Good shit

Vanten och mommon.

Det är dagar som dessa, då jag är ute i skogen med hundra rekryter och leker krig i behagliga minus tretton grader som jag fantiserar ihop en smart vantmodell som möjligtvis kunde lindra lidandet för mina köldskadade fingrar. Nuförtiden ser dom alltid ut som illröda knackisar om temperaturen ens nuddar under nollan. Inte bra alls. Borde få en vante som jag kan fota med, men ändå inte är så sabla klumpig att jag kommer åt precis ALLA knappar på Canonen. Nån som har nått smart koncept att komma med? Själv orkar jag inte ens köpa nya vantar varje år. Tappar bort dom ändå. I värsta nödfall går jag in i matbutikernas Upphittat lådor och lånar ett udda par när det riktigt kniper och mina egna hamnat i nån snödriva på Hangö udd.

När jag var liten så stickade alltid mommo vantar åt mig. En gång stod jag av nån outgrundlig anledning och kastade snöbollar ner i Svartån och eftersom jag var klumpig redan då så lyckades jag slänga ena vanten i sjön med bollen. Jag fick panik och började storlipa över att jag lyckats kasta mommos present i plurret. Var ganska förstörd där ett tag tills mommo en dag kom med en exakt likadan vante och meddelade glatt att min mofa som jobbade på kraftverket i Billnäs hade sett vanten komma flytande nerför ån och plockat upp den åt mig. Jag tyckte det hela var så fantastiskt att jag levde på den där historien resten av vintern. Det tog mig nog ett par år innan jag förstod att hon ju faktiskt stickat en ny åt mig och lurat i mig resten av berättelsen. Fint ändå.

Mommon är bra.

3 thoughts on “Vanten och mommon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s