En förlossningsberättelse.

Varje år när den 28 juni infinner sig, så slungas jag tillbaka till 1994. Av nån anledning så var jag på tumis hemma med min mamma den dagen. Var resten av knoddarna var vet jag inte, vet bara att jag dallade runt där i huset, lite oroligt. Orsaken var den att min mamma vid tidpunkten var rejält gravid, och hon gick runt och pustade och fräste och mumlade högt och ljudligt att ”var i helskotta är din far?!” Förstod ju att läget kanske inte var helt under kontroll, mina elva bast till trots. Redan då hade vi ju mobiltelefoner men efter det femte samtalet till det där välbekanta 0400-numret så började jag känna mig rejält nervös. Inget svar. Alls. Minns att min mamma satt i soffan i vardagsrummet och blev mer och mer röd i ansiktet, otåligt tittandes ut genom fönstret, spejandes efter det välbekanta ljudet av min pappas bil när det svängde in på Djupsvängen. Det kom ingen bil. Åtminstone inte till vårt hus. Ring igen, hojtade hon. Och jag ringde. Och ringde. Och sen sprang jag ut i tältet på bakgården och höll händerna för öronen och blev religiös. Herregud, pappa! Kom hem för guds skull! Efteråt har hela det här scenariot känts som en absurt dålig amerikansk RomKom.

Efter vad som kändes som en evighet fick jag äntligen tack i honom. ”Jaha, är det bråttom? Är det ok om jag svingar förbi Puttes och hämtar lite brädor först?” NEJ FÖR HELVETE NU KOMMER HEM, DIN JÄVEL, var det relativt tydliga budskapet från min mor. Saken var den att vid den här tidpunkten så låg ju närmaste bb en ynka kvart från Karis, i Ekenäs, och min far som var en rutinerad småbarnsfar hade liksom klart för sig att förlossningar tar tid. Jättelång tid. Tid som man kan sätta på jobbrelaterade saker eftersom det ändå aldrig är bråttom i dessa lägen. Detta var ju unge nummer sju, det tar tid. Det vet ju alla. Vad han inte visste var att mamma en halvtimme senare trodde att nu är det kört, ungen kommer ut här, vid vägkanten i Horsbäck, 10 kilometer från slutstationen. Så nära var det, har hon berättat efteråt. Men dom hann. Med fantastisk marginal. Hon hann vara inne ungefär trettio minuter innan Jennifer var ute.

Och brädorna då? Jo, dom hade pappa hämtat ändå innan han kom hem. För det var ju inte bråttom.  Grattis på dagen, Jennifer! Way to make an entrance.

JEN

En reaktion på ”En förlossningsberättelse.

  1. Ja, den dagen glömmer man nog inte. Hade ju dessutom varit via Ekenäs BB på morgonen där dom frågade mej om jag ville bli kvar eller komma tillbaka följande morgon för en igångsättning av förlossningen, ett vanligt fenomen för min del, och jag valde att åka hem men hann knappt hem så var det dags.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s