Fettblogga.

Motivation

Läste det här inlägget hos Lady Dahmer och det väckte en del frågor hos mig. För er som inte orkar klicka dit er så handlar det alltså om att vi bloggar så väldigt mycket om vikt och utseende, och att detta är en bajsig sak eftersom läsarna börjar må dåligt och känner sig som sämre människor.

Kände mig direkt rätt så träffad. Jag ÄR ju en av dessa personer som hetsar väldigt mycket kring min vikt just nu men har faktiskt inte ens tänkt tanken på att detta skulle stressa andra personer i deras egen självbild och självkänsla. Så självisk är jag. Tyvärr så är det ju så att när det kommer till min egen kropp så får ju JAG bestämma vad jag gör med den, så kunde jag inte bry mitt ett jota om hur andra uppfattar den här bloggen. För mig har detta aldrig handlat om något annat än om det faktum att jag mådde rätt så kasst och mycket av det var relaterat till hur jag mådde rent fysiskt. Jag var för tung. Knäna och ryggen började må apa och jag fick flashbacks av min egen fammo som satt rullstolsbunden de sista åren p.g.a. totalt utslitna leder och som en följd av detta en rätt så omfattande övervikt. Jag tänkte aldrig estetiskt kring detta, min fammo var ju ändå min fammo. Men att se en människa som inte kan röra sig alls eftersom kroppen sätter stopp, har nog lämnat sina spår. Så vill jag INTE sluta.

Jag har tampats med övervikt sen tidiga tonåren och det har ju inte direkt gjort mig en lycklig person under de år som man annars också är sätt så bananas. Man kanske tar på sig rollen som den där glada och roliga typen som skojar runt och leker att man är jättelajbans men när det kommer till kritan så var det nog kanske inte sådär jätteskoj att alltid vara störst. Att kläderna inte passar. Eller att man får skavsår på låren så fort som man hade en kjol på sig. Jag ville ju inte se ut eller må så. Sen om det finns människor där ute som inte alls upplever att det är problematiskt att vara tjocka, utan trivs med det så säger jag bara: go for it! Är man lycklig så är det ju bra. JAG var inte det.

Jag valde att blogga om detta för jag har bloggat av ren vana i över tio år och det känns lite konstigt att totalt lämna bort en så markant del av mitt liv just nu. Jag skriver verkligen inte för att folk där ute ska uppleva en så sanslöst stor ångest över sina egna liv och kroppar att de nu bara måste ut och springa en halvmaraton (rekommenderas för övrigt inte. Alls) för att de råkat läsa att jag gymmat den morgonen. Jag skriver för mig. Jag skriver för att få mitt huvud att hänga med i en positiv process som jag gör för mig själv. För mitt eget välbefinnande.

Man kan inte tvinga någon annan att äta bättre och börja träna. Ingen vet detta bättre än jag själv. Har haft år på mig att äta mig till fördärvat och nio gånger av tio hellre valt att ligga på soffan än att snöra tossorna och ge mig ut på den enklaste av enkla promenader. Jag har valt det själv. Och i de få stunder jag tänkt att detta ska åtgärdas så har jag försökt ta alla genvägar som bantningsindustrin trugat på mig och kan bara kallt konstatera detta: Alla sopp-,detox-, pulver-och svältdieter i världen gör dig kokko. Jag hatar konceptet BANTA. Hatar. Jag bantar inte. Jag gör andra val. Punkt. Bonusen är att jag mår bra, jag äter bra och jag rör på mig för att jag ska orka med mitt eget liv.

Att detta skulle bidra till att andra människor mår dåligt känns lite kasst. Jag kan ju inte förbli tjock och vissen för att jag har väldigt lätt för att bli det. Och att jag sen väljer att skriva om det öppet ska väl inte heller vara att förakta. Vill man inte läsa om sånt här, för att man själv upplever sig som en sämre människa av mina personliga val så är det väl bara att klicka bort sig? Alla gör på sitt sätt. Detta är mitt.

6 reaktioner på ”Fettblogga.

  1. SÅ sant Ja tycker de e fint när du säger att du inte ”bantar” utan göra ”andra val”. Val som tillslut blir en ilvsstil och plötsligt inte alls känns jobbiga. (jaaa livet överlag suger ju ibland vilket är okej det oxå, men du vet vad jag menar…) Go Nina go!

  2. Jag upplever din blogg enbart som peppande, så ingen dålig fiilis här i alla fall! Så fortsätt du bara blogga om det du känner för. Spelar ingen roll om det är hälsa eller ohälsa eller vad fan som helst🙂

  3. Så sant, vi gör alla på vårt sätt och dethär är ditt.

    Dethär med illabefinnande av vad man läser så beror nog också på läsaren själv, man kan fundera på vad det är som orsakar illabefinnandet. Kan vara ganska intressant om man vågar🙂. För ibland är det bara så att man blir lite besviken på sig själv eller sitt liv, beroende på ens humör. Andra gånger kan man bara vara glad (på riktigt) för någon annan och det är alltid en kul känsla.

    Du skriver så ärligt o modigt, Nina, så jag skulle aldrig få ”ångest” av din text. Jag är bara imponerad över hur ärligt du tar denna berg o dalbana som hör till då man gör förändringar i livet. Det skulle ju vara lätt att bara åka nerförsbacke, men tyvärr hör kämpandet till… Och det är så lätt ”att ge upp”… och sedan börja om …än en gång. Så jag beundrar dig för din bestämdhet!! Och blir alltid lite grann peppad själv som en ”bi-effekt”! För du gör det här verkligen för DIN egen skull. Och det är det enda riktiga i det långa loppet! Så skriv i lugn o ro det du vill bara!!

  4. Jag tycker också din blogg är otroligt peppande, speciellt när jag själv just nu är i något av ett liknande skede av livet och att det är dags att tänka på hälsan och just sina val. Så jee jee fortsätt på samma sätt och kör ditt race🙂 (Och tack för inspirationen!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s