sjuka behov av apelsiner i alla olika former och med killen skulle jag gärna ha livnärt mig på pizza, franskisar och hamburgare. Varvat med fil, cokis och bananjuggis (obs! traditionell,ingen annan). Sjukt.

  9. Jag hade helt från början en känsla att det var en pojke och när vi sedan var på andra ultran så frågade vi vilkendera det var och jag hade rätt. Om vi nångång får ett till barn så tror jag att vi inte frågar. Skulle kanske vara roligt med överraskning men jag ångrar inte att vi frågade. Man kände sig ”närmare” barnet när man visste att man kunde tala om ”han” osv..

  10. Jag va heeelt säker att de sku bli en pojke. Det var Toni med. Vi kallade honom för Vili. Han skulle få namnet Viljami. När Aada föddes hade hon svart burrigt hår och var helt tyst de första minuterna och såg sig omkring med stora blåa ögon. Jag blev livrädd och fråga bara att onks sillä kaikki kymmenen varvasta. Barnmorskan sa- On sillä kaikki varpaat mut etkö sä halua tietää mitä sillä on jalkojen välissä?😀 haha. -No joo tyckt jag o smaila lite, talk about braindead moment. Nå Viljami blev int de, men för att hålla Vili kvar i minnet heter Aada Vilhelmiina i andra namn. Näin meillä.🙂

    • Ja-a, du… vad gör man då? Man får väl ta den sorgen den dagen. Men det vore väl underligt om man önskade nåt annat än en frisk avkomma. Att önska sjukdom låter ju inte sådär jättehälsosamt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s